Okategoriserade 26 januari, 2006

Bönderna är avgörande för arbetarklassen

Fem år efter det första World Social Forum börjar ett nytt storprojekt långsamt ta form, en samlad löntagarfront på en antiimperialistisk bas. Samir Amin insisterar på att vänstern i Nord måste förstå att arbetarklassens framtid i Nord hänger samman med böndernas öde i Syd.

Under rubriken ”Arbetare i alla länder – konflikt eller samverkan?” har fackliga representanter från Sverige och Tyskland, Kina och Indien, Brasilien, Nigeria och Sydafrika, Argentina och Kanada – det vill säga både från världens gamla och nyligen industrialiserade länder – samlats. Konferensen, i Arena:s regi, visar att den globala rättviserörelsens börjat göra avtryck också i den svenska fackliga rörelsen, länge relativt kallsinnig till den världssociala rörelsen.
Jag träffar en optimistisk Samir Amin, egyptisk veteran i utvecklingsekonomisk och marxistisk debatt och föreståndare för Third World Forum i Dakar, Senegal, på LO:s kursgård Runö, norr om Stockholm.
– Konferensen syftar till att åter bygga upp av en samlad löntagarfront på en antiimperialistisk bas – det är inte något välgörenhetsprojekt utan ett samarbete på alla nivåer i olika länder och regioner, i både Nord och Syd, en internationalism för de arbetande klasserna, säger Amin.
När deltagarna samlas på de världssociala forumen i Pakistan, Mali och Venezuela i dagarna, kommer de att jobba vidare utifrån fem frågor: Hur man ska kunna besegra USA:s projekt för militär kontroll av planeten. Hur man ska kunna bygga en polycentrisk värld och omforma eller omskapa nyliberala internationella institutioner som IMF, WTO och EU. För en ”av-varufiering” av naturresurser och grundläggande social välfärd. För jämlikhet mellan könen – som en av de huvudsakliga dimensionerna av kampen för demokrati. Och för återuppbyggandet av en enig internationell löntagarfront.
– Den nyliberala kapitalismen och USA:s militära hegemoni är tätt sammanvävda. Det kommer inte att finnas någon liberalism i dagens mening när USA:s projekt för militär kontroll över planeten bryter samman.

Att dagens Europa har så svårt att ta sig ur ekonomisk kräftgång och nyliberala idéer menar han har framför allt två förklaringar, något han skriver om i Det liberala viruset (Tankekraft förlag) som nyligen släppts på svenska.
Socialdemokraterna gjorde misstaget att tro att Sovjetunionens sammanbrott, som drabbade alla kommunister, var deras seger. Istället besegrades båda tvillingbröderna, socialdemokrati och kommunism, av kapitalismen, menar Amin. Detta fick till följd att socialdemokratin kom att röra sig mot och liera sig med nyliberalismen, med Tony Blairs så kallade ”tredje väg”.
Det andra problemet är den Europeiska unionen. Ett i grunden ett amerikanskt projekt för Europa, syftande till att, efter andra världskriget, återuppbygga det kapitalistiska Västeuropa på en grundval av en integrerad marknad, så liberal som möjligt. Med tiden har EU-kommissionen gradvis byggts upp som ett redskap för att försvaga nationalstaterna i syfte att genomdriva nyliberala regleringar och idéer.

Den europeiska eliten har underordnat sig USA eftersom den finansiella oligarkin i triaden, det vill säga USA, Västeuropa och Japan, har större gemensamma än motstridiga intressen av att kontrollera planetens naturtillgångar, och av att överexploatera periferiernas billiga arbetskraft. Oligarkin utgör den sociala basen för den kollektiva imperialism som under förenta staternas ledarskap gradvis kristalliserats sedan andra världskriget.
Amin menar att ”den europeiska politiska kulturen” skiljer sig från USA:s.
– Jag pratar här inte om ”kultur”, vilket är ett elastiskt ord som betyder allt och inget. Det faktum att svenskar dricker öl och italienare vin kanske kan kallas en kulturell skillnad, men den är inte viktig (skratt).
– Politisk kultur är en produkt av historien, av klasskamp i alla dess dimensioner. Europa har haft en strålande historia, kännetecknad av skarpa politiska motsättningar mellan höger och vänster. Vänstern stödde upplysningen, högern, vid denna tid, var emot den. Vänstern stödde franska revolutionen, högern var emot den. Vänstern stödde arbetarrörelsen och socialismen, högern var emot dem. Vänstern stödde den ryska revolutionen, högern var emot den. Skarpt!
Inget av detta var viktigt i formerandet av USA:s politiska kultur. Landet grundades av de sekter som var upplysningens offer, menar Amin. Religiositet och ”obskyritanism”– inte upplysning – blev dominerande. Den amerikanska revolutionen förändrade ingenting vad avser produktionsförhållandena, till och med slaveriet behölls.
– Det skedde förvisso en industrialisering och en arbetarklass formerades, men klassmedvetandet mognade aldrig utan blev ständigt avbrutet av återkommande immigrationsvågor som skapade en anda av kommunitarism där folk identifierade sig som italienare, svenskar, irländare, spanjorer, etcetera. Väldigt annorlunda från i Europa.
Amin menar att de europeiska folkliga klasserna gradvis kommer att förkasta nyliberalismen som raserar deras sociala landvinningar. Men den europeiska vänstern står inför en dramatisk utmaning. Om den inte bryter med liberalismen får det katastrofala följder.

