Nyheter/Utrikes 25 augusti, 2016

”Besvikna men vi är inte besegrade”

<p class="p1"><span class="s1">På VioMe har arbetarna själva tagit makten. När de förra ägarna övergav fabriken beslöt de sig för att ta den i besittning. I tre års tid har de fortsatt produktionen på egen hand. Deras ockupation har blivit en symbolisk motvikt i ett Grekland som är hårt drabbat av arbetslöshet och vanmakt. Idag hotas de av planer på att sälja lokalerna.</span></p>

I Greklands näst största stad, Thessaloniki, har krisen lämnat djupa spår efter sig. I stadens landskap avtecknar sig konturerna av den ekonomiska ödeläggelsen – igenbommade affärslokaler på smågatorna och ofärdiga byggprojekt i stadens utkanter står monument över kapitalförstörelsens offer. Produktionsmedel lämnas att förfalla medan arbetare ställs på gatan. Om natten ligger hemlösa och sover vid skyltfönstren till tomma butiksfasader.

Mellan 2008 och 2015 lades över 240 000 företag ner i Grekland. Med dessa företag försvann över 800 000 arbetstillfällen. Därutöver har hundratusentals arbeten försvunnit i den offentliga sektorn till följd av åtstramningarna. Landets arbetslöshet ligger på 25 % och hälften av landets ungdomar står utan arbete.
Inför hotet om arbetslöshet tvingas de redan sysselsatta till längre arbetsdagar för lägre löner. De enas överarbete bidrar till de andras arbetslöshet, och omvänt. Under nedläggelsernas tryck har arbetarklassens position drivits tillbaka.

Det finns krafter som kämpar emot. På fabriken VioMe har arbetarna tagit saken i egna händer. När den förra ägaren övergav fabriken för fem år sedan beslöt de sig för att ockupera byggnaden. Under tre år har de fortsatt produktionen på egen hand, under kooperativa förhållanden. Idag kämpar de för att få äganderätt till produktionsmedlen. Mot detta krav står konkursförvaltarnas planer på att sälja fabriken.

VioMe ligger i ett industriområde i stadens utkanter. Runtom står övergivna fabriksbyggnader med krossade fönsterrutor och nedklottrade väggar. Buskar och ogräs växer igen över det fasta kapitalets reliker och lager av smuts fossilerar de döda beståndsdelarna av kapitalets organism.

I denna industriella ödebygd finner vi VioMe. Vid fabrikens ingång tas vi emot av Spiros Sgoupas. Han har arbetat på kooperativet sedan december 2015 som administratör och IT-ansvarig. Med stolthet visar han oss runt i fabriken och berättar om deras produktion.
Förut var det här en kemisk fabrik som producerade byggnadsmaterial, säger han. Idag framställer vi rengöringsprodukter av olika naturliga material.

Spiros är nyss hemkommen från Aten, dit han och de andra arbetarna åkte för att protestera mot den planerade utauktioneringen av fabriken. Han har ett plåster på näsryggen som vittnar om den repression som polisen mötte dem med.
Regeringen hade beslutat att skjuta upp auktionsprocessen med sex månader. Vid slutet av dessa sex månader åkte vi dit tillsammans med arbetare från Roben – en annan arbetarockuperad fabrik – samt olika solidaritetskommittéer och sociala rörelser, för att ställa krav på regeringen.

Arbetarna kräver av den grekiska vänsterregeringen att de häver likvidationsprocessen och ger dem äganderätt till fabriken. Dessutom kräver de en avskrivning av de skulder som de förra ägarna gjort sig skyldiga till, för vilka arbetarna vägrar att erkänna något ansvar.
De förra ägarna utnyttjade företaget för att föra över pengar till moderbolaget. Under ett år betalade de inte ut några löner till arbetarna. De tog ut lån och slutade betala räkningar för vatten och el. Nu vill konkursförvaltarna och elbolaget hålla oss ansvariga för företagets beteende. Vi kräver att de skriver av skulderna så att vi kan skaffa vår egen energiförsörjning i kooperativets namn och att de ger oss äganderätt till fabriksmarken och byggnaderna.

VioMe-arbetarna anser sig ha laglig rätt till sina krav. Men så gör även konkursförvaltarna och elbolagen. Mellan lika rätt avgör makten – detta faktum blev man brutalt varse vid protesterna i Aten.
– Företrädare från våra fabriker och andra sociala rörelser gick till arbetsministeriet för en öppen diskussion. Vi presenterade våra krav. Vi bestämde att vi skulle stanna på torget utanför tills de gav oss ett beslut. Polisen attackerade oss när vi höll på att sätta upp våra tält.

