”Stalinismen var ett eländigt samhälle för alla dem som tvingades leva under förtryck, förljugenhet och torftighet”, skrev Jonas Sjöstedt i Flamman nr 28-29. Han beskriver stalinismen som ”en ideologisk öken och politisk återvändsgränd”. Därför tycker jag att det är märkligt att han inte markerar hårdare mot det som mest liknar stalinism i dagens samhälle. Det var inte Stalin utan Margaret Thatcher som sa ”There is no alternative”, även om han tillämpade det i praktiken. Och det finns annat i nyliberalismen som påminner om förljugenheten i stalinismen.

Den auktoritära stämningen i arbetslivet, till exempel logiken i New Public Managements (NPM) stela arbetsorganisation, där allt ska mätas och räknas, liknar stalinismens krav på effektivitet, där kvantitet betydde allt och kvalitet inte värderades. Denna mäthysteri leder till dålig kvalitet. Det gjorde den i Sovjet och det gör den i den offentliga sektorn i Sverige.  Och den betydde förtryck när anställda bara betraktades som produktionsfaktorer och inte som kunniga människor kapabla att fatta självständiga beslut. På samma sätt är det idag i den offentliga sektorn, där till exempel en byråkrat gör upp en detaljerad plan som hemtjänstpersonal måste följa och minut för minut knappa in vad de gör på sin dator. Trots att vi lagt ner stora resurser på att utbilda människor för deras jobb behandlas de med misstro. De betros inte med att självständigt kunna fatta ens de enklaste beslut utan att deras minsta göranden övervakas.

Mike Cooley, som propagerade för alternativ, samhällsnyttig produktion på 1970- och 1980-talet, kritiserade Sovjet för att ha anammat det kapitalistiska produktionssättet i dess mest utstuderade form, taylorismen, som Taylor själv kallade Scientific Management.
Taylorismen tillämpades först inom industrin där tidstudiemän mätte och kontrollerade. Tidsstudiemännen är nu ersatta med att de anställda själva ska mäta vad de gör och detaljerat redovisa det. Detta betyder inte att byråkratin minskar. Tvärtom växer den till stalinistiska proportioner när allt ska detaljplaneras och kontrolleras. NPM har lett till en ökande managementbyråkrati av nya yrken som controller, strateger, kommunikatörer, upphandlare med mera.
Ur byråkratin i Sovjet växte oligarker eller kleptokrater som vissa kallar dem. Vi har sådana i våra länder också. Här kallas de riskkapitalister. De driver företag inom välfärden, som förr ägdes gemensamt, och de försöker nu krama profit ur den.

Ett exempel är Anders Hultin. Under regeringen Bildt (1991-1994) arbetade han som politiskt sakkunnig i Utbildningsdepartementet. Där hade han en ledande roll då beslut om skolpeng och rätt för aktiebolag att driva skolor förbereddes. Nu äger han företaget Fria läroverken i Sverige AB. Att fördöma den historiska stalinismen är bra, men det är den nyliberala stalinismen i dagens samhälle som måste bekämpas.

Därför undrar jag varför Sjöstedt inte driver kraven på en ändrad arbetsorganisation för den stora, växande grupp som blir sjuka av mät- och kontrollmanin i offentlig sektor?