Vänstern i Europa är relativt överens om att EU är ett nyliberalt projekt idag, men det finns väldigt olika åsikter om hur detta ska hanteras. I de nordiska länderna, och, tror jag tilltagande i några andra länder, finns en vänsterströmning som anser att EU är ett oreformerbart projekt. Och sedan har du den starkaste strömningen i Centraleuropa, som menar att EU:s institutioner måste reformeras inifrån. Kan du kommentera det?
– Min intiution för mig närmast den nordiska visionen. Jag känner – olyckligtvis, för jag är inte glad över detta – att möjligheterna att korrigera systemet genom att kämpa inom det är försumbara, och att projektet därför måste förstöras – men – med ambitionen att något nytt måste konstrueras i dess ställe.

I Sverige, finns en stor debatt kring arbetskraftsinvandring. Framförallt från liberalt håll framförs att arbetarrörelsen inte får vara rasistisk och därför måste bejaka arbetskraftsinvandring, men samtidigt har man problemet med social dumping. Hur skall vänstern hantera detta?
– Ja, åter igen, det finns flera olika aspekter på detta. En är att arbetarklassen i EU blir allt mer multikulturell i och med den ökande andelen arbetskraftsinvandrare från Syd och Öst. Denna utveckling kommer att fortsätta. I viss utsträckning är detta en upprepning av USA:s 1800-talsutveckling. Det kan också i Europa få, och har redan haft, förödande konsekvenser, som rasism och en möjlighet för kapitalet att bryta arbetarrörelsens enhet.
– Jag tror inte att den nederländska modellen, där har man gått längre i en multikulturell riktning än i andra länder, är någon bra lösning. Där jämställs olika etniska gemenskaper, i ett så kallat skydd av deras identiteter. Detta är det amerikanska mönstret som lett till förödande effekter på det holländska samhället som idag kanske är det mest rasistiska i Europa.
– Jag tror att det minst dåliga mönstret – det är dock inte perfekt – är integration. Inte assimilation, utan integration i betydelsen att man ger folk lika rättigheter. Att man inte kan accepterar saker som det svenska fallet med ett lettiskt företag som kom hit och betalade löner som understeg de svenska (Vaxholmsfallet).
– I många kretsar, även inom vänstern, har man goda intentioner och säger: Låt oss öppna upp för migrantarbetare. Men det kan inte accepteras, migration är inte lösningen för de länder från vilka migranterna kommer heller. Den är inte lösningen för Algeriet, Nigera, Kongo, Lettland eller Polen. Problemet måste istället lösas på plats, genom korrekta politiska, sociala och ekonomiska strategier som minskar emigrationstrycket.

Ni har här också diskuterat den snabba industrialiseringen i delar av den tredje världen. Vilka kommer de politiska följderna att bli av denna utveckling, i till exempel Kina, och hur kan det komma sig att vänsteruppsvinget i Syd varit så starkt just i Latinamerika?
– Vad gäller Kina är det uppenbart för mig att den kinesiska härskande klassen har ett nationellt kapitalistiskt projekt, syftande till tävlan med de andra betydande kapitalistiska länderna. Det projektet är, menar jag, omöjligt därför att Kinas utveckling inte kan tillgodose arbetarklassens och böndernas grundläggande behov.
– Den kinesiska borgerligheten kan inte, som i Europa, välja en socialimperialistisk lösning: att ge sociala fördelar till arbetarna inom landet, på bekostnad av länder man dominerar imperialistiskt. Detta exemplifierades när Kina förra sommaren försökte köpa ett stort oljebolag för att kunna framträda som en av de större oljeproducenterna på global nivå. USA stoppade detta genom att förbjuda det politiskt – helt i strid med alla liberala regler. Detta visar att ett nationellt borgerligt projekt i Kina är förutbestämt att leda till växande motsättningar och motståndet från arbetare och bönder i Kina växer nu.
– I Latinamerika finns det en stark rörelse åt vänster som, med alla sina begränsningar och motsägelser, är väldigt, väldigt viktig. Denna har blivit möjlig kanske på grund av att i alla fall de största av länderna där är lite mer industrialiserade än andra delar av den tredje världen. Och genom sammanbrottet för de diktaturer som, stödda av CIA och USA, var nära kopplade till de gamla oligarkierna, vilket gjort att folken i Latinamerika oftast åtnjuter en högre grad av demokrati, oavsett dess begränsningar, än andra periferier.

