Nyheter/Utrikes 28 september, 2022

”Bara högern kan försvara vårt land”

I vänsterfästet Florens märks Giorgia Melonis valseger knappt av, men i kuststaden Piombino märks skiftet desto tydligare. Fascismen har återvänt till makten efter 77 år – och det begränsade ekonomiska handlingsutrymmet gör invandrare, kvinnor och minoriteter till lovligare byten.

I måndags vaknade Italien upp till en ny verklighet. Trots att opinionsundersökningarna i månader hade pekat på en klar seger för nyfascistiska Italiens bröder och deras allierade i Lega och Forza Italia var chocken påtaglig i vänsterfästet Florens. När vallokalsundersökningen publicerades klockan elva på söndagskvällen tystnade sorlet på barerna. I stället för att prata stirrade folk på sina mobiltelefoner. Siffrorna pekade på en ännu större seger för Italiens bröder än vad många hade väntat sig. I slutändan fick partiet över 26 procent av rösterna, vilket tillsammans med allianspartiernas siffror ger partiledaren Giorgia Meloni en bekväm majoritet.

Något firande från högersidan var det inte fråga om här. Utanför Italiens bröders lokalkontor, som ligger ett stenkast från domkyrkan mitt i turistvimlet, var det tomt. De nedsläckta fönstren vittnade om att det inte var i Florens som partiet planerade att fira. Här fick högerblocket tillsammans inte ens 27 procent av rösterna till första kammaren, mot vänstersidans 42,6.
Tillsammans med grannregionen Emilia-Romagna tillhör Toscana det så kallade ”röda bältet” (cintura rossa). Här var det italienska kommunistpartiet som starkast under sin storhetstid, och här vårdas fortfarande minnet av motståndsrörelsen mot fascismen ömt. Men strax utanför storstäderna Florens och Bologna håller detta arv på att gå upp i rök. Delar av Toscana erövrades i söndags för första gången sedan andra världskriget av högern. Precis som den ”röda muren” i norra England håller det en gång så starka vänsterfästet i centrala Italien på att krackelera.

Precis som den ”röda muren” i norra England håller det en gång så starka vänsterfästet i centrala Italien på att krackelera.

I större städer som Florens märks dock inte denna utveckling ännu. På lördagskvällen en vecka före valet var stämningen på den autonoma vänsterklubben CPA Fi Sud på topp. Ett band spelade italienska punk- och ska-klassiker från 1970- och 80-talen för en vilt dansande publik. Mellan två låtar gick en bartender upp på scen och höll ett politiskt brandtal. Han gick bland annat till attack mot den italienska arbetsgivarorganisationen Confindustria, som han menade vet att de kommer att tjäna på en Meloni-ledd regering, och uppmanade publiken att göra vad de kan för att stoppa ett nyfascistiskt maktövertagande. Mycket talar för att den unga publiken hörsammade budskapet.
Medan såväl högerextrema Lega som Silvio Berlusconis konservativa Forza Italia backade ökade Italiens bröder sin röstandel med nästan 22 procentenheter. Det är nästan sex miljoner fler röster än de fick i förra valet – mer än en femdubbling. För populistiska Femstjärnerörelsen var tappet nästan lika stort. Flera i partiet, som i somras utlöste nyvalnär de drog tillbaka sitt stöd för Mario Draghis teknokratiska regering, lär nu ångra sig när det står klart att partiet tappar över hälften av sina röster och bara får drygt 15 procent. Det var bara socialdemokratiska Demokratiska partiet (PD) som också gick framåt. Med drygt 19 procent av rösterna var det dock en Pyrrhusseger – när partiet fick nästan samma stöd 2018 beskrevs det som ett katastrofval. Samtidigt sjönk valdeltagandet med den största andelen i ett utvecklat land sedan andra världskriget, från nästan 73 procent i förra valet till under 64 procent.

Italiens bröders stöd beror huvudsakligen på att det var det enda partiet som inte deltog i Draghis regering som bildades för att hantera covid-krisen. Men partiet har inte bara vunnit väljare från de två andra högerpartierna. Studier pekar på att partiet har ett brett stöd över hela landet, med viss övervikt i norr, samt i nästan alla ålders- och yrkesgrupper. De enda grupperna som inte lockats av Meloni är de yngsta och de äldsta, som båda föredrar PD. Nästan alla arbetare röstar i dag på ett av de tre högerpartierna, medan högutbildade tenderar att rösta på PD.

