På vänster sida av järnvägen mot Kalhäll sprängs berget för två nya spår. Några hundra meter upp i skogen ligger ICA:s lager, faktiskt mitt i ett naturreservat. I en rökkur framför sitter en kille från Turkiet, en kille från Guinea och en tjej från Sverige och tar en kort paus. De trivs här, killen från Turkiet säger att det är ett hårt jobb, man klarar det i tretton år, sedan är man färdig.
– Jag har jobbat här i tolv år så nu har jag beställt en gravplats, skrattar han.
Den unga tjejen menar att det fungerar ganska bra för tjejer trots de tunga lyften, det har nyligen börjat några stycken, det finns en i varje arbetsgrupp och det är bra.
Flamman släpps inte in på lagret, undrar just vilka farliga hemligheter som göms där? Andrés Gonzalez måste därför komma ut under sin lunchrast för att träffa mig.
Andrés är 23 år och började sommarjobba här när han var 18. Senare började han jobba med olika tidsbegränsade kontrakt. Ett tag hade han sex olika med helt olika villkor, fast man bara skall ha ett. Han sökte då kontakt med facket.
– De gick igenom mina papper och sa, ”vad fan är det här frågan om här”? Jag hade exempelvis kontrakt på ett antal timmar jag inte hade fått.
Han var också med i en studentpool, det visade sig senare att det stred mot kollektivavtalet. De skulle kunna hoppa in när som helst men fick till exempel lägre ersättning för obekväm arbetstid än de fast anställda.
– Företaget sa att facket var emot oss. Men det visade sig att de gärna ville ha oss, men med samma lön som de anställda.
För två år sedan fick Andrés fast anställning, något han är väldigt glad för idag. Han jämför med sitt kompisgäng, 20 killar från Upplands Bro och Bålsta. Ingen av dem har fått fast jobb, utom en som nyligen fick det just här.
– De bor fortfarande hemma, de har inga alternativ, ingenting. De kan inte hyra, naturligtvis inte heller att köpa en lägenhet. Hur planerar du din vardag, hur planerar du nästa månad? De kan inte påverka någonting. Det är en ny arbetarklass, den tysta arbetarklassen.
Av de cirka 200 anställda här på lagret är det högst 20 som är bemanningsanställda genom Proffice. På ICA:s lager i Helsingborg finns 180 bemanningsanställda som arbetar under sämre villkor än de fast anställda. Här i Kalhäll har Handelsklubben, där Andrés sitter i styrelsen, lyckats begränsa hur många som får vara bemanningsanställda. Det viktigaste skälet är att man vill ha bort otrygga anställningar, men det finns andra.
– Förra gången när vi varslade om strejk gick Proffice in och sa att de absolut kunde tänka sig att gå in och sköta jobbet.
De bemanningsanställda arbetar bara med plockningen av varorna till leverenserna. Skulle de arbeta med alla uppgifter skulle det vara lätt för dem att ta över hela verksamheten. Fast Andrés är naturligtvis inte mot dem som personer.
– Man får inte glömma att för många som arbetar inom Proffice är det deras enda inkomstkälla. De är inte fackligt anslutna, för många av dem skulle det nog inte vara några problem att gå in och arbeta om det blir en strejk. De är så desperata med timmarna och det är så många som vill jobba. Passar det inte så tar de bara in nästa.
Plockjobbet är det hårdaste arbetet rent fysiskt, man skall plocka minst sju ton per dag. Därför arbetar de fast anställda bara en vecka i taget med plockningen. Sedan får de uppgifter som inte är lika tunga. Men de bemanningsanställda arbetar alltså bara med detta. Andrés återkommer till jämförelsen med sina gamla kompisar. Han har kunnat utvecklas och fått tryggheten genom facket
– De har varit i bemanningsköret, det är skit. Du vet aldrig vad som händer, du måste stå på tå hela tiden, vänta in det här samtalet, känna den här stressen, aldrig kunna göra någonting, inte veta vad du kan göra till helgen. Du måste gå upp tidigt för att inte missa det där samtalet. Du kan inte åka in till stan för samtalet kan komma. Kan du jobba, ja eller nej, var här om en timme.
Andrés återkommer hela tiden till hur illa han tycket om det här systemet. Han vill att det ska försvinna från svensk arbetsmarknad. Är de sjuka får de sparken, tjafsar de är det hej då. För varje gång han kommer in på det blir han alltmer upprörd.
– Vad händer när de blir äldre, samhället är ju också beroende av att de spenderar pengar, har en lägenhet och familj, utvecklas som personer. Vi pressar de bemanningsanställda så hårt, vad skall de arbeta med sen? Vissa får kanske men för livet. Vi vet ju var det här kommer att hamna, klyftorna ökar.
De bemanningsanställda är ofta dåligt fackligt organiserade, men eftersom facket här i Kalhäll är starkt har några vågat organisera sig. Medvetenheten verkar öka, annars är det nästan som om vi är på väg tillbaka till 1800-talet igen, tycker Andrés.
– Det är läskigt hur snabbt det kan gå, det har gått explosionsartat.