Polisen gick oprovocerat till angrepp. De protesterande blev slagna och sprayade med tårgas. ”A small fight”, sammanfattar Spiros händelserna. Enligt honom var polisen ute efter att pröva deras styrka. Därför var det viktigt att de inte gav vika utan visade att de är beredda att stå upp för sina krav.
Vi är besvikna men inte besegrade.

Händelserna i Aten var den senaste av många styrkeprövningar för VioMe:s arbetare. Nyligen avvärjde de ett försök från elbolaget att stänga av fabrikens strömtillförsel. Några av elbolagets anställda hade brutit sig in i deras lokaler, slagit av elen och försökt skära av strömkablarna som förser fabriken med elektricitet. Arbetarna konfronterade elektrikerna, tillsammans med ett dussintals sympatisörer som snabbt dök upp, och tvingade dem att slå på elen igen och fredligt lämna deras lokaler.

Vid fyra tillfällen under 2015 lyckades VioMe-arbetarna förhindra konkursförvaltarnas försök till att auktionera ut fabriken. Genom breda protestaktioner inuti domstolsbyggnaden lyckades man skjuta upp auktionsförfarandena, om så enbart tillfälligt. I år är ytterligare en auktion tänkt att äga rum. Ifall arbetarna lyckas förhindra även denna, eller i brist på intresserade köpare, skulle det krävas ytterligare ett domstolsbeslut för att sänka utropspriset. En sådan händelseutveckling skulle ge dem tid till att flytta fram kampen och utveckla rörelsen bakom sina krav.

Ägandet av fabriken är dock inget mål i sig. Att arbetarna själva förvaltar och utnyttjar de egna produktionsmedlen hindrar inte att dessa fortsätter fungera som kapital, som medel för exploatering av det egna arbetet. Som enskild producent är man fortfarande utlämnad till den kapitalistiska varumarknaden, om inte annat för tillförseln av råvaror och avsättningen av sina produkter.  Kapitalismens exploateringsförhållanden gör sig därmed indirekt gällande, genom konkurrensens rörelser. För att överleva i konkurrensen är VioMe-arbetarna tvungna att betala en mager lön åt sig själva. 2 euro i timmen är vad kooperativets intäkter i dagsläget lämnar arbetarna att leva på.
Som en självförvaltad fabrik inom kapitalismen, blir man antingen indragen i det kapitalistiska systemet eller undertryckt av det kapitalistiska systemet, konstaterar Spiros.

För att arbetarförvaltningen ska kunna bli något mer än bara en självpåtagen förvaltning av arbetarnas exploatering och underordning, måste den utvidgas bortom den egna fabrikens väggar.
En sak är säker. Du kan inte ha självförvaltad produktion utan självförvaltad distribution och kontroll över bredare betalningskedjor.

Hittills har VioMe förlitat sig till ett brett nätverk av konsumentkooperativ och solidaritetsgrupper för försäljningen av sina produkter. På så vis har de kunnat skapa en avsättningsmarknad åt sig själva bakom ryggen på marknadens konkurrensförhållanden. Detta har varit avgörande för deras överlevnad. Denna försäljningskrets är dock av ett begränsat omfång, vilket binder produktionen vid dess nuvarande småskaliga och hantverksmässiga karaktär.

Kooperativets styrka består i dess samverkan med andra kamper som pågår i det grekiska samhället. För ett halvår sedan öppnade man en vårdinrättning i fabrikens lokaler, i samarbete med en lokal solidaritetsklinik. Här erbjuder man idag gratis sjukvård till oförsäkrade arbetare i området.

I samband med den pågående flyktingkrisen har VioMe även upplåtit sina lokaler till att fungera som lagringsutrymme för nödhjälpsartiklar. Dessa artiklar, som samlats ihop av sociala rörelser, har sedan kunnat fraktas till flyktinglägren vid gränsen för att lindra den humanitära katastrof som där äger rum.

I sådana sammanhang uppstår en fördelning av nyttigheter och tjänster som är oberoende av varuutbytets och statens förmedling. Människorna inträder i relationer som är främmande för varuförhållandena och istället syftar till förverkligandet av mänskliga behov och förmågor.