Du skriver också mycket om jordbrukssektorn och de sektorer i världen som inte dragits in i den industriella utvecklingen i tredje världen. Vilken betydelse har detta för de industrialiserade länderna i Nord och Syd?
– Framför allt i Nord där andelen bönder bara är 3 eller 5 procent, tenderar folk att glömma bort att halva mänskligheten fortfarande utgörs av bönder, 3 miljarder eller mer. Dessa utgör en enorm och billig arbetskraftsreserv för kapitalet, och upplösningen av bondesamhällena går allt fortare. Detta är kapitalets strategi för att få billig arbetskraft.
– Motstrategin – för att återuppbygga en internationell löntagarfront – måste därför, nödvändigtvis, inkludera en arbetar-bondeallians. Det innebär ett utarbetande av mönster som undviker att bondesamhällena upplöses, och som undviker den urbanisering utan industrialisering som kan ses överallt idag. Bondeorganisationer, framför allt Via Campesina i Latinamerika, men också i Asien, Europa och Afrika är mycket drivande i forumprocessen och detta är en grundläggande och avgörande fråga som också kommer att diskuteras mycket på de världssociala forumen.

Kultur 30 september, 2023

”Det här stället måste rivas”: utställning avslöjar konsthistoriens rasbiologiska rötter

Simon Ferner i arbete med sin masterutställning ”Av jord är du kommen”. Foto: Privat.

I sin masterutställning avslöjar konstnären Simon Ferner den svenska konsthistoriens och rasbiologins gemensamma rötter – på vägen upptäcks en mörk skandal.

Det är uppenbarligen inte ett porträtt, i alla fall inte av det klassiska slaget som man kan hitta i ett gammalt album, ett foto taget i en ateljé. Bakgrunden är neutral, men betraktaren möts av en intensiv, resignerad blick. Det mest avslöjande om mannen – som vi ännu inte vet vem han är – är de grova händerna och den randiga arbetarskjortan som skymtar vid kragen, men också genom en stor reva på jackbröstet. Bilden är ett av sex fotografier överförda till kraftiga tygstycken monterade som fanor i Simon Ferners masterutställning på Konstakademien, ”Mejan”, på Skeppsholmen i Stockholm. Vanligtvis skriver konstkritiker inte om nybakade konstnärer, men det här är inte vilken utställning som helst. Det är berättelsen om de misshandlade, de osynliga, de bortglömda och obegravda.

Vi träffas för en tidig fredagsöl på Södermalm i Stockholm. När jag ber honom att beskriva sin kommande utställning tar han ett djupt andetag.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 30 september, 2023

Skicka Musk till Mars – låt folket styra jorden

Så rakt de kan stå när det offentliga kliver in. Foto: Johan Nilsson/TT.

Teknikbolagens oförmåga att ta itu med vår tids största utmaningar visar att offentliga investeringsbanker borde ta över. Men då måste vi bryta med nyliberalismen.

När motordrivna sparkcyklar först blev på modet i New York varnade en tidningsartikel 1916 för den ”djävulsvagn” som riskerade bli ”stadslivets nya farsot”. Den lynniga farkosten har ”vildhästens humör och ålens list”, men läsarna bör ändå ta modet till sig och prova, ”för man har bara en nacke och två ben och kommer troligen undan med ett par av dem”.

Autopeden, som fordonet kallades, blev snabbt populär med sin rapphet och låga bränsleförbrukning. Samtidigt skojar artikeln, som publicerades i New York Herald den 8 oktober samma år, om hur ”vulgärt” det vore att ”hittas död i skogen eller mosad på Broadway”. Detta var långt innan gatutrafiken hade reglerats ordentligt, och först 14 år senare fick staden sina första trafikljus.

Den motoriserade sparkcykeln är alltså över ett sekel gammal. Ändå hyllas grundarna till företag som Voi och Lime som ”entreprenörer”. Så vari består deras innovationer?

