En intressant debatt har påbörjats i Flamman med angående kategorier som ”ras” och kön och om dessa kan betraktas som reella kategorier (eller inte). Debatten inleddes med en artikel av Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis, som varnade för den nykonservatism han tyckt sig se där begrepp som ras håller på att leta sig in i vänstern. Aretakis kopplar ihop detta ökade intresse för ras med ifrågasättandet av transpersoners rättigheter som ibland görs med utgångspunkt från biologiskt kön.

Religionshistorikern Stefan Arvidsson kritiserade Aretakis för att förneka biologiska skillnader mellan människor och biologiska kategorier som ras och kön. Detta har ofta gjorts inom de delar av vänstern som är skeptiska till evolutionsbiologisk forskning om människans natur. Enligt Arvidsson måste materialister våga tala om både ras och kön, för att inte begå det som vi kallar det ”ideologiska felslutet”, det vill säga hävda att bara för att tillvaron bör vara på ett visst sätt så är den också ordnad på detta vis (motsatsen till det ideologiska felslutet är det mer kända naturalistiska felslutet, det vill säga att dra slutsatsen att bara för att tillvaron är på ett visst sätt så bör den också vara ordnad på just detta vis). Evolutionsbiologen Patrik Lindenfors anslöt sig till Arvidssons generella slutsatser, men påpekade att begreppet ras är betydligt mer svårdefinierat än kön, och ras saknar därför analytisk och vetenskaplig precision.

Låt mig först säga att det är positivt att vänstertidningen Flamman upplåter sitt spaltutrymme till en debatt om dessa principiellt viktiga frågor om hur vänstern bör förhålla sig till biologisk forskning. Som Arvidsson konstaterar finns det en osund tradition inom delar av den postmodernistiskt influerade, socialkonstruktivistiska och identitetspolitiska vänstern att betrakta evolutionsbiologisk forskning som en ideologisk fiende, ja ibland närmast ett reaktionärt projekt. Bakgrunden till denna skeptiska syn till biologi bland delar av vänstern är olika högerideologiska projekt som har missbrukat Darwins idéer för att motivera sina egna politiska agendor. Dessa högerideologiska projekt inkluderar såväl den traditionella konservatismen, som den extrema nazismen, som med förment evolutionära (”darwinistiska”) argument försökt motivera och försvara eugenik, rasism och traditionella förtryckande könsroller.

Inte minst vi evolutionsbiologer har ofta mötts av en närmast fientlig attityd från vissa vänsterdebattörer med förankring i sociologi, samhällsvetenskaper och humaniora. Som jag själv påpekat i ett par debattartiklar i den teoretiska marxistiska tidskriften ”Röda Rummet” för mer än ett decennium sedan så finns det ingen anledning för vänstern att betrakta biologisk forskning om människan som något som i sig är problematiskt, farligt eller reaktionärt. Modern evolutionsbiologisk forskning har ju i stor utsträckning slagit sönder myter om människor som alltigenom egoistiska varelser, som den marknadsliberala ideologiska myten om homo economicus. Den moderna evolutionsbiologiska forskningen har snarare visat på motsatsen: människor är ovanligt samarbetsvilliga jämfört med våra närmaste släktingar schimpanserna, Denna samarbetsförmåga förklarar också till stor del vår arts enorma framgångar, mätt som populationstillväxt och spridning över jordklotet.

Arvidsson har alltså helt rätt i att sanna materialister och intellektuellt hederliga debattörer, inte minst på vänsterkanten, inte kan avfärda biologiska kategorier som ras och kön a priori, bara för att de uppfattas som reaktionära. De flesta forskare, i alla fall inom naturvetenskap, är i dag materialister och realister. Vi anser – på goda empiriska och filosofiska grunder – att det existerar en yttre materiell verklighet oberoende av vår själva och vår egen uppfattning om densamma. Denna materialistiska och realistiska inställning delas också av åtminstone den marxistiskt influerade vänstern, men kanske inte av alla delar av den socialkonstruktivistiska, postmodernistiska och identitetspolitiska vänster som Arvidsson med rätta kritiserar. Men för dem, som i likhet med mig, Arvidsson och Lindenfors, håller fast vid en materialistisk världsuppfattning byggd på modern vetenskap så blir frågan om existensen av biologiska kategorier som ras och kön helt och hållet empiriska frågor. Dessa empiriska frågor kan vi besvara med moderna vetenskapliga metoder, som evolutionsbiologi, genetik och statistik, för att bara nämna några relevanta discipliner.