För arbetarna har fabriksockupationen varit en möjlighet att ställa om och reorganisera produktionen enligt nya linjer. Från att förut ha tillverkat kemikalieintensiva byggnadsmaterial gick man över till att producera rengöringsprodukter av naturliga råvaror. Detta beslut handlade enligt Spiros om en av de grundläggande principerna för arbetarkontroll – att arbetarna själva avgör vad man producerar, för vem och under vilka förhållanden.
Arbetarna ville inte längre hantera tunga kemikalier. Dessutom behövde de producera något som är enkelt att sälja, både lokalt och för export, och som är nyttigt för samhället.

Produktbytet förbättrade arbetsförhållandena för de arbetande, som inte längre behöver få sina lungor förstörda av att andas in cementdamm varje dag. Det har brutit förfrämligandet inför den egna arbetsprodukten och i dess ställe skapat ett aktivt, medvetet förhållande.
Vi bryr oss om produkten vi framställer. För oss är det en produkt och inte en vara. Utanför fabriken är det fortfarande en vara, men för oss är det en produkt.

Den åtskillnad mellan planering och utförande, mellan begrepp och verkställighet, mellan hjärna och hand som är det kapitalistiska företagets princip, har ersatts av direktdemokratiska beslutsprocesser. I fabriken beslutar arbetarna gemensamt om produktionen. Ingens röst är mer värd än den andras.

Denna kollektiva erfarenhet är ett kraftfullt bevis på vad arbetarna ytterst sett är förmögna till. I en tid då vår underordning och vanmakt i produktionen är så invand att vi knappt kan föreställa oss något annat, utgör VioMe ett viktigt exempel som tillåter oss att ifrågasätta den rådande ordningen.
Det är en fråga om att ha kontroll över sitt eget liv, säger Spiros. Så även om VioMe är en väldigt liten fabrik, och har en väldigt liten ekonomi, spelar det vi gör ändå en stor roll – som ett exempel.

Inrikes 05 september, 2025

Kommunal ”skattebroms” kan få oväntad konsekvens

Elisabeth Svantessons drömmar om lägre kommunalskatt kan få oanade konsekvenser. Foto: Oscar Olsson/TT.

Regeringen vill tvinga fram kommunala skattesänkningar. Men den oförutsedda konsekvensen kan bli ”den största återkommunaliseringen på länge”, spår Katalys-ekonomen – åtminstone om fler kommuner väljer att följa Järfälla och Vetlanda, och spola de dyra vårdföretagen.

”Den här regeringen kan hitta på vad som helst.”

Så reagerade Eva Kindstrand Ströberg (S), ordförande i Vimmerby kommunstyrelse, på regeringens nybeställda utredning Incitament för lägre skattesatser i kommunsektorn, som ska bli klar senast i februari 2026. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 september, 2025

Kautsky hade inte alls rätt

Johan Lönnroth, Vänsterpartiets vice partiordförande 1993–2003, svarar på en ledartext av Leonidas Aretakis, Foto: Wikimedia commons.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Leonidas Aretakis skriver i Flamman nr. 34 om striden i V: ”Delgado Vars och Riazat kallar nu partiet ’socialdemokratisk’, och det är i grunden korrekt. Efter Sovjetunionens fall accepterade man slutgiltigt den parlamentariska demokratin, och erkände därmed att Karl Kautsky hade rätt och Lenin hade fel.”

Detta är ett tveksamt påstående. Det är bra att den unga vänster, som på 90-talet hyllade Lenin, och som nu har ledande roller i partiet, nu tar avstånd från hans idéer. Men Kautsky trodde på att kapitalismen kunde avskaffas och socialismen införas genom parlamentariska reformer. Och det var också fel.

Läs mer

Hela tanken på att bygga socialism genom staten i ett land hör hemma på historiens sophög. I en parlamentarisk demokrati kan allt förstatligande av privatkapitalistiskt ägda företag, som en vänstermajoritet kan besluta om, återprivatiseras av en högermajoritet.

Om staten ens har makten att förstatliga globalt verkande företag. Vänsterpartiets nya partiprogram har liksom socialdemokratins lämnat tanken på att kapitalismen skall avskaffas. De båda partierna tror inte längre på socialismen, att arbetande människor i god demokratisk ordning kan erövra makten och ägandet från kapitalisterna. Den proklamerade socialismen är för S och V bara en tom fras.

Diskutera på forumet (0 svar)
TV 05 september, 2025

Grillen #6: Kulturkanon och välfärdsstatens död

I veckans Grillen: Skrattretande, cirkus, dödsruna – de hårda orden har haglat om kulturkanon, men är den så illa?

