I det tidiga Israel hyllades pionjären som en nationell ikon. Redan under halvseklet före Israels formella tillblivande 1948 byggdes landets institutioner upp av en rad idealister: kibbutzrörelsen, arbetarrörelsen och en rad paramilitära grupper för att nämna några. Rörelsen tog fart redan under 1800-talets allra sista år, när den moderna sionismens grundare Theodor Herzl öppnade den första sionistiska kongressen, senare världskongressen, i Basel 1897. Den mytologiserade pionjären byggde upp små utposter under stora umbäranden och kom att förkroppsliga det nyfödda landets identitet.

I dag lever många israeler i skuggan av föräldragenerationens hjältesagor samtidigt som de söker samma typ av mål och mening i sina egna liv. I praktiken upplever många att staten svikit sina ideal, svikit kibbutzrörelsen, svikit jordbrukarna och ålagt den nya generationen med alldeles för många lagar och regler – på ett sätt som kväver pionjärandan. I stället satsar det moderna Israel på att exportera högteknologisk utveckling och marknadsföra sig själv som ”uppstartsnation”. Ordet, som lanserades i den bästsäljande boken Start-up nation från 2009, har fått fäste. Den israeliska författaren David Grossman skrev nyligen i Dagens Nyheter (5/9) att Israel från början har haft ”karaktären av en startup”, ända sedan Guds uppmaning till Abraham att lech lecha, gå ut.

I denna mylla har en alternativ bosättarrörelse tagit form som riktar sig mot områden inne i själva Israel. Rörelsen är egentligen en brokig skara bestående av idealister som tidigare bott i bosättningar på Gaza och Västbanken, gråhåriga hippies och pragmatiska unga familjer på jakt efter en enklare tillvaro. I sydisraeliska Negev har rörelsen samlats kring en liten NGO som kallar sig OR-rörelsen. De är en marginell röst i samhällsdebatten men har ett väl utbyggt välkomstcenter i Beersheva, Negevs största stad, och har varit med och etablerat sju nya småsamhällen – bosättningar i deras egen terminologi. De marknadsför sig som moderna pionjärer med uppdraget att bosätta sig i Negev som en manifestation av samtida sionism. Organisationen betraktar sig som ett mer balanserat och mindre extremistisk alternativt till den högljudda bosättarrörelsen på Västbanken och i Jerusalem, men den består också av de som vill framhäva just den politiska innebörden av att delta i strategisk judisk inflyttning till Negev. Dessa är ibland före detta bosättare på Gazaremsan som tvingades därifrån av staten år 2005, men de kommer också från övriga landet och från USA. Tillsammans med den betydligt rikare Keren Kajemet LeYisrael (KKL) – i den anglosaxiska världen kallad Jewish National Fund – och diverse statliga organ, riktar sig rörelsen till den judiska diasporan i USA och lockar med gemenskap, meningsfull tillvaro och ett boende som går att ha råd med.

KKL:s position i den israeliska staten är central och besynnerlig. Organisationen bildades 1901 av den femte sionistiska kongressen, också i Basel, med syfte att köpa mark i dåvarande Palestina, vilket fortfarande var del av Osmanska riket. Organisationen äger 13 procent av all mark i Israel, vilket är mycket i ett land där nästan ingen privatperson äger sin mark. I stället ägs nästan all mark av staten, frånsett vissa stadskärnor, och arrenderas ut på 49 eller 99 år. Organisationen blev formellt del av staten som en slags skogsbyrå 1961 och ansvarar därefter för all skogsplantering (och de naturreservat dessa ofta blir inrättade som) i Israel. De sägs också ha en betydande verksamhet på Västbanken, men denna del är betydligt mer politiskt känslig och förnekas ofta centralt.

Organisationens roll som å ena sidan betydande markägare och å andra sidan halvstatligt organ har gjort det möjligt för staten – och bosättarrörelsen – att kringgå statens egna lagar vad gäller mark och upplåtelse av mark. Staten är inte tillåten att diskriminera mot sin palestinska (arabisk-israeliska) befolkning men det är däremot KKL. Enligt organisationens egna stadgar får den nämligen enkom hyra ut mark till judar. Staten och KKL har således utvecklat ett system där de senare tillhandahåller mark till nya bosättningar inne i Israel som araber inte tillåts beträda.

I dag lever många israeler i skuggan av föräldragenerationens hjältesagor samtidigt som de söker samma typ av mål och mening i sina egna liv.

KKL har dessutom lanserat kampanjen Israel 2040, som syftar till att få 1,5 miljoner unga, välutbildade människor i Israel och diasporan att flytta till Negev. Enligt hemsidan hoppas de därmed ”stärka periferierna ekonomiskt, demografiskt och teknologiskt och expandera uppstartsnationen till Negev och Galileen”.

