Okategoriserade 10 januari, 2008

Bland garifunafolkets första läkare

Kuba och Venezuela anklagas för att både bryta mot mänskliga rättigheter och att ”exportera revolutioner till Latinamerika”. Flammans Latinamerikakorrespondent Dick Emanuelsson visar en annan sida av historien.

KARIBIEN Det kunde vara Afrika, åtminstone vad beträffar lerhusen, fattigdomen och hudfärgen på människorna. Men det är Centralamerika och den honduranska Atlantkusten. Där lever nära en halv miljon personer av den svarta befolkningen garifuna som är övergivna av staten. Här saknas den grundläggande rätten till livet, ty rätten till sjukvård saknas. Läkarsällskapen, med bas i huvudstäderna, bestämmer om och var läkartjänsterna ska koncentreras. Och det är nästan aldrig i de fattiga regionerna som garifunabefolkningen återfinns utan i de större städerna, där operationer för fattiga är en dröm på grund av prislappen. Därför dör den fattige när en komplicerad sjukdom angriper en allt svagare kropp.
Nyliberalismen betyder att tjäna pengar på tillgången till läkare och sjukhus. Som om det inte vore nog med att de fattiga i tredje världen inte har tillgång till en läkare, rekryteras alltmer av dem som finns till den kapitalistiska i-världens sjukhus där de får löner som ofta är tio gånger högre än i hemländerna. Denna omvända biståndspolitik och professionella kapitalflykt innebär, enligt en Harvardsrapport från 2005, att var tredje läkare i Storbritannien och var fjärde i USA och Kanada är från den tredje världen. Här är det pengarna som bestämmer vem som ska ha hälsovård, inte behovet.

Det var mot bakgrund av denna politik som Kuba i slutet av 1999 inledde humanitär offensiv i form av en massiv utbildning till läkare av fattiga latinamerikaner. Det som förut var en ointaglig dröm blev konkret möjlighet.
– Först 116 år efter att den Medicinska Fakulteten på det Autonoma Universitetet i Honduras hade grundats fick garifunafolket sin första läkare, Alfonso Lacayo Sanchez. Ha det i tankarna när jag säger att mellan juni 2005 och juni 2007 utexaminerades 32 garifunas till läkare på den Latinamerikanska Medicinska Högskolan ELAM i Havanna. Det är mer än vad den honduranska staten har presterat under 150 år! Och under de kommande åren kommer dussintals fler tillbaka till Honduras från Kuba som utbildade läkare. Det är vad vi kallar för en verklig bestående fattigdomsbekämpning!
De kraftfulla orden kommer från Luther Castillo Harry, 32, en garifunaläkare som är motorn i garifunaorganisationen Luagu Hatuadi Waduheñu, För vårt folks hälsa. Han är från Tocamacho, en by på spetsen av Cabo Camarón, Räkudden, på den karibiska kusten.

Bakgrunden till mitt reportage är att den kubanska revolutionen envisas med att skicka läkare till världens fattiga länder. Den ska dessutom, under den kommande tioårsperioden, ge 105.000 fattiga latinamerikaner med bra läshuvud möjlighet att under sex år studera till läkare i Havanna. Och det trots att Kuba, enligt alla nationalekonomiska lagar, varken har pengar eller borde satsa på att ge ANDRA folk gratis utbildning. Ty Kuba har samtidigt brist på det mesta i konsumtionsvaror, utsatt av USA:s blockad sedan snart 50 år.
– Nä, ekvationen går inte ihop om det inte vore för att nationalekonomer oftast tillhör borgarklassen, säger Luther skrattande.
Större delen av byarna och småstäderna utefter den karibiska kusten i Honduras saknar elektricitet, rinnande vatten och avlopp. Infrastrukturen är också ett stort problem och bara fordon med fyrhjulsdrift kan ta sig fram på grusvägar med djupa kraters i vägbanan. När vi passerar byarna Punta Piedra, Limón, eller Santa Rosa de Aguán hälsas Luther av byborna som en hjälte som just har återvänt från ett segerrikt korståg. Luthers hjältegloria består i det ambitiösa projekt han och hans 32 kamrater är på väg att fullborda bland den halvmiljon av svarta bröder och systrar som fram tills Luther återvände har saknat den mänskliga rätten till hälsovård och ett eget sjukhus. Men till skillnad mot andra biståndsprojekt har människorna aktivt deltagit i projektet från första tegelstenen till det färdiga sjukhuset.
– Läkarna är ute i byarna där patienterna finns och trots att sjukhuset ska stå klart först den 8 december (reportaget gjordes i början av november, reds. anm.) så har vi och de kubanska läkarna genomfört 64.000 behandlingar de senaste 18 månaderna. Sjukhuset är i stort sett klart och det fattas bara att städa upp efter allt byggnadsarbete och göra några elinstallationer, säger Luther lugnt men stolt och vi går in i huset.