För det första sysslar sådana bolag inte främst med teknologi. Framgången ligger snarare i att hitta luckor i regleringarna, som att strössla sparkcyklarna över hela staden och lämpa över ansvaret för kaoset på det allmänna, eller att runda svenska arbetsmarknadslagar för de nattliga cykelhämtarna. Att framställa lågbetalda arbetare som ”egenföretagare” för att slippa betala sociala avgifter är den nya serviceekonomins främsta innovation.

En annan är att vinna upphandlingskontrakt för att fokusera på de tjänster som ger mest utdelning, som när vårdbolaget Kry fakturerar staten tusenlappar för varje snuvig storstadsbo som loggar in på appen

Problemet är alltså inte teknologin i sig, som man en del vänsterkritik kan få en att tro. Tvärtom är den i regel både omtyckt och framtagen i samspel med det offentliga, från den komplexa grundforskning från 1700-talet och framåt som ligger bakom batteriets uppfinnande, eller det internet som apparna surfar på. Vilket är toppen, så länge detta samspel erkänns snarare än saboteras.

Något som blir tydligt i Walter Isaacsons nya biografi om Elon Musk (Fri tanke, 2023) är hur bråttom det är för det offentliga att kliva fram ur skuggorna igen. Det är knappast rimligt att han enbart i egenskap av mångmiljardär tillåts bestämma spelreglerna på X, ett av världens största offentliga torg, eller rycka in på Putins sida i kriget genom att tillfälligt slå av den satellitdrivna internettjänsten Starlink och avbryta en ukrainsk offensiv. Det är dags att försätta kommunikationsmedlen i folkets händer.

Som Cory Doctorow visar i sin nya bok Internet con: How to seize the means of communication (Verso, 2023) har de flesta nättjänster från början varit till hjälp för användarna. Facebook låter oss hålla kontakt med vänner, Tinder träffa nya dejter, X diskutera forskning och politik – och tjänsternas popularitet visar att de tillfredsställer behov som finns i våra hjärtan. Men genom att höja kostnaden för att lämna plattformarna kan de också försämra tjänsterna genom att tvinga på oss allt fler annonser. Därför skulle det behövas reklamfria utmanare med vad han kallar ”interoperabilitet” – möjligheten att flytta till en bättre tjänst med sin data. Ett sådant alternativ har bara det allmänna intresset och musklerna att ta fram.

Detta vore dock omöjligt i dag. Det finanspolitiska ramverkets mål för låg skuldsättning och överskott i offentliga verksamheter stryper Sverige som innovationsland – vilket i sin tur får knäppa miljardärer som investerar i pojkrumstrams som digital konst (NFT), kryptovalutor och rymdturism att framstå som de enda med handlingskraft. Resultaten av denna offentliga paralys syns överallt, inte minst i oförmågan att bygga ut förnybar energi eller höghastighetsbanor.

Medan regeringen benfast försvarar falska ”superentreprenörer” som skickar hem våra pizzor på cykel, vars enda innovation är usla arbetsvillkor, står de existentiellt nödvändiga framstegen stilla. Om inte posten och andra offentliga inrättningar antingen sålts ut eller tvingats till ständiga nedskärningar, så hade de kunnat skapa hållbara budtjänster. Inte minst behövs en demokratisk investeringsbank som styrs av medborgarna.

I fotoarkivet Getty hittar jag en bild från 1916 där suffragetten Priscilla Norman poserar på en autoped som hon körde till sitt Londonkontor. Jag påminns om att progressiva rörelser alltid har varit modernister, och dagdrömmer om att hoppa på.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 29 september, 2023

Klassens minst populära

Geografen Christophe Guilluy tar i sin bok sikte på de undanträngda. Foto: Michel Euler/AP.

Snarare än att samlas kring politiska krav, kämpar den nya ”folkliga” klassen för sin existens. Men när missnöjesgrupperna kokar, saknar vänstern en radikal kritik av det ekonomiska systemet. Mathias Wåg har läst ”De degraderade”.

Protesterna i Frankrike dör aldrig ut. Så fort en våg ebbat ut väller en ny fram. Strejker mot höjningar av pensionsåldern eller försämrad arbetsrätt, landsbygdsbor i gula trafikvästar som blockerar rondeller mot höjda bränslepriser, klimataktivister som förstör maskiner, universitetsockupationer, förortskravaller efter polisens dödsskjutningar. Breddar man bilden kan man räkna in det ökande missnöjesröstandet på populistpartierna, Marine Le Pens Nationell samling till höger och Jean-Luc Mélenchons Det okuvliga Frankrike till vänster.