Men varför detta intresse att etablera bosättningar i ett område som redan ligger innanför den ”gröna linjen” – den gräns som drogs i grönt bläck efter det arabisk-israeliska krig som följde på utropandet av den israeliska staten? Svaret gavs för 20 år sedan av Shmuel Rifman, borgmästare i Negevs största regionråd Ramat HaNegev, en av tre former för kommunalt självstyre i Israel: ”Vi måste få en miljon judar att bosätta sig i Negev, annars kommer vi att förlora det till beduinena. Detta är den sionistiska utmaningen de kommande femtio åren.” (Haaretz, 19/2 2002.) Med andra ord, ett judiskt land utgörs inte bara av dess politiska territorium utan måste också bebos och levas av det judiska folket. Allt annat är ett existentiellt hot mot landets fortlevnad.

I denna moderna befästning av Negev är Shmuel Rifman en återkommande karaktär. 2005 godkändes formellt en översiktsplan där utrymme gavs för ett nytt sätt att locka människor att ta upp nybyggen i Negevöken, pådrivet av Rifman. Dessa skulle ägna sig åt jordbruk och turism och marknadsfördes till lokala och internationella turister som ”Negevs vinrutt”. I dag är det få näringsidkare längs rutten som ägnar sig åt vin – det heta och torra klimatet har gjort sitt för att grusa drömmarna.

I stället ägnar sig merparten av gårdarna åt ren turism, däribland kristallbehandlingar, kamelridning, små boenden i form av cementrör och möjligheten att prova den hallucinogena brygden ayahuasca i en hydda. Kontrakten som garanterar dessa näringsidkare fortsatt arrende är dock är inte giltiga i juridisk mening och medan de av politiska skäl sannolikt aldrig skulle vräkas uppstår problem i generationsskiften. Näringsidkarna upplever sig som djupt svikna av staten, som inte längre håller dem om ryggen utan har vänt ansiktet från jordbruket mot den högteknologiska sektorn.

David Grossman skrev om den israeliska uppstartsandan med anledning av de enorma protesterna i Tel Aviv och den existentiella ångest som väcks hos israelerna av den växande chauvinismen i den numera rumsrena bosättarrörelsen. I somras släppte Sveriges Radios Cecilia Uddén en dokumentärserie i tre delar om Israel på samma tema: den djupa spricka som numera delar landet inifrån. Gårdarna längs Negevs vinregion ger uttryck för något liknande: en känsla av att ha deltagit i det nationella projektet för att sedan lämnas därhän när det nya idealet i stället är entreprenören.

Det är svårt att överskatta betydelsen av sionism i Israel. Att vara antisionist ses av den absoluta merparten, även de många vänsterliberaler som tar aktiv ställning mot ockupationen, som suspekt och antisocialt. Vad sionism innebär, utöver själva kärnan som är ett judiskt hemland i Israel, skiftar dock över tid. Påkostade kampanjer som Israel 2040 marknadsför Negev som ett framtida Silicon Valley. Vad som med andra ord är utmärkande för denna sionism (”en sionism för nästa generation”) är att den på ett speciellt sätt kombinerar det tidiga Israels vurm för pionjären med samtidens vurm för entreprenören. Här kan erbjuds en livsform som flirtar både med den platslösa ”digitala nomaden” och samtidigt med den territoriella nybyggaren, minus det tidigare så centrala jordbruket.

Vi måste få en miljon judar att bosätta sig i Negev, annars kommer vi att förlora det till beduinena.

På många sätt är rörelsen en naturlig fortsättning på en trend som tog form under 1970-talets slut. I samband med högerpartiet Likuds valseger 1979 tog bosättarprojektet på Västbanken fart på riktigt och bosättaren gick från att ses som en religiös extremist till en ”vanlig” person. Nya typer av bosättningar tog form, starkt subventionerade av staten, och dessa marknadsfördes som ett opolitiskt men prisvärt alternativ till Jerusalems dyra förstäder. Här någonstans sker en normalisering av bosättaren som också genljuder i den nya generationens uppstartssionism, som är ett exempel på en politisk handling som förpackas i ett pragmatiskt livsstilsval.

Det som utmärker den inåtriktade bosättarrörelsen är alltså dels dess speciella kombination av nostalgi och högteknologi, men också försöken att smälta samman vurmen för den egna pionjären med dess amerikanska motsvarighet. Alltsammans utspelar sig i ett Negev som presenteras som turistdestination samtidigt som den territoriella ambitionen är glasklar.

Eller som en välartikulerad kvinna sade till mig i en sprakande högtalare, monterad vid grinden till en av gårdarna längs vinrutten: This is private property. Eftersom det också framgick att gårdens ägare var beväpnad gjorde jag inte fler framstötar, utan backade ut till landsvägen med ökendammet yrandes om däcken.