I Honduras finns fortfarande, nästan tio år efter den förödande Orkanen Mitch, cirka 300 kubanska läkare. De arbetar i de mest avlägsna och ogästvänliga trakter dit ingen traditionell honduransk eller latinamerikansk läkare beger sig, än mindre för 200 dollar i månadslön, som ska räcka till allt det nödvändiga i livet; mat, kläder, transport, med mera. Dessa 200 dollar är vad den honduranska staten betalar för dessa bokstavliga experter, inte bara i läkarkonst utan även i humanitet.
– Jag fick inflammation i ett öra för ett tag sedan och sökte upp kubanerna som omedelbart tog hand om mig, säger Justo Nieves, 76, och tittar kärt upp mot Loyna Caridad som har ett leende som får männen i Iriona att numera känna sig ovanligt ”sjuka”.
– Förr fanns bara en läkare och oftast måste vi resa till Ceiba, en 25 mils resa med buss, om sjukdomen var allvarlig. Men nu, med Guds välsignelse, behandlas vi av verkliga doktorer och utan att det kostar en enda lempira (den honduranska valutan), säger Nieves och tittar än en gång upp mot sin ”Husdoktor”.
Hon och hennes kamrat, Kenya Fernandez och tandläkaren Jorge Luis Chivas anlände för tre månader sedan och avlöste sina landsmän som hade arbetat ett år på kusten och nu avverkar sitt andra år, fast i en annan del av landet.
– Vi är inte här i Honduras i två år för att förändra landet utan för att dela med oss av vår erfarenhet och för att bidra till att förbättra hälsovårdssituationen, säger Kenya. Men även vi drar lärdom av enorma erfarenheter som det innebär att arbeta bland garifunafolket.
De tre (av sammanlagt tio kubaner) har valts ut av den kubanska varianten av arbetsförmedling där till exempel läkare, som Kuba har ett överskott på minst 30.000, kan sätta upp sig för utlandsarbete. Under tiden de arbetar i utlandet garanteras familjen den ordinarie lönen.

Jorge Luis är en smal tystlåten kuban i 40-årsåldern och har tidigare arbetat två år i Guinea i Afrika samt på Östtimor i Asien. Han säger att det är sällsynt med en tandläkare i de här trakterna. Folk har mycket karies i tänderna.
– Det är en avgrundslik skillnad mot Kuba. Här finns inte ens elektricitet, det går helt enkelt inte att montera upp en mottagning. Staten låter en hel etnisk befolkning förlora sina tänder!
Han anser att läkarna i Honduras måste förändra sin mentalitet inför sitt yrke, ”Färre dollar och mer humanism”. Den som inte betalar har inte tillträde till sjukvården. Ännu svårare för garifunafolket.
Arnulfo Mejias Zelaya är borgmästare i Iriona. Han tar emot i sitt enkla trähus och förfogar över en skrattretade årsbudget på 700.000 lempiras, cirka 37.000 dollar i en kommun med 35.000 invånare. Han är lyrisk när han beskriver den kubanska insatsen och stolt när han talar om ”sina egna” garifunaläkare. För borgmästaren är Fidel Castro en smärre gud som har gett hans folk vad den honduranska staten har förvägrat dem; utbildning och självkänsla som garifunas.
– Den kubanska hälsovårdsbrigaden är den bästa allierade i vår historia vad hälsovård anbelangar. Brigaden har alltid varit den första att anlända när vi drabbats av orkaner eller stormar. De reser ut i byar dit en honduransk läkare aldrig skulle sätta sin fot och det utan att ta en peso i betalt. De har bara ett mål, rädda liv! säger han och blir för en sekund tyst. Men tillägger:
– Kapitalismen i Honduras har förstört oss på ett hänsynslöst sätt. Och det är just därför som Honduras’ folk stöder de kubanska läkarna och våra bröder som utbildats till läkare i Havanna. När kubanerna anlände rasade barna- och mödradödligheten dramatiskt.