Men Italiens bröder har även brutit in i väljargrupper som sällan brukar stödja extremhögern. En Meloni-väljare som denna allmänna bilden inte stämmer in på är Alessandro. Han heter egentligen heter något annat men föredrar att vara anonym eftersom det är kontroversiellt att stödja Italiens bröder i hans akademiska miljö. Han är en 26-årig doktorand i klassiska språk vid universitetet i Bologna. För honom är Italiens bröder det enda parti som på allvar är kapabelt att utmana de EU-regler som han menar är skyldiga till Italiens ekonomiska stagnation.
– Jag röstade på Italiens bröder eftersom bara högern kan försvara vårt land mot EU:s intrång, speciellt i den ekonomiska politiken. De senaste åren har vänstern alltför ofta gett efter för EU-kommissionens nyliberala agenda, med privatiseringar, attacker mot arbetsrätten, nedskärningar i statliga utgifter och extrem marknadspolitik, som har lett till avindustrialisering av vårt land till förmån främst för Kina och Tyskland. Nu har tiden kommit för Italien att se efter sitt nationella intresse, säger han till Flamman.

Det är en bild av orsakerna till Italiens problem som sällan kommer fram i media. Men att EU- och framför allt euromedlemskapet har varit destruktivt för Italiens ekonomi är något som även allt fler ekonomer har börjat påpeka. Landets BNP är i dag lägre än den var när euron sjösattes för 22 år sedan. Den vanligaste förklaringen till detta är att italienare inte arbetar tillräckligt och att staten spenderar mer än den har råd med. Philip Heimberger är ekonom vid Institutet för ekonomiska studier i Wien. Han har de senaste veckorna drivit en enmanskampanj på Twitter – ”Campaign against Italy nonsense” – för att punktera sådana myter.

– Den vanligaste myten är att italienare har levt över sina tillgångar och att den italienska staten håller på att föra oss alla mot avgrunden – och att den nya regeringen skulle snabba på den processen, säger han och fortsätter:

– Men Mario Draghi själv har sagt att Italiens ekonomiska politik har gått på autopilot. Det rådde ett hårt tryck på landet för att det skulle balansera sin budget på 1990-talet när Italien släpptes in i eurosamarbetet. Man har tvingat ned lönekostnaderna för att öka konkurrenskraften. Den utdragna ekonomiska stagnationen som detta ledde till har fått väljare att söka sig till partier som vill bryta med status quo.

Så har det sett ut ett tag. I förra valet var det Femstjärnerörelsen som lockade till sig missnöjet. Efter att ha deltagit i två regeringar utan att lyckas uträtta mycket har partiet i princip imploderat, till förmån för extremhögern. Även Lega har nu bestraffats efter att de deltog i en ineffektiv regering mellan 2018 och 2020. I stället är det till Giorgia Melonis nyfascister som många har satt sitt hopp nu.

Alessandro väntar sig nu ett tydligt brott med de gångna årens politik.

– Högerregeringens topprioriteringar borde vara arbete, skattesänkningar, ekonomisk tillväxt, frihet och stopp för massinvandringen. Vi måste sätta stopp för EU:s åtstramningspolitik, som bara har ökat fattigdomen och ojämlikheten. De senaste årens kriser har också gjort det tydligt att vi måste hämta tillbaka och skydda våra företag och återuppbygga vår industriella kapacitet, som har underminerats av nyliberal politik, såsom antagandet av euron, säger han och fortsätter:

– Vi måste få tillbaka tillväxt genom att sänka skatter och stimulera efterfrågan. Med andra ord måste vi omförhandla stabilitets- och tillväxtpakten vars mål bara har varit att öka instabilitet och nedväxt, säger han.

Men om ingen har kunnat få till stånd en sådan ekonomisk politik hittills i Italien, oavsett politisk färg, vad talar för att Italiens bröder ska kunna det?

Meloni har länge lovat att hon ska befria Italien från Bryssels grepp. Så sent som i februari rasade hon mot ”Bryssel-tekno-byråkrater” som hon menade ville införa ”en sovjetisk plan för att förstöra nationella och religiösa identiteter”. Men i takt med att hon kommit närmare makten har hon liksom Matteo Salvini före henne tvingats tona ned den retoriken. Förra månaden skrev hon en artikel i tidningen Il Messagero i vilken hon lovade att arbeta ”i överensstämmelse med europeiska regler”.

I slutet av sommaren reste hon även till London för att träffa internationella investerare och försäkra dem om att hon att inte skulle göra något som kunde leda till en ny spekulationskris på italienska statspapper.

– Utrymmet för att bryta med status quo är väldigt begränsat. Italien är på väg mot recession, med en energikris, så Meloni kommer att stå i rampljuset. Det spekuleras om att hon kommer att utse en finansminister som kan accepteras av Bryssel, för att undvika onödig konfrontation. Många av utgiftsplanerna kommer inte att genomföras på grund av begränsningarna, säger Philip Heimberger och fortsätter:

– Ärligt talat vet vi inte heller hur hennes ekonomiska politik ser ut. I valrörelsen var det många löften om ökade utgifter. Men hon säger också att hon ska respektera EU:s budgetregler, såsom skuldmålet. Så det lär inte bli någon konfrontation. Detta är det tragiska tillstånd som demokratisk politik i Italien befinner sig i – det finns ett begränsat utrymme för förändring.