Så är då ras en vetenskapligt motiverad och användbar biologisk kategori? Här är jag tveksam till Arvidssons tes och jag ansluter mig i stort sett till Lindenfors ståndpunkt. Begreppet ras har av goda skäl övergivits inom biologin, och inte enbart på grund av dess historiska politiska belastning, utan för att det inte går att entydigt avgöra vad som är en ”ras” och vad som inte är det. Förvisso kan vi ibland identifiera så kallade ”kluster” av människor som är mer lika varandra genetiskt än andra grupper. Sådana analyser görs regelbundet med dagens molekylärgenetiska metoder. Dessa metoder har visat på flera sådana kluster inom både den europeiska kontinenten, samt mellan kontinenter. Men dessa genetiskt urskiljbara kluster är betydligt fler och förekommer på finare skala än de traditionella raserna (vita, svarta, gula, röda och så vidare) som de först definierades av bland annat Linné. 

Ett annat problem med dessa genetiska kluster är att de inte enbart är naturliga biologiska kategorier, utan kan delvis konstrueras beroende på vilka grupper som inkluderas och den geografiska täckningen. För att ta ett extremt – om än trivialt – exempel: om vi skulle jämföra arvsmassan hos 100 människor i Sverige med arvsmassan 100 människor i Centralafrika så kommer vi att finna två tydliga genetiska kluster. Om vi däremot utvidgar vår studie till inkludera ytterligare ett antal individer längs en resa som vi gör från Sverige ner till Centralafrika där vi stannar och samlar in data med till exempel 10 mils mellanrum så kommer våra två ursprungliga kluster inte att bli lika tydliga. Med stor sannolikhet kommer vi att se en gradvis övergång i människans genetiska sammansättning när vi rör oss från norra Europa och söderut till Centralafrika. Med andra ord: en stor del av människans biologiska och genetiska variation är vad vi kallar klinal, det vill säga det sker gradvisa övergångar i utseende och genetisk sammansättning mellan olika folkgrupper när vi rör oss över jordklotet. 

Detta betyder givetvis inte att alla mänskliga folkgrupper är genetiskt identiska och att det inte finns några genetiska skillnader mellan olika folkgrupper. Det finns det, och det vet vi. Men den biologiska och genetiska variationen är inte alltid så tydligt indelad i klusters som vi kanske tror om vi bara gör nedslag på olika kontinenter och glömmer att mänsklig variation i exempelvis hudfärg varierar enormt mycket även inom en kontinent som Afrika. Som bekant finner vi att mörkare folkslag oftare lever närmare ekvatorn och ljusare folkslag finns på högre breddgrader. 

Vad gäller biologiskt kön ansluter jag mig även här till Lindenfors ståndpunkt: diskussionen om biologiskt kön bör separeras från frågan om ras. Biologiskt kön är dels betydligt lättare att definiera än ras och dels är frågan om biologiskt kön empiriskt mycket enklare. Biologiskt kön definieras – som Lindenfors korrekt påpekar – utifrån könscellernas storlek. Individer som producerar stora och orörliga könsceller (”ägg”) kallar vi honor (eller kvinnor när vi pratar om människor) och individer som producerar många, små och rörliga könsceller (”spermier”) kallar vi hannar (eller män när vi pratar om människor). 

