Till alla som befinner sig i Stockholm: gå och se Mona Hatoums utställning So much I want to say på Accelerator. Dels för att hon tillhör stommen i vad man som allmänbildad bör känna till om samtidskonst, men främst för att få besöka ett rum som både tröstar och fungerar som en fri plats att tänka i en obegriplig och ohygglig tid. I dagarna fyllde den brittisk-palestinska konstnären 70 år, men hennes tidiga verk träffar en rätt i mellangärdet och har en spänst som om de gjorts i dag.
Även Magasin III i Frihamnen visar en retrospektiv med Mona Hatoum, men tyvärr saknas här den känslighet för att skapa närhet till verken som Accelerator lyckas så väl med. Trots presentationen av ett stort antal klassiska verk från fyrtio års arbete, verkar utställningen distanserat redovisande. Jag blir ännu en gång påmind om hur viktigt det är att som curator möta upp en öppen och nyfiken publik.
På Accelerator projiceras en flimrig, svartvit film. Eller snarare pixliga fotografier av ett inzoomat ansikte vars vinkling byts ut med några sekunders intervall. Ansiktet är en kvinnas och döljs delvis av någon annans händer. Filmen är bara en del av verket So much I want to say, eller snarare det som blivit kvar efter det att Mona Hatoum uppförde ett performance med samma namn i Vancouver 1983, som direktsändes i Wien, med samma teknologi som användes i kommunikationen mellan regeringar under kalla kriget. En bild överförs rad för rad, var åttonde sekund. Hatoum hade då sedan några år levt i dubbel exil. Först som flykting från Palestina, sedan hennes familj flytt till Libanon och därpå som konststudent i London då kriget i Libanon bröt ut under hennes utlandsvistelse.
Jag kommer mycket väl ihåg känslan när jag första gången stod inför ett verk av Mona Hatoum, jag minns inte exakt vilket, men det kan ha varit Home från 1999. Som besökare ställs man inför en avskärmning av ståltråd och där bakom står ett bord av ett slag man hittar i ett laboratorium eller i en operationssal. Det är av blankt stål och inte, som titeln antyder, något som har med ett hem att göra. På bordet ligger däremot föremål förknippade med vardagssysslor i köket: durkslag, rivjärn, köttkvarn, slev, tratt, sax. Stundtals lyser något av föremålen upp som en flimrande lampa och man förstår att alla objekt är sammanlänkande med elektricitet. Pulsarna kommer oregelbundet och oförutsägbart. Allt är laddat med något potentiellt farligt. Ett hem som inte är ett hem. En trygg vrå som blixtsnabbt kan förvandlas till en dödsfälla. Är det så att leva i ständig beredskap för flykt?
På Accelerator är det dock första gången jag ser So much I want to say och jag drabbas av en störtflod av tankar och uppenbarelser. När Hatoum gör sitt performance är det tidigt 80-tal och några år senare kommer den intersektionella klassikern bell hooks bok Feminist theory: From margin to center ut, samtida med att franska filosofen Édouard Glissants normbrytande teorier om en värld utan ett givet centrum blir kända för världen och Edward Saids Orientalism på ett nytt sätt berör rasismens anatomi. Att se Hatoums verk är därför som att stå inför en sorts historisk startpunkt, en tidsögla som gör det möjligt att resa tillbaka till ögonblicket då postkoloniala teorier fick genomslag och vände upp och ned på stora delar av konstvärlden.
Verket knyter också an till de så kallade Wieneraktionisterna, en grupp konstnärer som i det tidiga 60-talet iscensatte våldsamma händelser i syfte att konfrontera bortträngda trauman och giftiga, obearbetade underströmmar från före, under och efter andra världskriget. En ny generation konstnärer, för vilka den gamla ordningen inklusive konstinstitutionerna, förlorat all legitimitet. So much I want to say är historiskt förankrad och samtidigt profetiskt fjärrskådande.
I samma utställning finns ytterligare två verk, vars minimalistiska stramhet på liknande sätt fungerar som multinycklar till nuet. I videon Roadworks (som egentligen också är en dokumentation av ett performance) från 1985 syns konstnären spatsera barfota på Londons gator. I bakgrunden passerar klassiska färggranna Brixton-vyer med sin befolkning dominerad av människor med karibisk bakgrund. Kring sina fötter har Hatoum knutit fast Dr Martens-kängor. De följer henne tätt i hälarna vart hon än går. En subtil påminnelse om hur skinheads och poliser, båda skodda i den här modellen, höll till i de här kvarteren, båda styrda av rasprofilerade agendor.
Golvytan i det stora rummet på Accelerator tas upp av det skulpturala verket Undercurrent. En matta vävd av sladdar kantad av nakna glödlampor som tänds och släcks. Som en kontinent där de enskilda händelserna omärkligt knutits samman för att vid ett givet ögonblick bildat en sluten krets. Den annalkande kollapsens konturer lyses plötsligt upp. Det har i själva verket funnits där länge.
