Beslutet att slå samman Berlusconis Forza Italia (FI) med det postfascistiska Alleanza Nazionale (AN) till ett nytt italienskt högerparti har väckt både stor uppståndelse och förståelig upprördhet. Emellertid tyder inget på någon allvarlig risk för en auktoritär utveckling i Italien. Men högern kommer troligen att dominera den politiska scenen under lång tid. Den italienska vänsterns förfall är en starkt bidragande orsak.
Det nya partiet Popolo della Liberta (Frihetens folk) är en formalisering av ett samarbete som har inletts långt tidigare. FI och AN hade ett gemensamt valblock i senaste valet. AN har suttit i flera av Berlusconis regeringar (första gången 1994 under namnet MSI – Movimento Sociale Italiano), och sammanslagningen lanserades av Berlusconi redan för två år sedan.
Italien genomförde aldrig en motsvarighet till Tysklands denazifiering (låt gå att den kom att bli halvhjärtad och ofullständig), utan man övertog hela den fascistiska staten intakt. Redan 1946 kunde ett fascistiskt parti bildas – egentligen återbildas, då man inte gjorde någon hemlighet av den ideologiska kontinuiteten, något som skulle ha varit helt otänkbart i Tyskland. Det dröjde inte heller länge förrän MSI var representerat i parlamentet. Kristdemokraterna ville inte stöta sig med stora delar av sin väljarkår, medan kommunistpartiet i sin iver efter regeringsposter aldrig pressade center-högern att göra upp med det förflutna. Det visade sig bli ett strategiskt misstag, som dessvärre kom att upprepas under 70-talet med den ”historiska kompromissen”.
Ingen av Berlusconis regeringar har fört en i internationell jämförelse extrem politik. Det mest utmärkande för Berlusconis tid som regeringschef är hur han säkrade juridisk immunitet åt sig själv och sitt företagsimperium.
Mest oväsen gör han genom sina provokativa uttalanden som har sitt ursprung i en italiensk skämtberättartradition, kallad ”barzeletta”, som ofta är grovt sexistisk och vulgär. Nu senast slog Berlusconi världen – och säkerligen stora delar av Italien – med häpnad när han föreslog att de jordbävningsdrabbade som mist sina hem och blir tvungna att bo i tält, skulle se det som ”campingsemester”.
Ett frågetecken är hur Berlusconi, och hans tilltänkte efterträdare Fini från AN, förmår att hantera det främlingsfientliga och separatistiska Lega Nord (LN). Det är LN som är det senaste valets egentliga vinnare, medan valblocket FI och AN stod i stort sett stilla. LN har inte minst gjort stora inbrytningar bland arbetarväljare, framfört allt i tidigare traditionellt starka vänsterfästen i norra Italiens industristäder.
Berlusconi åberopar ofta sin skicklighet som företagsledare som ett argument för sin lämplighet att hantera Italiens ekonomi. Utvecklingen under 2000-talet har emellertid knappast varit någon framgångssaga.
Det mest positiva är minskningen av arbetslösheten. Sysselsättningsgraden är dock den lägsta i västvärlden. För övrigt är det bara mörker: reallönerna har i stort sett legat still, var fjärde familj lever i fattigdom, statsskulden är gigantisk, infrastrukturen eftersatt, bara hälften av befolkningen har mer än grundläggande obligatorisk utbildning, sedan 1994 har antalet sjukhussängar minskat med en tredjedel. Samtidigt växer klyftorna mellan norra och södra Italien. Den nuvarande krisen lär inte göra situationen bättre.
Den italienska vänstern är en skugga av sitt forna jag. Stora delar har påbörjat en ökenvandring högerut, medan det är bara spillror kvar i Rifondazione Comunista av det som en gång var västvärldens mäktigaste vänsterrörelse, och för första gången under efterkrigstiden är kommunistpartiet inte representerat i parlamentet.
