I kölvattnet av det aldrig sinande flödet av “true crime” plaskar även trött crime. Författad av poliserna själva, och med en skråmässig nostalgi över det svunna Sverige och svartsyn kring det samtida. Erik Haking reflekterar över en ny genre.
Polisbefälet Viktor Adolphson, känd under kontot YB Södermalm på X, låter i Götgatsbacken huvudkaraktären Jon Smeds, som delar tjänstegrad och utryckningsområde med Adolphson, nysta i en krogsprängning på ett Södermalm som kryllar av bohemer och pilsnerfilmsfyllon. Det vill säga långt ifrån de bostadsklippare och övremellanskiktsfigurer som befolkar stadsdelen i dag.
Annat som trängs i polisvärldsbilden är stöddiga murvlar, den enfaldiga allmänheten med mobilkamerorna i högsta hugg och asociala rättsläkare. Frånvarande är däremot den kritiska blicken på den egna myndigheten. Smeds/Adolphson är ingen Sjöwall/Wahlöö:sk Lennart Kollberg som gör upp med maktmissbruket omkring sig. Tvärtom lyfter han fram kårandan som ”för en utomstående säkert kunde te sig rå, brutal och ibland rent olämplig… som en ventil.”
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
En annan skrivande polis, Jan Olsson ser i självbiografin De kallar honom supersnuten tillbaka på till sin tid i skottlinjen för vartenda P3-dokumentär-förevigat kriminalfall i Sveriges historia och av att ”verka i folkhemmets skugga” när tjuvarna hette ”Hasse Kofot” och kollegorna ”Televinken”.
Det tredje exemplet är Michael Fetz, tidigare chef för piketen, som tar vid där Olsson går i pension. I sin Insats pågår beskriver han utvecklingen från 1990-talet och framåt. Om man orkar läsa bortom hagelstormen av klyschor – att vara polis ”är inget jobb utan ett kall”, ”lagar och regler gäller alla”, ”vi har fått ett annat Sverige”, ”vår oskuld försvann när vår statsminister mördades på öppen gata” – finns här en del matnyttigt kring polisens militarisering.
Vad som förenar Olsson och Fetz är att det som de fruktar mest bland alla bovar och banditer som kommit i deras väg är vänstern. Olsson beskriver i målande drag mardrömsåren runt 1968 då även tidigare skötsamma medborgare skrek slagord om ”samma fascister här som där!”
För en uttalad amerikanofil som Fetz – som mer än gärna lyfter fram hur hans privata kontakter med FBI gett Sverige utrikespolitiska fördelar – är det självklart att stanna upp och hytta med batongen åt minnet av ”de aggressiva” människor som demonstrerade mot George Bush i Göteborg 2001.
Mer talande är vad Fetz väljer att inte lyfta fram. Utöya nämns på två rader, utan att han gör någon koppling till den politiska avsändaren. Däremot ägnas två sidor åt den synnerligen utdöda Röda arméfraktionen.
Sina antipatier mot socialister till trots tillhör både Olsson och Fetz vänsterfraktionen inom polisen. Olsson, som tråkas på jobbet efter att ha kommit ut som socialdemokrat, ser polisen ”som en länk i produktionskedjan” ålagd ”uppgiften att få samhället att fungera, eller åtminstone bidra till en sådan känsla”. Förbehållet i slutet av meningen är antagligen oavsiktligt insiktsfullt.
Fetz är en mer modern liberal som tycker det behövs fler tjejer i kåren och hyllar ”företagsandan och entreprenörskapet” hos särskilt flitiga invandrargrupper. Båda lyfter fram förebyggande åtgärder snarare än repression som främsta medel mot kriminalitet, vilket man säkert riskerar kompanistryk för av kollegorna.
I det samtida polistillvända Sverige, där deppande snutnyllen och pianomusik i moll fick även delar av acab-vänstern att lydigt svälja Polisens pressavdelningsproduktion ”Tunna blå linjen”, finns det uppenbarligen inget utrymme för några radikalare krav på avsändarna än så.
