Foodora, och de andra leveransföretagen i gigekonomin utgör tillsammans med nätapoteken, trädgårdsbutikerna, heminredningsföretagen och hunduppfödarna de stora vinnarna när pandemins härjningar lagt sig. Foodora har expanderat, både geografiskt och i utbud, och Niklas Östberg, vd för koncernen Delivery hero där Foodora ingår, är sedan i år näst bäst betald på Frankfurtbörsen.
I städerna annonseras företagets senaste bud i det expanderande tjänstesamhället – nu kan man få även blombuketter, skojiga dräkter från Butterick’s, kondomer (!) och padelracket levererade hem till dörren på femton minuter av ett (dåligt avlönat) cykelbud. Till och med böcker, efter att Pocketshop anslutit sig till Foodoras tjänster under våren. Någon maxvikt för vad en cyklande människa orkar bära finns inte formulerad, åtminstone inte i kundens ände av beställningen.
Så småningom kommer man kanske också kunna beställa hem Anders Teglunds nya debutbok Cykelbudet, som gestaltar tillvaron på andra sidan appen. Det är ett slags reportagebok, eller kanske hellre en personlig skildring, av ett drygt år under pandemin som å ena sidan cykelbud på Foodora, och å andra sidan musiker och förläggare på Teg publishing, där boken också är utgiven.
Anders Teglund tar, lite på volley, jobb på Foodora när allt fler spelningar ställs in i början av 2020. Han tänker att han ska skriva om det, kunna söka essäbidrag, och boken börjar på så sätt ta form som ett gigjobb i sig, på uppdrag av honom själv, i linje med kulturarbetarens eviga påbud.
Till en början som en form av wallraffande, men när någon skriver en tidningsartikel utifrån samma premisser, blir syftet för Anders Teglund allt mer vagt. Det är tacksamt för boken: gigarbetets själva förutsättningar, kollegorna som är beroende av ett aldrig anländande uppehållstillstånd, osäkerheten i om kontraktet förlängs och en facklig organiserings upprinnelse utgör en stor del av behållningen, och det blir mer av det ju längre boken lider.
Under året Anders Teglund svischar runt i centrala Göteborg med den rosa väskan på ryggen är han till en början upptagen av skammen, av arbetets låga status, men finner också människans särpräglade förmåga att finna mening i det väl utförda arbetet, hur meningslöst det än må te sig, och hur många gånger han än blir förbannad över att behöva leverera mat till innerstadens kalsongklädda män.
Det är en dagsaktuell gestaltning av olika delar av livet i prekariatet: kulturarbetarens ständiga väntan på en beviljad ansökan, och cykelbuden som senkapitalismens springschasar. Den skildringen gör Teglund bäst när han möter sina kollegor, som illustrerar hur livet i den rättslösa arbetsmarknaden ter sig, i vilken rasismen blir ett effektivt verktyg för att möjliggöra att vissa människor kan utgöra en särskilt rörlig och inte minst billig arbetskraft.
Teglund noterar – och garderar sig på så sätt också från eventuell kritik – hur hans egen vithet och privilegier påverkar hans arbetssituation. Något som också får honom, efter kanske väl utdraget beskrivna funderingar, att engagera sig fackligt. Teglund är generellt kanske lite för snabb med att förekomma läsarens invändningar. Inte minst i epilogen, där han konstaterar att det ”finns en anledning till att förläggare sällan ger ut själva”, för att man då ”löper stor risk att släppa igenom något som inte håller måttet.”
Att pandemin knappt har tagit slut innan en bok om densamma är tryckt och ute på marknaden i samma on-demand-anda som gigekonomin styrs av kan förstås ses som en poäng i sig, men det finns också anledning att tro att Cykelbudet hade tjänat på ett strängare redaktörskap och mer tid. Ibland skymmer tyvärr Anders Teglund de situationer och personer han möter.
Samtidigt siktar inte boken på att vara stor litteratur, och det behöver den inte heller. Den förblir en viktig skildring av gigarbetets vardagar, av asylprocessens återkommande moment 22, av det fackliga arbetets långsamma och delvis tandlösa verkningar, och av ett företag som hela tiden pressar gränserna för ett arbetes anständighet. Trots att kollektivavtalet med Transportarbetarförbundet nu är undertecknat så kan Foodora fira ännu en seger, när den som står utan gummi till kvart-i-tre-ragget och inte orkar ta sig till närmaste butik nu utgör en ny kund på deras marknad. En kund vars behov ska tillgodoses av en anställd som fortfarande betalar för sin egen cykel.
