Varifrån kommer idén om att biblioteken inte ska välja eller välja bort av politiska skäl? Det gör biblioteken hela tiden, och har alltid gjort. Det menar bibliotekarien Jonas Aghed.
Som bibliotekarie har jag till att börja med lagar, biblioteksplaner och policydokument som styr mina val med formuleringar om demokrati, människors lika värde och kompensatoriska och inkluderande synsätt – synsätt som dessutom är starka i traditionen för de allmänna biblioteken oavsett vad dokumenten säger. Men om inte dokumenten och traditionen funnits hade jag ändå knappast missat att mina val, när jag köper in litteratur och andra medier eller planerar programverksamhet med politiskt innehåll, påverkar mitt biblioteks politiska innehåll. Vilket gör valen politiska. Den som påstår annat är eller spelar dum.
Likadant när jag bestämmer om jag ska anpassa mitt bibliotek efter en resursstark eller resurssvag publik. Hur mycket pengar, utrymme och arbete jag ska lägga på vilka medier och aktiviteter? Bokhandelns bästsäljare och tv-spel, eller språkkurser, lättläst och mångspråkshyllor? Författarbesök eller IT-kurser för pensionärer? Och även bibliotekets fysiska utformning, med skyltning och placering av hyllor och annat, kan följa en politisk tanke.
Själva det faktum att de svenska allmänna biblioteken bekostas av skattemedel och är gratis och för vem som helst att använda, är i grund och botten ett politiskt ställningstagande, en nagel i ögat till exempel på de liberaler som vill privatisera och marknadisera så mycket offentlig verksamhet som möjligt och gärna införa en nattväktarstat.
Om jag låter andra styra mitt biblioteks politiska innehåll har jag också gjort ett politiskt val. Det har sagts att biblioteken ska vara ”neutrala” genom att ”spegla” debatter, inte delta i dem, och liknande. Men det går inte att komma ifrån det politiska ansvaret på det sättet eftersom även valet av vilka debatter som ska speglas i bibliotekets bestånd och verksamhet och hur är politiskt. Det pågår inte bara en eller några debatter utan myriader, en del sedan århundraden, andra sedan i går kväll.
Om jag bestämmer att mitt bibliotek framför allt ska spegla de debatter som ges mest utrymme i massmedia och sociala medier, så kommer mitt bibliotek också framför allt att spegla de nyhetsvärderingar och perspektiv och den politiska agenda som dominerar där – och de är inte neutrala utan sedan länge den politiska högerns och den ekonomiska maktens, i symbios. Sak samma med bibliotekslagens formulering om att de allmänna biblioteken ”ska bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning”. Det betyder inte att det som uppmärksammas mest i media eller som säljer mest är det som biblioteken främst ska förmedla till allmänheten som underlag för kunskaps- och åsiktsbildning. Mitt perspektiv måste vara större och seriösare än så.
Parallellen till bibliotekens arbete med att hålla kvalitet på bestånd och verksamhet är given. Ibland blossar debatter upp om detta i vilka ett stående inslag är åsikten att bibliotek inte ska vara ”smakdomare”. Men om jag i det arbetet bara försöker spegla den kommersiella bokmarknaden är jag likväl en smakdomare. Jag låter andra sätta nivån på mitt biblioteks bestånd och verksamhet – och det är fortfarande jag som är ansvarig för resultatet.
Sedan en tid tillbaka utsätts framför allt folkbiblioteken för påtryckningar och hot från högerextremister och rasister. ”Efterfrågan” fejkas för att biblioteken ska köpa in eller börja prenumerera på hatbärande böcker eller tidningar, bibliotekarier som inte spelar med hängs ut med namn och bild på bloggar och förföljs och hotas av nätmobbar. Det övriga samhällets stöd för biblioteken kunde vara starkare. Svenska PEN har gjort ett uttalande till stöd för biblioteken, men i vissa ledarspalter i stora tidningar stämplas bibliotekarier som censurivrare och kommunister. Politiker fegar ur, kör över bibliotekens inköpsval och låter rasisterna vinna. Bibliotek som är klumpiga i avvisandet av rasistiska föreläsare kritiseras av JO för bristande ”objektivitet”.
Å andra sidan: Jag har jag själv blivit utsatt ett par gånger och tagit mig igenom det och kan säga att även om upplevelserna var nervslitande har de stärkt mig i min yrkesroll och mina övertygelser. Med lite ansträngning skulle jag kunna gilla läget om jag bara kunde vara säker på ett par saker. Dels att principen ligger fast om att det är de enskilda biblioteken som själva bestämmer över sina inköp och aktiviteter. Så bibehåller mitt bibliotek sin individualitet och jag min arbetsglädje. Dels att mitt och alla andra bibliotek får fortsätta samarbeta och erbjuda vår publik en bredd, en mångfald, genom vårt sammanlagda bestånd och fjärrlånen. Så kompletterar vi varandra, motverkar likriktning och fortsätter vara en institution där svaga grupper i samhället kan få sina behov tillgodosedda och göra sina röster hörda.
Tyvärr innebär införandet hos folkbiblioteken under senare år av företeelser som flytande bestånd, profilinköp, ”meröppet” och begynnande privatiseringar, en tendens till likriktning och marknadisering. Det tillsammans med attackerna mot bibliotekens traditionella, politiska urvalsarbete och ett kampanjartat larmande från nyliberalt håll om ”biblioteksvåld”, kan med tiden leda fram till politiska krav på ”nyordning” av det allmänna biblioteksväsendet. Det finns anledning för de som håller de svenska bibliotekens traditionella värden högt att börja fundera över hur de ska ställa sig till det scenariot.