Det ligger även i Melonis intresse att hålla skeppet stadigt. Stabilitets- och tillväxtpakten, som begränsar medlemsländernas statsutgifter, är visserligen satt på paus till nästa år. Men eftersom Italien är den största mottagaren av räddningspaketet NextGenEU, som antogs under pandemin sommaren 2020, måste den politik som Mario Draghi förde fortsättas. Av de 750 miljarder euro som unionen beslutade om att ta gemensamma lån för ska Italien få nästan 192 miljarder över en sexårsperiod. De ska bland annat gå till höghastighetsbredband, utbyggd vård, 265 000 nya dagisplatser och grön omställning. Men villkoret för att få del av pengarna är att mottagarländerna genomför strukturreformer av bland annat arbetsmarknaden och utbildningssystemet. Av detta skäl tar Meloni nu råd från självaste Draghi.

Även utrikespolitiskt lär det främst bli fortsatt status quo. Till skillnad från Salvini och flera andra högerextrema politiker har Meloni aldrig varit någon varm anhängare av Vladimir Putin. Italiens bröder har sedan grundandet 2012 varit en tydligt Nato-positiv kraft i italiensk politik. Italiens nya regering lär därför inte motsätta sig nya sanktioner mot Ryssland.

Av de 750 miljarder euro som unionen beslutade om att ta gemensamma lån för ska Italien få nästan 192 miljarder över en sexårsperiod.

Vad kan då en nyfascistisk regering faktiskt göra i dagens Italien? Svaret är, trots allt, relativt mycket.

– De som hävdar att de kommer att fortsätta samma politik som den förra regeringen överdriver. Meloni kommer förmodligen att vara väldigt hård mot invandring, säger Philip Heimberger.
Det råder ingen tvekan om att Italiens bröder är övertygade nyfascister. Meloni har aldrig hymlat med sin beundran för diktatorn Benito Mussolini, som hennes parti är en direkt arvtagare till. I en intervju med fransk tv 1996 beskrev hon honom som en ”god politiker”.

I flera tal under kampanjen har hon kritiserat modern identitetspolitik och framhållit behovet av traditionella familjevärderingar. Mycket handlar också om att återupprätta fascismen som rumsren politisk ideologi. I sitt sista svavelosande kampanjtal beskrev hon den förestående segern som en milstolpe för hennes rörelse.

– Efter vår seger kan ni höja era huvuden och äntligen uttrycka det som ni alltid har trott på!

I praktisk politik kan detta översättas till hårdare tag mot invandrare, minoriteter och kvinnors rättigheter. Fartyg med räddade migranter lär återigen hindras från att lägga till i italienska hamnar, som under Salvinis tid som inrikesminister mellan 2018 och 2020. Etniska minoriteter, såsom romer, kan på olika sätt få det svårare att få tillgång till grundläggande samhällsservice.
Kvinnor lär också få se sina rättigheter kringskurna. När EU-parlamentet nyligen slog fast att Ungern inte längre kan kallas för en demokrati ryckte Meloni ut till landets försvar. Det är ingen hemlighet att det landet är en inspirationskälla för Italiens bröders övervägande katolska väljarbas – inte minst i fråga om abortlagstiftningen, som nyligen skärptes av Viktor Orbán. I regioner som Umbrien, där Lega redan sitter vid makten, har man börjat göra det svårare för kvinnor att göra abort.

Alessandro tror dock inte att regeringen kommer att försöka ändra lagen i denna fråga.

– Italiens bröder är det första partiet som leds av en kvinna och kan nu föra den första kvinnan till makten i vår nation. De kommer inte att ändra lagen. Men jag anser att kvinnor bör ges möjlighet att inte göra abort, till exempel genom ekonomiskt stöd till familjer och utbyggd barnavård, starkare rättigheter, fritid och högre löner för föräldrarna.

I Florens har inget förändrats sedan valnatten. Människor hastar till sina ärenden, tar sin aperitivo på eftermiddagen och läser tidningen. Kanske kommer inte mycket att förändras heller. Med tanke på det begränsade utrymmet för alla partier att i grunden förändra något i Italien är det inte otroligt att även Melonis opinionssiffror har kollapsat inom några år.

Men risken finns också att nyfascismens seger blir början på ett mer långsiktigt projekt. I den toscanska kuststaden Piombino, strax sydväst om Florens, firar Italiens bröder en viktig lokal seger. Om partiets inbrott i Italiens röda bälte fortsätter kan en comeback för den italienska vänstern, som sedan 1990-talet är en skugga av sitt forna jag, komma att bli mycket svårare än vad många räknat med.

Under ett besök i Florens i början av september sade Meloni att ”det finns inte längre några fästen”. Det är nu upp till den breda italienska vänstern att bevisa att hon har fel.

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)