Golgata
Sofia Rapp Johansson.
Modernista.

Sofia Rapp Johanssons Golgata kan naturligtvis läsas som en fortsättning på hennes tidigare diktsamlingar, men kanske ändå helst som fristående. Visst känns stilen igen från exempelvis debuten Silverfisken, där det nära Bruno K. Öijerska sättet att närma sig läsaren med ett enkelt språk möter ett betydligt tyngre fundament. I Silverfisken utgjordes detta fundament av en självbiografiskt influerad berättelse med starka inslag av sexualbrott och pedofili. Det var en smärtsam och viktig läsning som senare gav upphov till Tinni Ernsjöö Rappes reportagebok Hem, om omhändertagandet av barn i missförhållanden.

I Golgata utgörs fundamentet snarare av ett relationsdrama. Berättelsen kretsar likt tidigare kring ett alter ego, Sofia, och hennes flickvän Sara. Relationen påverkas av Sofias och Saras motsatta positioner. Sofia kommer från norr, Sara bor på Söder. Sofia beskrivs som stillös, Sara som hipster. När dikterna konstant bygger upp denna spänning mellan parterna är det därför inte heller svårt att se åt vilken riktning det bär.

Där debutverket handlade om att överleva i en miljö av ständig terror och hot handlar Golgata snarare om en annan typ av överlevnad där misstro, ångest och panikattacker är vardag. Sofia går till en KBT-terapeut för att ta itu med sin ångest och sin rädsla – en rädsla som tar sig uttryck i fysiska sensationer: bultande hjärta och en andnöd som konsekvent påverkar vardagen och många gånger sätter hinder för hennes samliv med Sara.

Dessa drag tillhör diktsamlingens mest framträdande, samtidigt rymmer den också humor, som ofta korrelerar direkt med dikternas svärta. Många gånger tar denna komiska klarhet sig ett slags förnumstigt uttryck, som accentueras av det lätt barnsliga språket och tonen.

Den deprimerande tenderar att se världen mer realistisk än oss andra, kunde jag läsa i en läkartidning en gång. Det säger ganska mycket tycker jag.

”Den deprimerande tenderar att se världen mer realistisk än oss andra, kunde jag läsa i en läkartidning en gång. Det säger ganska mycket tycker jag.”

När jag läser Sofia Rapp Johansson slås jag av likheterna med sinsemellan vitt skilda poeter som Hjalmar Gullberg och Felicia Stenroth. Rapp Johansson har här lämnat formatet från Silverfisken och skriver på fri vers. Kanske är det för att samlingen inte tillför något nytt rent formmässigt som jag upplever att det är en viss typ av mer konventionell tradition eller rörelse som Rapp Johansson försöker skriva in sig i. Ett slags generiska dikter med teman som präglar vår tid.

Tvivlet på sig själv, på relationen eller på själva livet är nämligen återkommande i dikterna. Så småningom blir det dock tydligt att det också är något annat som flyter genom samlingens fåror. För trots att de politiska aspekterna vi känner igen från tidigare verk inte är lika tydliga i Golgata så stiger en viss samhällskritik upp till ytan. Mot tredje vågens KBT-terapeuter, mot mindfulnessövningar och yogakultur. Silverfisken utkommer nu tillsammans med Golgata i nyutgåva, och även om samlingarna skiljer sig markant tror jag att vi gör rätt i att på nytt läsa Rapp Johanssons dikter.