Ingen av de bemanningsanställda vågar framträda, det är för riskabelt. En av dem, vi kan kalla honom Kjell ställer dock upp på en anonym intervju. Det är genom Proffice han arbetar på ICA lagret, där han stortrivs.
– Jag trivs på ICA, personalen där är underbar.
Enda felet är att han är där som bemanningsanställd. Han hade just fått en lägenhet och var beroende av att kunna betala hyra och lån. Det var därför han började som bemanningsanställd, det var som en sista utväg. Han har utsikter att få en fast anställning på Proffice, men han skulle mycket hellre ha en fast anställning på ICA.
– Ja, alla dar i veckan. Det är så himla mycket skönare, du vet var du skall jobba, du vet när du skall jobba, du vet hur du skall jobba.
Kjell har en heltidsanställning, vilket innebär att han alltid måste vara tillgänglig. Vid något tillfälle har han ringts in direkt, han får bara reda på sitt schema en vecka i taget. Han trodde att tanken med bemanningsbranschen var att hjälpa in de som hade svårt att komma inpå arbetsmarknaden, folk utan utbildning eller invandrare.
– Det visade sig att jag hade helt fel. Vi står där helt osäkra, kommer jag att kunna jobba nästa vecka eller blir jag uppsagd på grund av arbetsbrist? Kommer jag att placeras någon annanstans, beror det på något jag gjort eller inte gjort? Det är en konstant rädsla
Det är ju lättare att bli av med en bemanningsanställd och det skrämmer Kjell. De kan ju skjutsa iväg honom så himla lätt.
– Jag skulle inte vilja råda någon att jobba inom bemanning.
Kjell arbetar så hårt han orkar på jobbet, när han kommer hem är han helt slut. Han är instängd i något han kallar en bunker där det pendlar mellan plus 2 och plus 12. Som bemanningsanställd får han bara plocka, mellan 6-8 ton varje dag. Tyngst är bananlådorna på 20 kilo, lådorna med meloner som det är svårt att få grepp på och köttlådorna.
Både Kjell och Andrés har sett hur folk slits ner av det hårda arbetet. En äldre man som jobbat 10-15 år med plocket kan inte längre ens böja sig ner. Själv har Andrés redan varit sjukskriven några månader för ryggproblem trots att han är ung och vältränad. Det är ackorden som driver upp takten.
Andrés berättar att på ett annat lager fanns flera olika bemanningsföretag som spelades ut mot varandra, vilket ledde till att de anställda fick krav på att plocka 15-16 ton. Sedan tog de ut de bästa. Ingen orkar plocka 16 ton ens ett år utan att skada sig på något sätt.
– Då tar du bara in nästa och det är det som är så vidrigt med just bemanningsföretagen, det finns inget som heter rehab. Du använder människor som om de inte vore människor, du har ingen respekt för dem. De får jobba ihjäl sig och sen är det bara hej då. De har inga krav eller skyldigheter, det är bara att byta ut. Det gör mig fruktansvärt förbannad.
Handels: – Man vet inte vad man kommer att tjäna
Natasja Mrdjanov sitter i avdelningsstyrelsen för Handels och är dessutom ordförande för den lokala klubben på Hyresgästföreningen. Hon har själv tidigare haft erfarenhet av att arbeta som telefonist genom ett bemanningsföretag.
– Det som var jobbigt då var att jag aldrig kunde veta hur mycket jag skulle tjäna.
Själv ville hon bara arbeta på samma arbetsplats. Det fanns en kvinna i gruppen som tyckte det var trevligt att åka runt och göra korta insatser när någon var sjuk. Det uppskattades ofta att komma till undsättning. Men de flesta i gruppen ville helst arbeta på samma företag.
På Hyresgästföreningen använder man ibland bemanningsanställda i växeln när det uppstår behov, när någon är sjuk eller borta av andra skäl.
– Det är väl det som är mest OK.
Föreningen har också tagit in handläggare till den juridiska enheten från Acedemic Work som fått fast anställning först efter en lång tid som inhyrda.
– De blir inte en del av den stora familjen som vi faktiskt är på min arbetsplats, de hamnar lite utanför. Vi har gått på arbetsgivaren och frågar varför de inte är inbjudna på personalfesten. Det är ju larvigt, de sitter här i flera månader. Vi ser nu att arbetsgivaren lyssnar lite bättre då de anställts.
Det har blivit alltmer vanligt att olika företag håller ner antalet anställda på det sättet. De behöver kanske tio personer på en avdelning och sedan är det toppar då det kanske behövs tolv personer. Då tar de in två istället för att ha tolv anställda.
– De här tio kan aldrig beta av sådant som att rensa på skrivbordet eller sortera handlingar när det är lite lugnare. De är fast i ekorrhjulet.
Många företag säger att de inte har råd, men det betyder kanske bara att de inte får samma ökning av vinsten som man hade förra året.
– Det går inte dåligt men man måste ha utrymme för aktieutdelning eller bonusar.
