Möjligen är en liten dos hyckleri oundvikligt för toppolitiker. Men också hyckleri kräver fingertoppskänsla, som gör att det åtminstone känns halvvägs trovärdigt. Någon har glömt att berätta det för Moderaternas toppskikt, att döma av höstens mantra från Rosenbad: ”Fler barn ska få se sina föräldrar gå till jobbet.”
Det finns tydligen inget viktigare. Elisabeth Svantesson har utvecklat ett särskilt vibrato för frasen, arbetsmarknadsminister Johan Britz har byggt en hel presskonferens på den och Ulf Kristersson verkar tro att den står i första paragrafen i FN:s barnkonvention.
Problemet är proportionerna. Inget barn älskar att se sin förälder gå till jobbet. Ber man om någons mest danande barndomsstund svarar ingen ”morgonen i en grusig hall när mamma febrilt letade efter en vanten och började låta brysk”.
Är man fattig ska man känna tacksamhet för varje krona, är man rik har man förtjänat allt – inklusive rätten att sluta jobba.
Självklart mår barn bättre av att deras föräldrar har en inkomst, men det är inkomsten, inte det mystiska förädlingsögonblicket i hallen, som gör skillnad. Hyckleriet blir desto tydligare när samma politiker är helt obekymrade av hemmajobbare och hemmafrutrender, fenomen som rimligen också borde betraktas som hot mot barnens välfärd.
När regeringen nu inför nya a-kasseregler som för de allra flesta arbetslösa innebär flera tusenlappar mindre i månaden rasar logiken ihop. Det finns ingen arbetsmarknadspolitik bakom. Inte ens med livlig fantasi kan man få den här reformen att skapa jobb.
Regeringens valhänthet i frågan blixtbelystes när Ulf Kristersson i SVT:s partiledardebatt den 12 oktober triumfatoriskt meddelade att det visst finns jobb att söka: 72 000 annonser på Platsbanken, varav hela 17 000 utan utbildningskrav. Sagt i ett läge med en halv miljon arbetslösa, utan att förstå att de där siffrorna kraftfullt motsäger regeringslinjen om hårdare krav som lösningen. När arbetsmarknadsminister Britz får frågan om hur de nya reglerna ska ge fler jobb återstår därför bara att upprepa de där fraserna som workshopats fram: att det är ”jättefarligt att vara arbetslös”, och att ”barn ska få se sina föräldrar gå till jobbet”. Da capo.
När politiken saknas fylls tomrummet med moralism. Det är inget nytt, men det har sällan varit så aggressivt. Vad det gör med människors självkänsla är stundvis hjärtskärande.
Jag har följt två forum som från varsitt håll berättar samma historia. Det ena är en Facebookgrupp för arbetslösa, som berättar om irritation över arbetsförmedlingens otillgänglighet, sorg och skuld över att inte kunna ”bidra”, och hur knäckande det är att inte ens kallas till intervju.
Det andra är ett forum för den så kallade Fire-rörelsen, som strävar efter tidig pensionering genom smarta investeringar (som givetvis bygger på höga löner). Inläggen exploderar i ryggdunkningar när någon undrar om det är moraliskt att nyttja välfärden utan att jobba: ”Självklart”, ropar man i kör, ”man har ju förtjänat det.”
Så ser det nya Sverige ut. Är man fattig ska man känna tacksamhet för varje krona, är man rik har man förtjänat allt – inklusive rätten att sluta jobba.
En annan paradox är att samma regering som vill ”avskaffa bidragslinjen” nu kommer att driva fler arbetslösa in i socialbidrag. Och eftersom kommunerna samtidigt åläggs att kräva ”aktiviteter” som motprestation kommer fler barn mycket riktigt få se sina föräldrar rusa iväg på morgonen, fast utan lön. Barnen blir av med den enda fördelen med en arbetslös förälder, det lugnare tempot hemma, men förblir lika fattiga.
Tacksamheten lär bli öronbedövande. Öronbedövande som en sprängning i en trappuppgång.