De vanliga sjukdomarna bland den svarta garifunabefolkningen är högt blodtryck, diarréer, hjärtproblem, diabetes, luftvägsinfektioner, malaria och leshmaniasis, en form av lepra som orsakas av en mygga. Chaga är en typ av kackerlacka eller parasit som drabbar dem som går barfota, vilket nästan alla garifunas gör. Den kan orsaka hjärtproblem men även drabba andra vitala organ som det centrala nervsystemet och kan, i sin kroniska etapp, bli dödlig. Att ha skor eller sandaler skulle lätt minska antalet fall, understryker Kenya.
För Luther och hans läkarkamrater handlar det om att fullfölja intentionerna från ELAM, skapa en gratis hälsovård som är integral, det vill säga både preventiv som kurativ och som förändrar själva orsaken till en rad klassiska hälsoproblem.
– Vi måste utgå från garifunabefolkningens egen verklighet. Ingen kan tala om hunger om personen ifråga inte själv har upplevt hunger för då blir det bara skrivbordsprodukter och det är vi utledsna på. Och det var när jag studerade läkarmedicinen i Havanna som jag begrep att de barn som jag såg dö i våra regioner hade gått att rädda.

Det är 8 december och de honduranska ”kubaläkarna” i Ciriboya inviger det första garifunasjukhuset i Latinamerika. Det är en dryg månad efter att jag gjorde reportaget och Kubas ambassadör Juan Carlos Hernández, Kaliforniens vice guvernör John Garamendi (demokrat) och en ledare för det offentliganställdas fack i Kalifornien är på plats och ”klipper snöret” som betyder att Luther och hans kamrater har förverkligat en dröm som de och Fidel Castro haft, ett eget sjukhus.
– Jag är mycket glad och nöjd över att se kubanska läkare, inte bara här utan i hela Latinamerika. I eftermiddag utnyttjade jag möjligheten för att sammanträda med dem och vi diskuterade hur vi kan arbeta tillsammans inom hälsovården, säger Garamendi när jag undrar om inte Arnold Schwarzenegger, hans chef, är irriterad över att han deltar i ett projekt som har den kubanska revolutionen som föregångsmodell.

Är detta en framtidsmodell? Att Kuba med stöd av Venezuela exporterar sin humana revolution i form av läkare och utbildning och USA stöder detta ekonomiskt? Vad kan ett presidentbyte i Vita huset betyda för normalisering av relationerna mellan USA-Kuba? frågar jag Garamendi.
– USA:s relationer med Kuba måste förändras. Men vad är tvistefrågan? Jo, en politik som utgår från Florida. Jag tror att frågor som konfiskationer (efter revolutionen 1959 av USA-egendomar, reds.anm.) bör behandlas. Men detta kräver diskussioner och normalisering. Att bara säga nej är en olämplig politik, understryker viceguvernören som en timma senare klipper snöret tillsammans med den kubanske ambassadören.
Och staten då? Plåstrar ni inte bara över ett hus som behöver rivas ner och byggas upp från grunden? pressar jag Luther. Är inte hälsovård statens ansvar?
– Jo, vi plåstrar över statens dilemma men vi tror att det finns en gräns för detta. Folk kommer, med den ökande medvetenheten som vuxit fram, att kräva att läkarna ska finnas på plats här i Ciriboya. Vi har visat att det går, nu inleds kampen för att förmå staten att fylla sitt ansvar och den kampen är mer komplicerad, säger Luther.
Och sammanfattar garifunafolkets dröm med Fidel Castros ord:
– El Comandante hävdar alltid att vara läkare är som att vara en missionär, en hälsovårdens apostel. Det är att hänge hela sitt liv för att ge hälsa åt dem som fråntagits allt. Vi tror att de kubanska läkarnas exempel i vårt land har varit av största betydelse, ty de har öppnat en väg för oss. Vi har ett löfte att uppfylla, eller, som Fidel underströk inför oss i juni 2005, att vi måste ”vara ännu bättre än de kubanska läkarna”. Nu har vi tagit de första stegen.

Läkarhögskolan i Havanna: Krav och elevurval

Den första gruppen på 1610 läkare som utexaminerades på ELAM den 20 augusti 2005 representerade framför allt de mest enkla, fattiga och olika etniska grupper i världen:

• Genomsnittsåldern på de 1 610
var 26 år.

• Kvinnorna utgjorde 45,9 procent av
eleverna.

• Studenterna representerade 33 olika etniska grupper, bland dessa många maya och miskitoeller Centralamerikas svarta garifunas.

• 71,9 procent av de utexaminerade kom från arbetar- eller bondefamiljer och avlägsna regioner (74,7 procent).

• 1.143 studenter redovisade höga betyg medan 180 studenter mottog ”Guldorden”.