Inom Handels avtalsområde har det funnits mest bemanningsanställda inom lager, då handlar det ofta om tunga slitsamma jobb. Men nu börjar det också komma i butiker. Ett exempel är Ikea där Natasja själv sett hur de får göra de tråkiga uppgifterna. Men det börjar också komma uppgifter om att Coop börjar ta in bemanningsanställda.
– Det är lite anmärkningsvärt att det sker i Coop och andra folkrörelseorganisationer, där borde man ha en annan syn tycker jag.
En anställd på ett av Coops lager har berättat att de senaste fem åren har företaget känns allt mindre som en del av en folkrörelse. Facket engageras inte lika mycket och det öppnas för bemanningsanställda.
Annars är den fackliga strategin lokalt att hålla nere antalet bemanningsanställda. Finns det en stark klubb brukar man lyckas. En bra arbetsgivare fattar det här. Handels vill ha en begränsning, från flera håll förs fram att 90 procent på en arbetsplats skall vara egen heltidsanställd personal.
På senaste LO-kongressen talade Natasja för en motion från Handels som krävde mer resurser för att ta itu med bemanningsavtalen och dessutom en kartläggning av hur de fungerar inom olika avtalsområden. Styrelsen menade att det var viktigt, men ville inte precisera hur det skulle ske och fick med sig kongressen på sitt svar. Det var Handels och Transport som starkast drev bemanningsfrågan på kongressen
– Många förbund har inte drabbats och blivit medvetna om problematiken.
”Du har aldrig råd med en dålig dag”
– Vi är det levande beviset på att branschen inte är en genomfart eller språngbräda. Vi bevisar det genom att vi varenda dag är de som står längst ner i rangordningen på varenda arbetsplats, oavsett om vi är utbildat yrkesfolk och vi varit där i fem års tid. Där gröps arbetets innehåll ur och drivkraften att växa och utvecklas på jobbet blir som bäst snygga ord på ett papper.
Joel Karlsson Forsberg i Piteå är yrkesutbildad för träindustrin med sex års erfarenhet därifrån, nästan enbart via ett bemanningsföretag. Det var den enda möjligheten till det arbete som han utbildat sig till. Som facklig förtroendeman och skyddsombud i flera omgångar har han sett hur bemanningsbranschen blivit en parallell arbetsmarknad, där det är mycket lätt att fastna.
Själv arbetade han fem år utan schemalagda arbetstider på samma företag utan att få några erbjudanden om fast jobb trots att det hela tiden togs in nytt folk. Han saknade inte kvalifikationer, han togs in för att ersätta yrkeskunnigt folk och utbilda deras nyanställda.
Lönedumpning är inte det stora problemet längre sedan det finns ett kollektivavtal som reglerar att bemanningsanställda skall ha lön motsvarande medellönen i den grupp där de arbetar. Löneläget bestäms i en förhandling där det inhyrande företaget skall vara med. Det går visserligen att trixa med detta och det kan bli märkligt om en mycket kvalificerad bemanningsanställd har samma lön som unga nyanställda, eller tvärtom. Det är betydligt värre att de bemanningsanställda tas in för att göra de hårdaste och tyngsta uppgifterna.
– Du är alltid där på nåder, det är upp till företaget om du kan vara en del av gänget och slänga käft eller om du måste gå på tå hela tiden. Du har aldrig råd att ha en dålig dag för du vet att du kan bli hemskickad när som helst. Det innebär att du accepterar att göra saker som den ordinarie personalen inte vill göra, eftersom det till exempel sliter på kroppen eller är mer monotont.
Man känner sig tvingad att ställa upp på allt, övertid eller vad som helst. Som bemanningsanställd förlorar man förutsägbarheten. Har man tur får man veta hur man skall arbeta en vecka i taget. En av Joels kollegor har varit inhyrd på samma arbetsplats i 14 månader, på fredagen varje vecka har han fått besked om han ska komma tillbaka eller inte nästa vecka. Ibland får man besked från dag till dag och det påverkar naturligtvis även lönen. Det är svårt att planera sitt liv ekonomiskt, man kan bara gissa.
– Det är ju såhär det funkar när dåliga villkor på arbetsmarknaden normaliseras. Ju längre man jobbar under sådana omständigheter, desto mer ser man ner på sig själv. Får man bara göra skitjobb och vara lite utanför då börjar man tänka så, att man är utanför.
Det är farligt när folk börjar acceptera att de har det sämre för vad gör det med deras självbild? Och är bilden av oss själva att vi är skit, varför ska vi tro att vi är värda något mer och bättre?
– Och var ska vi hitta kraften att kämpa då? Jobbet skall ju vara något man ser fram emot, något man trivs med och där man kan utvecklas och den möjligheten finns inte i den här branschen. Vi ska vara experter på det vi gör men vi ska jobba till villkor som ingen annan vill ha. Det är tungt för fullvuxna människor med utbildning, erfarenhet och framförallt familj att jobba i en bransch där alla år är hundår.
Flamman kom i kontakt med Joel Karlsson Forsberg genom Facebooksidan
http://www.facebook.com/Sverigeresa Där kan du diskutera artikelserien och lämna
förslag