Grillen gästas av journalisten Karin Pettersson som menar att allt ont började på 1990-talet.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Karin Pettersson

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Carlos Contreras

Klippning:
Petter Evertsen

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 05 september, 2025

En norsk vänster mot radikaliserade laxbaroner

I veckan går Norge till val och frågan är vem som ska få del av rikedomarna. Innsets argument är skarpa – men är de tillräckligt radikala?

Ett angrepp på välfärdsstaten från en McKinsey-chef har blivit en bästsäljare i Norge. Forskaren Ola Innsets genmäle är skarpt, men inte tillräckligt radikalt för det ”svenska tillståndet”, tycker Jonas Elvander.

”Entreprenörerna har en målmedvetenhet och riskvilja som de flesta andra helt enkelt inte är födda med.”

Så lyder en typisk mening i den bok som under det senaste halvåret dominerat debatten i Norge. Landet som blev för rikt, skriven av den tidigare McKinsey-chefen Martin Bech Holte (svensk översättning i januari av Volante), består främst av revisionistisk historieskrivning av den typ som massproduceras av Timbro på denna sida gränsen. Hans grundtes: det var egentligen inte rekordåren som var Norges storhetstid, då tillväxten inte var högre än andra industriländers, utan den högproduktiva ”guldåldern” mellan 1991 och 2013, då de kvävande skatterna hade avskaffats, samhället genomsyrades av en ny entreprenörsanda och Norges oljestinna bruttonationalprodukt växte något snabbare än andras.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 04 september, 2025

Förnybar el har vinden i ryggen

Sol och vind är de två kraftslag som med marginal vuxit snabbast på global nivå under de senaste fem åren. Foto; Johan Nilsson/TT.

De globala utsläppen ökar – men det gör också utvecklingen inom sol och vind. Det finns all anledning att känna hopp, skriver Christian Azar, professor vid Chalmers och tidigare i IPCC, FN:s klimatpanel.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Förra året ökade Sveriges utsläpp av växthusgaser med sju procent. De globala utsläppen ökade också, och jordens medeltemperatur stiger nu i en allt snabbare takt. Det är lätt att misströsta och tänka att ingen gör något.

Men samtidigt är bilden komplex. I Europa och Sverige har utsläppen minskat i decennier och användningen av sol och vindenergi ökar snabbt. Det finns därför anledning att titta närmare på vad som hänt och vad som är på gång i olika delar av världen.

Sverige har över tid gjort stora framsteg. Sveriges utsläpp av växthusgaser har minskat med en tredjedel sedan 1990 – och med 60 procent (!) sedan 1970.

Vad är det som gjort att utsläppen minskat? I Sverige spelade expansionen av kärnkraft på 1970- och 80-talen en central roll och därefter fick vi en utbyggnad av fjärrvärme samt biobränslen som ersatte olja, liksom en lång rad åtgärder inom industri och transporter (elbilar, biodrivmedel, effektivisering). Att Sverige införde en koldioxidskatt redan år 1990 har också varit av stor betydelse.

Sverige producerar vidare mest el i världen från vindkraft per person. Finland och Danmark ligger tätt efter. Dessa satsningar på vind har lett till en omfattande elexport från Sverige vilket i sin tur lett till stora minskningar av utsläppen på kontinenten.

Sverige är inte det enda landet som har vidtagit åtgärder. Tittar vi på resten av Europa så ser vi en liknande trend. EU:s utsläpp av växthusgaser har minskat med 37 procent mellan 1990 och 2023. I Storbritannien har utsläppen minskat med hela 54 procent sedan 1990. Även Danmark har gjort liknande framsteg.

Den snabba utvecklingen för sol och vind och de lägre kostnaderna skänker visst hopp.

I Europa har expansionen av sol och vind varit betydande för att minska utsläppen. I EU står vindkraften i dag för 17 procent av elförsörjningen och solceller för 11 procent. Kolkraften står för 10 procent. Den har mer än halverats på bara tio år! Sol och vind genererar (var för sig) mer elektricitet än kolkraften! Det är en anmärkningsvärd utveckling som skett på en förhållandevis kort tid.

Det finns enskilda länder där utvecklingen gått ännu snabbare. I Tyskland står vind och sol tillsammans för hela 43 procent av elproduktionen, i Spanien för 42 procent och i Storbritannien för 35 procent

I Storbritannien har kolkraften fasats ut helt. I Spanien är den nästan helt borta.