Vilka är kraven för att studera vid ELAM? frågar jag Eladio Valcarcel, skolans vicerektor.
– Först och främst måste den sökande ha genomgått gymnasiet, han bör inte ha några som helst drog- eller alkoholberoende, inte ha några fysiska hinder, inte ha dömts för brott, ha fyllt 18-25 år. Det bör vara en yngling från enkla (ekonomiskt) förhållanden som kan återvända till sin hembygd där hälsovård är svåråtkomlig. Och han bör framför allt vara beredd på att studera mycket och hårt.
– Studenten får skolkläder, hygienartiklar, sängkläder, all nödvändig medicinsk studielitteratur (kostar flera tusen kronor per elev), all kost och logi är gratis, även egna behovet av all slags läkar- och tandvård, inklusive operation.

FAKTA: ”UPPDRAG MIRAKEL”

Nära en miljon människor i 32 länder har sedan 8 juli 2004 fått tillbaka synen efter att de har opererats enligt det unika projektet ”Misión Milagro”. Av dessa har 260.680 personer opererats på Kuba medan resten har opererats i tio länder dit Kuba har donerat 45 moderna och fullt utrustade ögonkliniker.

Antal opererade patienter
sedan 2004-17 november 2007:

Karibien (15 länder): 39.417
Latinamerika (14 länder): 288.623
Venezuela: 460.038
Malí: 4.460
Cuba: 151.805
Totalt (32 länder): 944.352 personer

Källa: Cuba Coopera http://www.cubacoop.com/cubacoop/misionmilagros.htm

Ledare 25 augusti, 2025

Varför Vänsterpartiet alltid bråkar

Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat meddelade i helgen att man lämnar Vänsterpartiet. Foto: Oscar Olsson/TT.

Stalinism mot trotskism-narcissism – underhållningsvärdet är stort när V-fraktionerna drabbar samman. Men bakom glåporden finns en verklig konflikt om partiets vägval – att få igenom politik, eller ha rätt från sidlinjen.

”Småborgarrevisionister kan aldrig bygga partiet”, sjöng Knutna Nävar på 70-talet. ”Splittringen var en bra sak. Det rensade bort dem som hindrade förbundets politiska utveckling.”

Nu haglar glåporden än en gång.

Vänsterpartiets kultur är ”stalinistisk”, sade Lorena Delgado Varas på presskonferensen där hon och Daniel Riazat meddelade att de lämnar partiet. Partiveteranen Ali Esbati kontrade på Facebook: ”Alla vet att det bästa botemedlet mot fascism, folkmord och kapitalistisk exploatering är att maximera antalet trotskistiskt-narcissistiska alternativ.”

Stalinism mot trotskism-narcissism alltså.

Konflikten har pågått åtminstone sedan 2022, när Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat skapade rubriker med sina flaggor för PKK och dess syriska systerorganisationer YPG och YPJ i Almedalen. Någon som minns vad Nooshi Dadgostars tal handlade om? Nej, just det.

Det handlar alltså om mer än vårdslösa delningar i sociala medier, som Lorena Delgado Varas dessutom backade från. Men i Vänsterpartiet kan minsta gräl göras till en existentiell fråga. Även när Björn Alling skrivit att Nooshi Dadgostar ”slickar sioniströv” för att hon beklagade de israeliska dödsfallen under terrordådet den 7 oktober 2023, startades en namninsamling.

Riazat och Delgado Varas har suttit i partistyrelsen, med uppdraget att förverkliga demokratiskt fattade beslut – inte underminera dem.

Man kan tycka att det finns viktigare saker att utmana ledningen om än rätten att vara bufflig. Men som journalist ska jag inte klaga. Det är oerhört lätt att berätta om konflikterna, med alla öppna inlägg i sociala medier. Det hade kunnat vara ett tecken på högt i tak, men situationen är bortom det. Riazat och Delgado Varas har suttit i partistyrelsen, med uppdraget att förverkliga demokratiskt fattade beslut – inte underminera dem.

Att ställa upp som motkandidater i en öppen process hade varit något annat, men där hade de sannolikt förlorat. I stället agerar de som en fraktion och saboterar de budskap som partiet har valt att fokusera på – men utan det mandat som ledningen fått från medlemmarna.

Deras linje är nämligen i minoritet. Problemen med antisemitism skylls på att man viker sig för borgerliga medier, men som rapporten Antisemitism i Sverige (2020) visar är Vänsterpartiets väljare minst antisemitiska av alla. Så när riksdagsledamöter försöker hitta rationella skäl till att vandalisera Anne Franks staty i Amsterdam – ett av flera tanklösa utspel från Delgado Varas – skadar det partiet inför de egna väljarna.

