Det är de designade sofforna och lampskärmarna som filtrerar ljuset man först lägger märke till. Vår grupp från Författarförbundet visas runt i det moderna biblioteket. Vi befinner oss i en borgerlig kommun i Stockholms närhet. Efter att ha berömt den snygga inredningen och luftigheten ställer vi frågor om bokbeståndet och bibliotekspolicyn. Bibliotekarien flackar med blicken. Påtagligt nervös tar hon med oss till personalrummet och stänger dörren.
Biblioteket har tvingats att göra sig av med halva bokbeståndet, något arkiv för äldre böcker existerar knappt. Organisationen är upplöst, huvudbiblioteket som stöttar och samordnar verksamheten existerar inte längre. Filialerna får klara sig bäst de kan. Och det kanske allvarligaste, införandet av ”det prestationsbaserade styrsystemet”. Biblioteken ska jobba som företag och får inte längre anslag efter hur många som bor i närområdet. Nu spelar utlåningen en större roll vilket har fört med sig avsevärt färre titlar. Man uppmuntras att köpa in böcker som ligger på topplistorna för att få snurr på utlåningen. Ju fler lån av Dan Browns senaste desto högre anslag. Känslan av att befinna sig i ett mentalt häkte griper tag.
Bibliotekarien ber oss att inte avslöja hennes identitet, hon är rädd om jobbet, säger hon. Hon är inte ensam. Otaliga är de rapporter Författarförbundet får från landets kultursekreterare och bibliotekarier som undertecknat dokument om att inte yppa vad som sker inom kultur och bibliotekssfären. Absurt kan man tycka att de fria ordets och konsternas förvaltare ska bära munkavle. Utvecklingen i kommunen ovan är inget undantag. Folkbiblioteken är på väg att bli experimentfält för nästan vad som helst. De guidar turister, hjälper företagare att etablera sig och ordnar dansaftnar. Nyligen slängde Malmö stadsbibliotek ut 60.000 volymer för att ge plats åt en teaterscen, restaurang och så vidare. med motiveringen att förortsungdomarna ska kunna komma in till centrum och ”uppleva” kultur.
Eftersom de aldrig varit inbjudna tidigare kan man undra om de kommer nu när nysatsningen dessutom går ut över stadsdelarnas samarbete med lokala föreningar. I Stockholmsförorten Högdalen har man gått åt motsatt håll och flyttat en biblioteksfilial till Tunnelbanehallen. Trots små lokaler ökar besöken när man till och från jobbet kan slinka in och låna eller läsa på plats. I motsatta ändan av stan vid T-banan Östermalmstorg finns en exklusiv ”lattefilial” som specialiserat sig på tidskrifter. Säkert passande för många i omgivningen.
Idag är det vanligt att nyutgivna titlar med statligt stöd inte ens kommer in i bibliotekens hyllor. Vårt lands kollektiva minne håller på att raderas. Fortsätter utarmningen är det snart omöjligt att få tag i klassiker och smalare litteratur (vilket innebär det mesta som inte går under beteckningen spänningsromaner och så kallad chick lit) både i bokhandel och bibliotek. Visst behöver all verksamhet förnyelse men inte på bekostnad av basen – böcker och kunnig personal.
Idag sjunker läsförmågan hos skolbarn sedan länge enligt internationella mätningar. Hälften av alla LO-anslutna män läser aldrig en bok. I landet glesas biblioteksfilialerna ut. Tanken med folkbiblioteken är lika giltig idag som när de grundades som folkbildningens stöttepelare.
Det är en demokratisk rättighet att ha tillgång till böcker där vi bor i ett bibliotek värt namnet. Just nu är bibliotekslagen under översyn, den som garanterar att kommunerna ska hålla minst ett bibliotek. Den måste få tänder om inte svenskarna ska fördummas. Men ett obildat folk är ett lättstyrt. Eller?
