I dag kom ett sorgligt besked för svensk politik.
På en blixtinkallad pressträff förklarade Anna-Karin Hatt att hon är stolt över partiets politiska inriktning, men inte kan fortsätta leda det ”i det samhällsklimat vi verkar och samtidigt känna mig trygg. Det är ett pris jag inte kan betala.” Hon tackade också journalistkåren för sitt arbete för demokratin, men uppmanar dem också att ”förklara för svenska väljare vilken uppoffring det är att vara politiker i dag”.
Hon sade att hon inte vill gå in på enskildheter, men säger att det ”handlar inte bara om troll bakom en skärm, utan det har hamnat mycket närmare än så”. Hon beskriver också en ”ny verklighet” med ett ”råare samhällsklimat” än tidigare, där man ”hela tiden måste se sig över axeln, och inte ens kan känna sig trygg i sitt eget hem, och då är det inte värt det”.
Det är svårt att inte beröras av gråten i hennes röst.
För andra gången på kort tid avgår alltså en centerpartistisk partiledare med hänvisning till det hat som de utsätts för.
För andra gången på kort tid avgår alltså en centerpartistisk partiledare med hänvisning till det hat som de utsätts för.
Först var det Annie Lööf som utsattes för ett ständigt hat, i egenskap som ”förrädare”, då hon fortsatte stå upp mot rasism även när den övriga borgerligheten gick högerut. Hatet mot henne kulminerade 2022, när mannen som mördade Ing-Marie Wieselgren även visade sig ha kartlagt Annie Lööf som central måltavla.
Det här var också en del av en bredare kampanj från Sverigedemokraterna, som TV4 senare avslöjade drev en trollfabrik med Annie Lööf som återkommande måltavla. Så här skrev hon senare i sociala medier:
”Alla visste. Hatet som piskas upp. Det vulgära språkbruket som passerar alla gränser. Avhumaniseringen av meningsmotståndare. De senaste tio åren har det varit min och många andras vardag. M, L och KD visste vilket parti de valde att samarbeta med. SD är det största partiet i deras samarbete. Politik är att samarbeta – att välja och välja bort. Ingen kan säga att man inte visste vilka metoder som använts det senaste decenniet.”
Trycket var även hårt mot Muharrem Demirok, och inte minst lyftes hans turkiska och muslimska bakgrund som en riskfaktor. Nu har alltså även Anna-Karin Hatt tappat lusten. Det här är en hemsk utveckling, och ett tecken på ett hårdnande samhällsklimat.
Som hon säger är det här någonting som politiker i alla partier drabbas av, även om kvinnor och antirasister troligen utsätts särskilt hårt. Centerpartiet är också särskilt utsatta som ”förrädarparti” i borgerligheten som kan fälla en högerregering efter nästa val.
I det här hårda klimatet är det synd att vissa politiker försöker utnyttja debatten till sina egna syften. Som när Rashid Farivar påstår sig vara rädd för en mamma med keffyesjal som hämtar sina barn på samma förskola – och själv sprider bilder på henne som riskerar utsätta henne för hot. Ulf Kristersson framställer sig gärna som den vuxne i rummet, samtidigt som hans eget parti kallar demonstranter för ”odjur” och sjunger att de ”hatar” Magdalena Andersson. Men vi ser också exempel på hur små delar av Palestinarörelsen bryter sig ut och förföljer både journalister och politiker på ett hotfullt sätt.
Sverigedemokraterna bör dock hålla lägst profil i frågan, med tanke på att de inte ens markerade mot Jessica Stegruds trakasserier tillsammans med högerextremisten Nick Alinia. Och det börjar bli dags att även statsministern får frågor om extremismen i ett samarbetsparti. Hennes kommentar på Anna-Karin Hatts avgång på X är talande: ”Partiledarskapet i Centerpartiet känns lite hattigt…”
Ett sådant här samhällsklimat gynnar ingen, och våldet kommer inte minst att drabba vänstern hårdast. Den politiska terrorn de senaste decennierna har framför allt riktats mot socialdemokratin, både i Sverige och Norge. Men måltavlan spelar förstås ingen roll: ingen ska hotas och hatas för sitt politiska engagemang, från vänster till höger. Därför är Anna-Karin Hatts avgång en tragedi för alla som bryr sig om demokratin.