Efter att ha blivit ombedd att lämna sina uppdrag backade hon kampanjen ”Folkets röst”, som menar att Vänsterpartiet inte förtjänar röster om det vore val i dag. I vilket annat parti hade det varit möjligt för en styrelseledamot?

För dem är varje kompromiss ett svek mot socialismen, och därför blir också varje konflikt så blodig.

Att ett sådant minimumkrav på lojalitet kallas ”stalinism” säger en del om den individualistiska kultur som odlats i Vänsterpartiet, vilket Daniel Swedin sätter fingret på i Arbetet (25/8). Det verkar paradoxalt – socialister ska ju vara kollektivister – men det finns förklaringar. I ett parti med många akademiker, och svag förankring i fackföreningsrörelsen, blir teoretiska principer viktigare än vardagliga kamper. I jämförelse med världsrevolutionen framstår 112 kronor mer i bostadsbidrag inte bara som futtigt, utan som en muta från kapitalet för att söva arbetarna.

I Katarina Barrlings avhandling Partikulturer (2004), som bygger på anonyma intervjuer med partimedlemmar, visar hon att partiet inte bara ser sig som ideologiskt oppositionellt, utan även inför riksdagens ordningsregler och sina egna valda representanter. ”Den starka ställning individen har och tillmäter sig själv inom vänsterpartiets grupp existerar delvis på bekostnad av känslan för gruppen som en helhet”, skriver hon. No shit.

Socialdemokratins kompromisskultur avfärdas däremot av intervjupersonerna som ”terapeutisk”, vilket förklarar varför Reformisternas stoiska oppositionsarbete är så chockerande till vänster. Tanken att man kan åstadkomma mer med lojalitet och tålamod, även om resultatet dröjer, verkar främmande.

Det här försökte Jonas Sjöstedt bryta med 2012 när han tog över efter Lars Ohly som partiledare. Att ha rätt från avbytarbänken skulle inte väga tyngre än att vinna. Socialismen skulle inte bestå i renlärighet, utan i att göra skillnad.

Men en stridbar femtedel av partiet har inte accepterat kursen. För dem är varje kompromiss ett svek mot socialismen, och därför blir också varje konflikt så blodig. Delgado Varas och Riazat kallar nu partiet ”socialdemokratiskt”, och det är i grunden korrekt. Efter Sovjetunionens fall accepterade man slutgiltigt den parlamentariska demokratin, och erkände därmed att Karl Kautsky hade rätt och Lenin hade fel. Det vore skönast om alla, inklusive Jonas Sjöstedt, rev av Lenin-plåstret och erkände detta rakt ut.

Flammans utrikesredaktör Jonas Elvander har beskrivit hur samma konflikt utspelade sig vid grundandet av Podemos och Syriza, mellan det nya ledarskapet och den ”’konservativa vänster’ som nästan njuter av nederlag och som mest av allt räds att få reell makt”.

Men en sådan tydlighet från ledningen skulle kräva mer pondus och rättframhet. I stället för att lägga fram en klar ideologisk linje försöker man tysta ned konflikterna, vilket öppnar för spekulationer. I en tid – och ett parti – där individer kan få brett genomslag i sociala medier kan organisationer inte vara tysta med hänvisning till personalärenden. Det har vi inte minst sett med den sparkade statsepidemiologen Magnus Gisslén, som fått spela mot öppet mål i kritiken mot sin forna arbetsgivare.

Medlemmarna måste kunna lita på att politikerna företräder politiken som röstas fram, annars är det inte lönt att vara aktiv.

Från utomparlamentariskt håll menar man att ledningens valhänthet säger något om partiets svaga förankring i ”rörelser”, men det är bara delvis sant. Visst var Vänsterpartiet passivt när demonstrationerna för Palestina inleddes. Man hamnade i baksätet till obskyra Instagramkonton och arrangörer som spred konspirationsteorier om LVU och ett spindelnät av mäktiga ”Aron”.

Samtidigt är ”Folkets röst” inte en rörelse. Det är en handfull individer som trots medialt genomslag knappt skrapat ihop 2 500 av de 300 000 underskrifter de hade som målsättning. Samma sak gäller de nya utbrytarpartierna, och troligen även Delgado Varas och Riazats utlovade nya projekt. De är alla perfekta exempel på ”hyperpolitik”, som historikern Anton Jäger kallar kombinationen av extrem politisering och avsaknad av massbas i de sociala mediernas tidevarv, mer fokuserad på lajks än på långsiktiga resultat.