Ett viktigt skäl till att utsläppen i EU minskat är att ett system med handel med utsläppsrätter har införts (för elsektorn och stora industrier) och att det skärpts successivt över tid. Framöver har man satt ett tak så att utsläppen minskar med fyra procent (linjärt) år för år. EU har också fattat ambitiösa beslut för transportsektorn och uppvärmning, vilket kommer få allt större effekt från 2027 och framåt. Målet är netto nollutsläpp till år 2050.

Stora satsningar på sol och vind sker även utanför Europa. För att få en känsla av hur snabbt det går kan man notera att solceller globalt producerade 100 TWh år 2012. Sedan dröjde det till år 2021 innan världen passerade 1 000 TWh per år. Tre år senare passerade vi 2 000 TWh. Det är dubbelt så mycket som hela Rysslands elkonsumtion. Kina är den stora aktören när det gäller solceller.

Sol och vind är de två kraftslag som med marginal vuxit snabbast på global nivå under de senaste fem åren.

Men det finns en viktig skillnad mellan Europa och världen som helhet. I Europa växer sol och vind så snabbt att kolkraften trängs undan i motsvarande hastighet, men i det globala syd växer elbehoven fortfarande så snabbt att såväl kol som förnybart växer.

Så vilka utmaningar står vi inför i dag? Det är ett välbekant problem att sol och vind är väderberoende tekniker. Detta gör att det behövs olika tekniska lösningar för att hantera solens och vindens variabilitet och kostnaderna för detta måste också beaktas. Snabb och spännande utveckling sker när det gäller batterier och andra lösningar. Men det behövs fortsatt forskning och utveckling. I takt med att sol och vind växer blir detta en allt viktigare fråga.

Läs mer

Det positiva är att kostnaderna för sol- och vindel minskat kraftigt över tid. Kostnaden för solel har exempelvis minskat med 90 procent sedan 2010, kostnaden för vindel har minskat med 70 procent. Den här utvecklingen är kanske det bästa som hänt när det gäller våra möjligheter att lösa klimatproblemet.

Det kommer inte ensamt att lösa klimatproblemet, men det förändrar spelplanen för världens elmarknader. Den snabba utvecklingen för sol och vind och de lägre kostnaderna skänker ändå visst hopp.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 04 september, 2025

Därför får Sverige aldrig nya vänsterpartier

Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat lämnade nyligen Vänsterpartiet. Det är de långt ifrån ensamma i historien om att ha gjort. Foto: Oscar Olsson/TT.

Den rådande krisen är inte den första splittringen som Vänsterpartiet genomgått. Men i våra skandinaviska grannländer är det så pass vanligt att de båda har dubbla socialistpartier i parlamentet – och i Danmark har den senaste vänstersplittringen redan hunnit splittras igen.

Förra helgen meddelade riksdagsledamöterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat att de lämnar Vänsterpartiet, för att förekomma en uteslutning. På samma presskonferens berättade de också att de tänker starta en ny rörelse. Huruvida det ska bli ett parti eller något annat är ännu inte klart.

De senaste två åren har även partierna Solidaritet och Vänsterfronten grundats, med sikte på att ställa upp i valet 2026.

Det är dock långt ifrån första gången den svenska vänstern genomgår en partisplittring. Liksom i många andra europeiska länder ledde Sovjetunionens invasion av Ungern 1956 till konflikter och splittring inom svenska vänstern, och på 1960- och 70-talet gjordes utbrytningar, till exempel i form av det maoistiska och antisovjetiska KFML och det prosovjetiska Arbetarpartiet kommunisterna (AKP) som tog över denna tidning, som då fortfarande hette Norrskensflamman. Men till skillnad från i flera grannländer har splittringar i Vänsterpartiet aldrig lett till etableringen av en långvarig konkurrent i riksdagen.

Sist en reell splittring såg ut att vara på gång var när uppropet Vägval vänster lanserades 2004 i protest mot vad man såg som en för dogmatisk partilinje och ”nykommunistiska tendenser” i partiet, enligt Johan Lönnroth, som var vice partiordförande och en av initiativtagarna till uppropet. Han berättar att gruppen hade medlemmar från såväl trotskistiska Socialistiska partiet som socialdemokrater, samt ”två folkpartister”.

Han menar dock att det är en missuppfattning att gruppen ville driva partiet åt höger, och hävdar att Vägval vänster företrädde en frihetlig tendens som är främmande för både kommunismen och socialdemokratin.

Till Flamman säger Johan Lönnroth att det också är en missuppfattning att partiet riskerade att splittras.

