– Jag kan inte se någon fråga där vi inte är ganska överens, sa ett av ombuden på vänsterpartiets kongress, Lelle Karlsson, Östergötland, under debatten om kongressuttalandet.

Det, kära läsare, är ett ovanligt citat från en vänsterpartikongress. Sedan 1960-talet har partiets kongresser erbjudit ett pärlband av fraktionsstrider, striden mellan ”traditionalister” – senare APK:are och ”modernister” eller ”hermansoniter” kom till ytan 1964, fortsatte 1967 och 1969 (med ett tillskott på den andra flanken – VUF:are), för att kulminera i striden mellan Hagberg och Werner 1975 och den definitiva splittringen 1977. Under hela 1980-talet puttrade höger-vänsterkonflikter, i den nya APK-fria majoriteten, för att explodera efter Sovjetunionens fall 1990. Den nya majoriteten under Schyman hade hela tiden ett knappt övertag, ända till den började förlora 2000. Sedan bröt, som bekant, helvetet lös.

Den ovanliga konfliktbenägenheten i vänsterpartiet har sina skäl. En kongress brukar fungera närmast motsatt mot exempelvis den LO-kongress som hölls förra veckan, eller en vanlig s-kongress. På v-kongresser råder en speciell form av kunskapskultur, med teoretiskt kunnande i centrum. Det gör att motsättningar lätt formas kring ”skolor”. I kombination med en mycket maktkritisk inställning – vissa skulle säga ett ständigt misstroende mot ledningen – kan det därför löna sig att vara dissident mot styrelsen i vänsterpartiet. Hela distrikt kan inta denna roll. Men hårda konflikter kombineras med extrem noggrannhet vid formalia. Presidiet förhåller sig så neutralt som möjligt och mycket tid läggs på att läsa upp och förklara krångliga yrkanden. När strider utspelas finns inget utrymme för fulspel via presidiet från ledningen. Däremot en annan brutalitet, som består i att majoriteter sällan söker kompromiss. Kongressombud laddar för strid, de röstar lustfyllt ner motståndare och kongressfesten blir segerfest för vinnarna.

Denna kongress handlade mindre om fraktionsstrider och misstroende än på mycket länge. Efter en tio år lång fraktionsstrid var tudelningen plötsligt slut. När dissidentgruppen nummer ett, Vägval vänstrarna, gick upp för att kommentera kongressuttalandet var tonen ovanligt uppskattande. Såväl Sverre Launy som Staffan Norberg kunde gå nöjda till kongressfesten. Delvis är det för att den nuvarande majoriteten är stabil och ingen orkar med ännu en stridskongress. Delvis för att fokus på partiets utomparlamentariska förändring, ”att vända partiet utåt”, passar de allra flesta.

Att förtroendet för ledningen var större än vanligt beror på att några problemknutar lösts upp.
När vänsterpartiet slutligen säger att Kubas enpartisystem inte duger, sker det mot bakgrund av att partiet är ett tydligare anti-imperialistiskt parti än Schymans var, och att behovet av att stämma i bäcken mot en utslätning av den internationella politiken har minskat. Samma tendens finns i inrikespolitiken. Ju mer ombuden har kunnat se en tydlig ekonomisk vänsterpolitik, desto mindre behöver de ställa tillspetsade krav i stil med sex timmars arbetsdag som dagskrav (vilket det nu alltså inte är).
Det fanns bara ett problem med bristen på bråk. I tomrummet efter fraktionsdramatik visar vänsterpartiet en oförmåga att självt komma med budskap för medier och allmänheten. Jo, det är svårt i en situation där få saker vänsterpartiet gör kan få större konsekvenser. Vänsterpartiet är dömt att skapa nyheterna självt.