Läs mer

Vänsterpartiet däremot är en rörelse – den största till vänster om socialdemokratin. Som på oändliga möten, från fika i hyresgästlokaler till årskongresser, formar den politik som riksdagspolitikerna ska genomföra.

Att krafter utanför partiet – de må vara stalinistiska, trotskistiska eller anarkistiska – som tillsammans på sin höjd samlar några tusen individer, vill att partiet driver en annan politik är inte någon rörelseposition. Tvärtom bygger det på tanken att färgstarka personligheter ska bryta mot demokratiska beslut för att man själv ska få spegla sig i deras åsikter.

Men så fungerar inga rörelser som vill bli varaktiga. Medlemmarna måste kunna lita på att politikerna företräder politiken som röstas fram, annars är det inte lönt att vara aktiv. Ett fungerande parti behöver livlig debatt, men också dygder som tålamod, lojalitet och respekt. Annars blir man aldrig mer än en samling rättänkande gnällspikar vid sidlinjen.

Diskutera på forumet (3 svar)
Inrikes 25 augusti, 2025

Palestinsk skådespelerska nekad visum till Sverige: ”Pinsamt”

Ranin Odeh har tidigare besökt Sverige såväl som 15 andra länder och alltid återvänt till hem till Palestina. Foto: Frihetsteatern.

Ranin Odeh, 33, får inte besöka Bokmässan i Göteborg – trots att hon varit i Sverige flera gånger, och jobbar med svenskstödda Frihetsteatern på Västbanken. Myndigheterna räds att hon ”saknar tillräcklig stark social anknytning till hemlandet”.

När israelisk militär stormade Frihetsteatern i flyktinglägret Jenin på norra Västbanken i december 2023 – för andra gången det året – lovade den palestinska skådespelerskan Ranin Odeh inför SVT:s kameror att ”fortsätta vad som än händer oss”, trots att hennes kollega Ahmed Tobasi blivit bortförd och svårt misshandlad av soldater samma dag.

33-åriga Ranin Odeh har turnerat världen runt, och varit i Sverige flera gånger förut – 2021, 2019 och 2018, inbjuden av Frihetsteaterns vänförening i Sverige. På schemat inför hennes planerade besök i Sverige denna höst stod ett samarbete med Clowner utan gränser, en visit hos Stockholmsteatern Unga Klara, och ett framträdande på bokmässan i Göteborg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 25 augusti, 2025

Magnus Bjerg Sturm: Du hade älskat att vara här

Tänk om du kunnat följa med och dyka efter vrak. Foto: Magnus Bjerg Sturm.

Vi unga tänker mest på döden. Sju av tio gör det varje månad eller oftare – jag är en av dem. Efter ett livsfarligt museibesök på 30 meters djup stiger döden, livet och sorgen upp till ytan med mig.

Trots att vi unga svenskar är de som känner oss mest obekväma med att prata om döden, tänker vi också mer på den än någon annan åldersgrupp, visar en färsk rapport.

Tankarna våldgästar alltid när man minst väntar dem.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 25 augusti, 2025

Vet du vad som är horribelt, Ebba Busch?

Undernärda tvååringen Yazan Abu Ful sitter i sitt familjehem i flyktinglägret Shati, Gaza stad, den 23 juli 2025. Foto: Jehad Alshrafi./AP/TT.

Barn som svälter i Gaza. Flickor som utvisas till könsstympning. Familjer som förlorar allt för att regeringen stänger dörren. Det är förfärligt, Ulf Kristersson. Inte att Greta Thunberg seglar med mat.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Flickan mitt emot mig sorterar pärlor för att välja ut till ett armband. Hon är duktig i matte, men ändå lägger hon samma pärlor i olika högar, om och om igen. Efter en stund förstår jag. Flickan väljer inte ut pärlor för att göra klart sitt armband. Hon försöker stanna tiden. Framtiden är nämligen den här flickans fiende.

Hon är ny på min mottagning, men hennes situation är tyvärr inte ny för mig. Jag är psykolog och arbetar med barn som varit med om krig och förföljelse. Det som är ovanligt för mig är att flickan är född i Sverige och har bott här hela sitt liv. Hon går på mellanstadiet, fortfarande mer flicka än tonåring. Favoritämnet är idrott och allra roligast är spökboll. Hon är blyg men ler brett när jag frågar om hon vunnit någon gång.

För de barn jag möter är regeringens beslut avgörande.