Splittrade? Karin Svensson Smith och Johan Lönnroth startade Vägval vänster tillsammans med bland annat socialdemokrater, trotskister och ”två folkpartister”. Karin Svensson Smith bytte senare till Miljöpartiet, medan Johan Lönnroth stannade kvar i V. Foto: Bertil Ericson/Scanpix/TT.

– Vi vänsterpartister diskuterade frågan men vi hade medlemmar från fem partier. Vår ambition var att organisera partiövergripande samtal underifrån. I flera år hade vi möten i Fagersta på det temat.

Han menar också att Vägval vänster lyckades få partiet att byta linje i och med valet av Jonas Sjöstedt, som hade undertecknat uppropet, till partiledare 2012.


Men om vänstersplittringar inte är något betydande fenomen i den svenska rikspolitiken ser det annorlunda ut i de två skandinaviska grannländerna. Där har utbrytningar lett till etableringen av långvariga konkurrenter på det nationella planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 03 september, 2025

Högerextremister häktade för misshandel – kopplas till Aktivklubb

Medlemmar i Aktivklubb poserar framför Uppsala domkyrka. Foto: Polisen.

Tre unga män sitter häktade efter att två personer misshandlades i centrala Stockholm i slutet av augusti. Nu berättar åklagaren att man utreder ett hatmotiv.

I slutet av augusti misshandlades två personer på Birger Jarlsgatan och Kungsgatan, strax efter midnatt i centrala Stockholm. Snart därefter greps två personer, och en tredje några timmar senare.

Nu har tre personer häktats för brotten – varav ett bedöms som grovt. Något som Dagens ETC var först med att rapportera om.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 03 september, 2025

”Gaza är inte en politisk fråga”

Ola Söderholm från svenska Stormens utveckling möter Alex Hochuli från Bungacast i São Paulo. Foto: Privat.

Den brittisk-brasilianska politikpodden Bungacast har passerat 500 avsnitt. Sveriges poddnestor Ola Söderholm träffar Alex Hochuli i São Paulo för att äta matbanan och prata om att vara marxist utan att vara vänster.

– Det är ju bokstavligt talat rösterna i ditt huvud, säger Alex Hochuli.

Jag har på min Stig Helmer-engelska försökt beskriva varför relationen till poddare blir så intim. Även i fallet med Hochulis podd Bungacast, där ingen pratar om sitt äktenskap eller sin semester utan snarare diskuterar den tyska sociologen Wolfgang Streecks senaste bok om eurozonens utveckling.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 03 september, 2025

90-talet var hopp och liberalism

Det räcker inte att låta smart, man måste tro på det också, anser Mattias Svensson om ”Förbannelsen”. Foto: Märta Thisner.

I sin fixering vid marknadiseringen undviker Karin Petterssons decenniets demokrativåg. Mattias Svensson har läst "Förbannelsen".

På ett plan är Karin Petterssons bok Förbannelsen (Albert Bonniers förlag, 2025) en rätt misslyckad bok.

Tesen är att Sverige skulle vara ”fast i 90-talet”. Men mycket av det jag läser om 90-talet känns tvärtom väldigt avlägset, som heilande skinheads som gjorde gatorna osäkra. Eller klimatförnekare inom högern för den delen. De är sällsynta i dag – tro mig, jag var en av dem. Dessutom var tron på framtiden närmast definierande för 1990-talet. Nu dominerar längtan efter det förflutna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 02 september, 2025

Paulina Sokolow: En Ikeakatalog för kulturen

Lars Trädgårdh och kulturminister Parisa Liljestrand presenterar kulturkanon på Uppsala universitet den 2 september. Foto: Paulina Sokolow.

Kullager, minoritetshistoria och tryckfrihetsförordningen. De Tidöpolitiker som förväntade sig en storsvensk uppläxning måste ha blivit besviken – listan känns nästan sossig, lite som en Ikeakatalog.

Gustavianum, Uppsala minsann. Det blev platsen för den presskonferens som emotsetts sedan slutet av 2023 då regeringen aviserade att en kulturkanon skulle fram. 

Vi som ska bevaka, av vilka de flesta tagit tåget från Stockholm, leds in i 1600-talsbyggnaden till en museisal med beteckningen ”Vetenskapshistoria”. På vägen dit går vi genom en mörk korridor där någon ställt fram en skål med Ahlgrens bilar utblandat med olika lakritsbitar. Symboliskt? Mjuk, pastellig kultur blandat med hårda uppfinningar och folkhemskt framförhandlade ekonomiska reformer? 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)