Notera att den generella biologiska definitionen av kön inte är baserad på det specifika kromosomala könsbestämningssystemet, som X- och Y-kromosomer, som ibland blandas ihop med biologiskt kön av olika debattörer. Vi kallar ju fortfarande fågelhonor som lägger ägg för honor, trots att fåglarnas könsbestämningssystem skiljer sig från oss däggdjur. Hos oss däggdjur har hannarna en X och en Y-kromosom (XY) och honorna två X-kromosomerna (XX). Fågelhonor däremot bär på en Z- och en W-kromosom (WZ) och fågelhannar på två Z-kromosomer (ZZ), så fåglarnas kromosomala könsbestämningssystem ser helt annorlunda ut än däggdjurens och människans. Vi kan ändå utan någon större svårighet enkelt och snabbt identifiera honor hos både däggdjur som människor och fåglar genom att se vilka individer som lägger ägg. Dessa individer kallar vi honor, och de som producerar spermier kallar vi hannar.

Hos andra organismer, som vissa kräldjur, så bestäms kön av temperaturen, men individer utvecklas ändå till ett av två olika kön: äggläggande honor eller spermieproducerande hannar. Biologiskt kön är alltså en universell kategori som inte står och faller med ett visst specifikt system som bestämmer vilka individer som utvecklas till honor respektive hannar. 

Biologiskt kön är alltså en reellt existerande kategori och är grundad i den materiella verkligheten. Hos både människor och andra sexuellt reproducerande djur kan vi enkelt och utan svårigheter klassificera mer än 99 procent av alla individer till antingen honor eller hannar, baserat på könscellernas storlek. Hos ett litet antal individer – oftast 1 procent eller färre – går det inte säkert att klassificera biologiskt kön. Därför är den ofta hörda frasen ”kön är binärt” i strikt bemärkelse felaktig, tvärtemot vad högerdebattören Jerker Vinterstare påstår i Aron Flams podd ”Dekonstruktiv kritik”. Antingen är något binärt och då finns det bara två kategorier – eller så är det inte binärt. Vi kan trots allt konstatera att biologiskt kön motsvarar två tydliga biologiska kluster, med väldigt få individer som faller emellan dessa kluster. Gott så. 

Den biologiska definitionen av kön förklarar evolutionen av skillnader i beteenden, fysiologi, morfologi och levnadsvanor i djur- och växtvärlden. Den biologiska könsdefinitionen är således vetenskapligt väl förankrad i empirisk forskning. Biologiskt kön hjälper oss både att förstå vår värld, den biologiska diversiteten och har praktiska tillämpningar inom bland annat djur- och växtavel. Biologiskt kön är alltså inte bara en ideologisk konstruktion som dessvärre en del identitetspolitiska grupper och individer på vänsterkanten ibland hävdar. Att ifrågasätta existensen av biologiskt kön ligger därför bortom den materiella verklighetsuppfattning jag, Arvidsson, Lindenfors och den överväldigande majoriteten av forskare inom naturvetenskap ansluter sig till. Den som ifrågasätter existensen av biologiskt kön är givetvis i sin fulla rätt att göra det. Men den som förfäktar en sådan idealistisk metafysisk verklighetsuppfattning kanske då ska ta fram någon alternativ metod för växt- och djuravel som kan säkerställa framtidens livsmedelsproduktion?

Att biologiskt kön existerar och motsvarar en reell kategori i den materiella världen innebär dock inte att vi behöver ifrågasätta transsexuellas rättigheter eller förneka någon människa rätten att identifiera sig som något annat än sitt biologiska kön. Biologiskt kön hjälper oss att förstå evolutionen och även att utnyttja naturen för våra praktiska ändamål. Den reella existensen av biologiskt kön är dock i sig inget hot mot någon persons rättigheter, och innebär inte heller att vi behöver förneka människans sexuella diversitet, varken inom och mellan könen, som filosofiprofessorn Paul Griffiths pedagogiskt har förklarat. 

Erik Svensson

Professor i biologi vid Lunds universitet.