Nästa vecka ska hon och hennes mamma utvisas. Mamman har arbetat i Sverige sedan innan flickan föddes, men nya lagar har gjort dem papperslösa. När flickan inte hör säger mamman: ”Min dotters säkerhet är allt som betyder något.” Hon har till och med bett oss – väl medveten om att vi skulle säga nej – att omskära flickan här, under trygga förhållanden. Hon vet att så fort de landar i hennes hemland kommer släktingarna att göra det, utan bedövning och med risk för infektioner. I Migrationsverkets beslut står att det är olagligt med omskärelse i mammans hemland och att det därför inte finns något hinder för mamman och flickan att återvända dit. Vad de inte förstår är att en brutal tradition är så mycket större än lagar på papper.

Min nästa patient är ett barn i förskoleåldern. Barnet lagar mat vid en träspis och matar en docka och säger: ”Det var allt vi hade. Det finns ingen mer.” Plötsligt stannar hon upp och ser plågad ut. Hon flimrar med ögonen och är inte kontaktbar. När flickan är tillbaka berättar hon att vi måste hitta en ficklampa, för bomben har gjort det mörkt. Flickan och hennes familj har just evakuerats från Gaza. Hennes föräldrar har trots svält och bombanfall lyckats hålla barnen vid liv och ta sig ut till säkerhet. De berättar om hur de ansträngt sig för att barnen ska känna trygghet nog att börja leka igen. Jag tänker att de borde få ett Nobelpris i föräldraskap.

Jag får ofta frågan om det krävs särskilt kunskap för att arbeta med barn från ”andra kulturer”. Jag vet inte hur jag ska svara. För smärta gör ont i alla kroppar. Skräck är outhärdligt för alla. Skratt bubblar lika skönt i allas magar.

Men kanske finns en outtalad föreställning: att barn med lite mörkare hud inte känner lika stark rädsla när en vuxen skär dem i underlivet? Att barn som växt upp i krig inte plågas lika mycket av mardrömmar än lite ljusare barn från 200 år av fred. Att föräldrar från andra länder tar mindre ansvar.

Läs mer

Hur ska jag annars förstå att flickan med pärlorna utvisas till ett land hon aldrig varit i och där hennes underliv kommer att skäras sönder? Eller att de flesta av oss inte gör mer för att pressa regeringen att hjälpa barnen och familjerna i Gaza?

Samtidigt såg vi i somras hur migrationsministern försvarades när det avslöjades att hans barn varit aktiv i en högerextrem organisation. Ingen ifrågasatte hans föräldraskap, ingen talade om utvisning. Och när Greta Thunberg försökte bryta Israels blockad av Gaza med mat och medicin, sade vice statsministern att hennes agerande var så ”horribelt” att hon inte kan prata om det.

Min måttstock om vad som är horribelt är en annan.

För de barn jag möter är regeringens beslut avgörande. Den avgör om barn ska få trygghet, eller utsättas för lidande och fara. Om det sker av okunskap, fördomar eller likgiltighet vet jag inte. Men konsekvenserna är desamma. Barnen i Gaza, flickan med pärlorna – de betalar priset.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 24 augusti, 2025

Vänsterpartister lämnar partiet: ”Stalinistisk organisation”

Foto: Oscar Olsson/TT.

I onsdags öppnades uteslutningsärenden mot Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat. Nu väljer de två partiprofilerna att lämna V – och öppnar i stället för att starta ett nytt alternativ.

De två riksdagsledamöterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas lämnar Vänsterpartiet med omedelbar verkan, meddelar de vid en presskonferens under söndagen. Båda säger också att de kommer att stanna i riksdagen.

– Det är något som vi är djupt ledsna över, något som vi önskar aldrig hade behövt göras. Vi har gett våra liv till partiet. Vi har offrat våra dagar och nätter, säger Daniel Riazat, som varit med i partiet i 19 år.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 23 augusti, 2025

Snuskgubben är förlåten

Stig Larsson har gjort lite liv ifrån sig sedan millennieskiftet – men plockas under 2020-talet upp av ett nytt unglitterärt gäng. Foto:

Boken om Stig Larssons författarskap, ”Ett berg av liv”, är full av medhårsläsningar – men blixtrar till när provokatören själv kommer till tals.

Att skriva något nytt om Stig Larsson är en övermäktig uppgift. Lika skandalomsusad som geniförklarad har han sedan debutboken Autisterna 1979 fått rollen som omhuldat underbarn, litterär tuffing och postmodernismens galjonsfigur. Han har varit sjavig knarkare, provokatör, detroniserad som snuskgubbe. Och så i dag: upplockad av unglitterära kotterier och mysfarbor på uppesittarkvällen i Cyklopernas land. Det är också slitsamt att se bortom det här, och få syn på texten bakom personan.

