Bor man med två barn i en närförort till Stockholm där årsinkomsterna ligger på en halv miljon och uppåt, vet marknaden precis vem man är. En som behöver mer tid. För att det är status att hinna med mycket. För att moderna jobb stjäl mycket tid av oss. Sådant vet marknaden. Jag kan spara tid med playtjänster, hemleveranser av mat, kommersiella fotbollsträningar.

Hört talas om det sista? Ett företag, istället för en förening, låter barnen träna fotboll utan några krav på ideella insatser från föräldrarna (”100 procent föräldravänligt”). Ingen behöver vara tränare, ingen behöver sälja kakor.

Det är dyrt förstås, så bara välbärgade föräldrar kan köpa sig fria från det ideella engagemanget. Och det ställer till problem för de traditionella klubbarna. Men poängen här är att marknaden återigen har uppfunnit ett alternativ till det goda (jobbiga) medborgarskapet. När det ideella hamnar i en nedåtgående spiral – dåligt föräldraengagemang leder till ännu fler mejl med tjat om att ställa upp och ännu mer kantstött verksamhet som känns allt jobbigare att engagera sig i – då finns marknaden där med ett alternativ. Precis som det ständigt finns alternativ till offentlig välfärd. Medelklassen kan alltid byta bort, välja att köpa, dra sig undan.

När medelklassen – de löntagare som i marxistiska termer utgör det mellanskikt som befinner sig mellan arbetarklassen och borgarklassen – väljer ”exit” skadas hela välfärdstanken, det vet vi sedan tidigare. Den som flyr in i marknaden blir snabbt oförstående inför att betala skatt. Man tenderar dessutom att fly tillsammans med människor som är lika privilegierade som sig själv. Det minskar förståelsen för hur villkoren ser ut för andra, ja högervrider hela världsbilden. 

Men vi måste prata mer om hur den där flykten från det ideella eller offentliga började: med att marknaden förstod medelklassens behov. Den kommersiella fotbollsarrangören har begripit exakt hur jag känner inför att sälja lotter utanför ICA eller skjutsa barnen till en grusplan i Bollmora en söndagmorgon. Det andra sättet att organisera saker här i världen – politiken – den begriper å andra sidan nästan ingenting.

Samtidigt som jakten på mer tid ständigt skapar nya privata tjänster och produkter, kan en politisk lösning som arbetstidsförkortning vara stendöd. Rapporter om medelklassens problem på jobbet – stress, meningslöshet, maktlöshet – används sällan som utgångspunkt för några politiska paroller. I stället tror man att medelklassen måste vinnas med valfrihet och skattesänkningar. Att det den framför allt längtar efter är mer konsumtionsutrymme.

Sverige hade en gång i tiden världens rödaste medelklass. Bara i två val mellan 1964-2006 hade S och V tillsammans mindre än 40 procents stöd bland TCO-anslutna. Då användes ofta ordet ”löntagare”, vilket skapade exakt den känsla av gemensamma intressen mellan arbetare och tjänstemän som var välfärdsstatens fundament. Socialdemokraterna ”vann valen i mitten” – men genom att tala till de vänstervärderingar som finns där. Då förstod man att den tvetydiga klasspositionen innebar öppningar för solidarisering nedåt, inåt – mot välfärdsstaten.

Då förstod S att den tvetydiga klasspositionen innebar öppningar för solidarisering nedåt, inåt – mot välfärdsstaten.

Det man fick tillbaka var en löntagarklass som också tänkte i politiska lösningar. I dag, när politiken aldrig formulerar några reformer som tilltalar breda löntagargrupper, blir den naturliga reflexen för medelklassen inte att ställa politiska krav, utan att efterfråga en tjänst på marknaden. När man är orolig över att förlossningsvården inte fungerar, startar man inte ett upprop – man hyr in en doula, en stödperson vid förlossningen. På det sättet uppstår en ond spiral: när medelklassen drar sig tillbaka till marknaden, artikuleras aldrig deras behov i politiska krav. Det gör i sin tur deras bekymmer osynliga, och gör det ännu svårare för vänstern att knäcka löntagarkoden. Att bekymren avpolitiseras gör till och med att vänstern ibland tar avstånd från dem. En doula kan då tolkas som statuskonsumtion, istället för lösningen på ett behov av mer välfärd.

Det går alltid att säga att medelklassens stress beror på för mycket selfies och Netflix. Men att det finns en del pseudoproblem betyder inte att det inte finns verkliga problem som vänstern borde adressera. När man talar om höger- och vänsterhegemoni finns det förmodligen få saker som är viktigare än att medelklassen börjar definiera sig mer utifrån sina gemensamma erfarenheter på arbetsplatserna, att återintroducera en löntagaridentitet. Och de behov som marknaden tillfredsställer – till exempel genom att tillhandahålla tid – kan bli politiska krav och få politiska svar. Då drar vi tillbaka medelklassen till politiken. Och förutsättningarna för att det i slutänden ska bli bättre för alla ökar radikalt.