Bullerbyn. Så allmänt känd idyll att namnet numera blivit synonymt med just – idyll. Jag tycker den synen på Astrid Lindgrens berättelser om Bullerbybarnen är förenklad. Visst är det lättsam läsning, särskilt i jämförelse med Lindgrens andra, ofta oerhört dramatiska och temperamentsfyllda böcker. Men med tanke på att Bullerbyn-böckerna är skrivna för barn, ger de sannerligen läsaren små stänk av sorg, oro och bitterhet.

När de tre flickorna i Bullerbyn hoppat hage blir de osams och Lisa går hem. Jag minns det väldigt väl från min barndoms läsning, hur Britta och Anna gaddar ihop sig. Dessutom: Britta och Anna fortsätter att hoppa hage en lång stund. ”Jag stod bakom gardinen i vårt kök och tittade på dom, men jag aktade mig noga, så att dom inte skulle se mig. Och jag tänkte att jag aldrig, aldrig mer skulle leka med dom.”
Sedan blir de sams alla tre, förstås. I de flesta fall är det dock Lisa och Anna som är bästisar och ägnar mest tid med varann. Jag har alltid undrat vad Britta sysslar med då.

När farfar fyller 80 år springer Anna fram till honom och tar honom i armen.
– Farfar, lova, att du aldrig, aldrig dör!
Men farfar lovar inget sånt. I stället klappar han henne bara på kinden och säger ”Lilla vännen, lilla vännen!”
Sedan läser barnen tidningen för honom och det står faktiskt en rad om 80-åringen! Men det står också hemska saker, ”att det nog skulle bli krig och krig och krig”.
– Tänk, om kriget kommer hit och förstör hela Bullerbyn, säger Bosse. Tror du det farfar?