Sådana anspråk har däremot de åtta essäisterna i Ett berg av liv: En bok om Stig Larsson (Diadalos, 2025). Under Kristoffer Flensmarcks och Andreas Holmströms redaktörskap skriver här poeter och kritiker, som Victor Malm, Joni Hyvönen och Mikaela Blomqvist, om Larssons verk, från dikten ”Hösten” 1964, fram till förra årets Högt och lågt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 23 augusti, 2025

Lidandets logik – från Gina Dirawi till Donald Trump

Att genomlida smärtsamma ritualer för att uppnå ”rening” är en gammal idé som tycks ha fått en renässans. Foto: Jessie Wardarski/AP.

Från shamanska ritualer och fitnesskultens självplågeri till politiska kriser och revolutioner återkommer samma tanke: först måste allt rasa samman, sedan kan något nytt ta form. Varför tror vi att smärta är vägen till förnyelse?

Det är mitt i juli och jag lyssnar på Gina Dirawis sommarprat. Hon berättar om sin desperata jakt på ett andligt uppvaknande och att hon därför deltar i en shamansk ceremoni. Den slutar med att hon halvt medvetslös spyr i en plastpåse efter att ha andats in rapé, en traditionell örtmedicin från Amazonas. Medan hon ligger utslagen på golvet frågar hon sig: ”Måste människan gå igenom ett extremt lidande innan man når ett uppvaknande? Är vägen hem alltid genom någon typ av extrem död och återfödelse?”

Dirawis erfarenhet ligger djupt inbäddad i vår kultur. Det är inte bara självhjälpsindustrin som ser ett nödvändigt samband mellan lidande och själslig rening. Under antiken framlades denna idé i det tragiska dramat. Aristoteles skriver i Om diktkonsten att dramat skulle rena åskådarnas känslor genom hjältens lidande, något han kallade katharsis.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 22 augusti, 2025

Uteslutna vänsterpartister får stöd av upprop

Ett nytt upprop samlar hundratals vänsterpartister, med krav på att uteslutningsärendena mot Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat stoppas. ”Det liknar vad hamnen utsätter Erik Helgeson för”, säger undertecknaren Lars Henriksson.

”Vi accepterar inte att två av våra mest kämpande röster tystas”, står det i det brev som lades ut under fredagsmiddagen på sajten stoppauteslutningarna.se. 

Längst upp på sidan finns bilder av riksdagsledamöterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat, som sedan i onsdags hotas av uteslutning från Vänsterpartiet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (2 svar)
Inrikes 22 augusti, 2025

Locket på från regeringen om bosättarkontakter

Foto: Lars Schröder/TT

Gång på gång nätverkar kristdemokrater och sverigedemokrater med extremnationalistiska israeler. Men när Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard frågas ut om kontakterna duckar hon ämnet helt.

I går i riksdagen ställde vänsterpartisten Lorena Delgado Varas tre frågor till utrikesministern om det upprepade samröret med israeliska bosättare från partier inom regeringssamarbetet.

Frågorna föranleddes bland annat av att den israeliska extremisten Eugene Kontorovich bjudits in till möte i riksdagen, något som Flamman tidigare rapporterat om. Tidigare har även Arbetaren rapporterat om hur tio kristdemokratiska ledamöter reste till Israel för att träffa bosättarorganisationen KKL.

Frågorna från Delgado Varas rörde bland annat hur kontakterna påverkar Sveriges trovärdighet och handlingsutrymme i politiken gentemot Israel och Palestina, och hur ”uttalade stöd för sanktioner mot extremister som [Israels finansminister] Smotrich inte urholkas genom parallella kontakter med samma grupperingar?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Utrikes 22 augusti, 2025

Framtidens färja gjuter el på vågorna – från Ekerö till Saudiöknen

Med sina svävande bärplansfärjor vill svenska Candela revolutionera kollektivtrafik på vattnet. Den energisnåla svävarpendlingen testas på Mälaren, och säljs globalt – även till Neom, det futuristiska stadsprojektet i Saudiarabien som skördat tusentals arbetarliv.

”Många av våra kunder är teknikintresserade entreprenörstyper som tjänat sig en hacka. Jag tror inte vi har någon kund hittills som inte äger minst en Tesla.”

Så sade Gustav Hasselskog, elbåtstillverkaren Candelas vd och grundare, 2021 till Dagens Industri i samband med att Wallenbergsfärens investmentbolag EQT Ventures sköt in hela 245 miljoner i bolaget. Nu i augusti fyllde man på med 80 miljoner till.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)