Norén utgår ifrån porträttet på första sidan, kvinnan ”med händerna stilla i skötet”, en gudfruktig pose. Han går in för att försvara mörderskan med alla tänkbara medel inför Gud, han låter huvudpersonen be ”till Gud om förlåtelse”, ”nästan varje dag”. (Det kanske Montgomery i verkligheten också gjorde, det vet jag inte.) Om ni frågar mig är det rätt vägval, för en författare med Noréns register och livslånga träning, en sällsynt långt driven inlevelseförmåga kombinerad med gåvan att ibland kunna skriva fruktansvärt konkret. Om vi går till dagboken och ser Noréns kommentarer om projektet, så säger han om romanens huvudperson: ”Hon söker sig till sin femtiofyraåriga kvinna som till sin mor, en annan mor. Inte den verkliga.” Det är så den dömda tar gestalt, traumat blir till ett sökande efter en mor. Detta mål är (genom den roll Gud får i berättelsen) frågan om liv och död bortom människan, oskulden hos den dömda inom oss. När jag återvänder till romanen så tycker jag först att Norén lyckas väl med att hitta den universella tonen, mycket tack vare de konkreta beskrivningarna: britsen, tabletterna på sin bricka, maten som serveras, alltings stillastående. Som läsare är jag med Lisa i cellen i Fort Worth, Texas – jag är hon, andas med henne, minns hennes liv inför dagen då jag ska avrättas.

Men jag vet inte om det är författaren själv som jag hör för mycket, eller bara världen omkring mig som den ser ut. Vi kan alla framför oss se omslagstexten till tusen och en deckare utkomna bara i år: ”En kvinna hittas strypt i sitt hem med uppskuren mage, det är tydligt att hon var gravid när hon mördades … bestialiskt … omänskligt”, etcetera. Principiellt borde en dussindeckare vara själva antitesen till vad Norén vill åstadkomma här. Ändå är det mycket en thriller som byggs upp i En liten roman. Suggestion skapas genom klipp mellan nu och dåtid, ett zick-zack-narrativ som efterhand avslöjar det ondas detaljer. Ibland klipps direkt mellan brott som begås mot huvudpersonen i hennes barndom, till det brott Lisa själv begår som vuxen, och allting slutar med en final i form av en bekännelse i ett klargörande polisförhör.

När jag återgår till dagboksanteckningarna om projektet tycker jag mig se att Norén hastar sig igenom det: ”Det var mycket svårt och nästan oetiskt att stiga in i Lisa Montgomerys liv och tillvaro i början. Nu går jag ut och in som om hon bara vore en litterär figur, men det är hon inte.” Jag frågar mig hur någonting kan vara ”nästan oetiskt”. Han säger på ett annat ställe om romanen att ”allt sker, så långt det är rimligt, i ett obevekligt nu”. Med tanke på de många klippen i fiktionen höll författaren i slutändan ribban ganska lågt för sitt ”obevekliga” presens.

I samma takt som berättelsens onda kärna visar sig, ser jag författarens tekniska medel för att nå fram till den. Ett författarspöke lutar sig fram över min axel och viskar i mitt öra: Du ser nu att den är baserad på verkliga händelser, va? Och jag hänger med i författarens metod som under en tivoliupplevelse. True crime med en finkulturell ram är förmodligen det sista författaren velat höra om En liten roman, men det är tyvärr där den lämnar mig, med känslan att konsten här inte räddar oss.