Jag har alltid älskat gamla byggnader. Varje gång jag promenerar i äldre städer tittar jag upp mot fasaderna. Vad luktar det på vinden? Hur knarrar golven? Vilka bodde där? Det finns säkert ett lönnbibliotek någonstans, med sköra anteckningar och lådor som inte öppnats sedan 1895. Människans historia ekar rakt in i mitt huvud. Här levde någon som aldrig fick se en glödlampa.

Kanske är det därför jag våndas så över dagens arkitektur. Man mår ju dåligt av att se den. Ta tillbyggnaden på Liljevalchs. Stockholm Stad har monterat en 500 ton tung fläktventil i betong, bredvid den blåklassade konsthallen. En grå smäll i ansiktet på alla som går förbi. Varför vill våra politiker att staden ska se ut så?

Eller dessa rostfärgade fasader i cortenstål. Det ska kännas lite åtgånget, ruffigt. Hos mig väcker det associationer till övergivna bensinmackar. KTH:s Arkitekturskola har gått i bräschen här och upprest en jättelik oljetunna med femton ögon som skolbyggnad. Det är sant, googla själv.

Arkitektupproret heter en förening som försöker opinionsbilda mot dagens arkitektur. Tyvärr har de havererat och skyller allting på ”modernisterna”. Vi som vill se en konstruktiv debatt om stadsbilden har ingenstans att ta vägen.

Jag tror så här: Det behövs en mer varierad arkitektur som inte har som huvudmål att sticka ut eller bli en snackis bland andra arkitekter.

Nu åtnjuter en liten yrkesgrupp genistatus, och får alldeles för mycket frihet att experimentera och ta fram tokiga sätt att bygga hus på. Alla som protesterar avfärdas som okunniga, hatiska eller nostalgiker.

Praktfulla stenhus med fyra meter i tak och stuckatur kommer aldrig tillbaka. De symboliserar ett tyranniskt klassamhälle där adeln måttbeställde 16 rum och kök med egen personal, medan samhällets övriga 90 procent låg och dog i baracker. En sådan samhällsordning måste man spränga bort om det så krävs.

Men vi kanske kan ersätta det med något annat än rost, stationära Finlandsfärjor och cementblock.