Geografen Christophe Guilluy beskriver Frankrike som ett kluvet land mellan en ny superrik elit i storstäderna och de nya folkliga klasserna i småstäder och landsbygd. Han använder just begreppet folkliga klasser, les classes populaires, för att beteckna de samhällsskikt som förskjuts allt mer ut i periferin i det franska samhället.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Utrikes 29 september, 2023

Den långa (åter)marschen

Shenzhen är en av många städer i Guangdong som växt raketartat under de senaste decennier. Foto: Ng Han Guan/AP.

Ungdomsarbetslösheten har exploderat i Kina, medan strejkerna har fördubblats på ett år. För att främja social harmoni och säkra tillväxten ska högutbildade arbetslösa ungdomar nu skickas ut från städerna för att få landsbygden att blomstra.

I maj saknade var femte kinesisk ungdom mellan 16 och 24 år ett jobb. Sedan dess har närmare 11,6 miljoner universitetsstudenter tagit examen som även de letar en sysselsättning. Det är framför allt i städerna som de unga har svårt att hitta ett arbete, och i augusti upphörde staten att publicera siffror på sysselsättningsgraden.

Ungdomsarbetslösheten är, tillsammans med det ökande antalet äldre, statsrådets största inrikespolitiska utmaning. 2022 hade Kina två personer i arbetsför ålder per pensionär, och 2042 beräknas bara en vara kvar. Detta oroar inte endast statsrådet utan även dagens unga, särskilt med anledning av att majoriteten av dem är enda barn och att det allmänna pensionssystemet är undermåligt. Dessutom är den offentligt finansierade vården så underfinansierad att barn- och mödradödligheten återigen ökar, och i flera provinser har man lika många patienter liggande i vårdsalar som i korridorerna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 28 september, 2023

Riksbanken måste underställas folkviljan igen

Riksbankschef Erik Thedéen föreläser på Ekonomiska museet i Stockholm – där hans typ av institution hör hemma. Foto: Anders Wiklund/TT.

Sveriges ekonomiska politik hålls gisslan av en odemokratisk centralbank som bara har ett verktyg i lådan – räntehammaren. Det är dags att återta kontrollen.

Häromveckan var det dags igen, Riksbanken höjde räntan med 0,25 procentenheter till 4 procent och flaggade för att fler höjningar var på gång. Sveriges många hushåll med stora lån känner hur snaran börjar dras åt. Kritiken lät inte vänta på sig. Det är som måndag hela veckan vid varje ny räntehöjning.

Näringslivstoppar vars branscher drabbas hårt är som vanligt ute och klagar. LO-ekonomer tycker att Riksbanken bör utnyttja utrymmet att föra en självständig räntepolitik som är anpassad till den svenska ekonomins och arbetsmarknadens förhållanden, och inte bara blint följa andra stora centralbankers räntehöjningar.

Det hörs till och med kritik från bankekonomer som tycker att det är fel att penningpolitiken styr medan finanspolitiken är förvisad till baksätet, det vill säga att förändringar i styrräntan premieras medan skattepolitik och investeringar hålls tillbaka. Hedrande med tanke på de gigantiska vinster som bankerna gör i detta läge. Men de oroar sig väl för att fastighetsbranschen kan kollapsa om räntan fortsätter uppåt.

Argast av alla är Andreas Cervenka som i Aftonbladet (21/9) förklarade att i princip allt Riksbanken gjort det senaste decenniet har varit fel. Misstag efter misstag har gett oss 15 förlorande år, argumenterar han. ”Med sådana vänner behöver svensk ekonomi inga fiender.”

Men tänk om människorna på Riksbanken inte är dumma i huvudet? Tänk om institutionen bara är riggad på fel sätt. Det formella beslutet om centralbankens självständighet trädde i kraft 1999, delvis eftersom det var ett kriterium för EU-inträdet. Det är ingen naturlag att den måste vara självständig.

Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

Den bakomliggande idén är att det skulle vara farligt att låta folket och de folkvalda ha direkt inflytande över penningpolitiken. I stället överlåter man ansvaret på en teknokratisk ekonomisk elit. Med detta oberoende skapades också en striktare separation mellan finanspolitiken och penningpolitiken, två politikområden som egentligen hänger tätt samman.

Trots penningpolitikens komplexitet så har Riksbanken bara fått ett övergripande mål, att hålla inflationen på två procent per år, och ett trubbigt verktyg för att nå målet, att höja och sänka räntan. Något motsvarande mål om att hålla arbetslösheten låg finns inte. Det behöver kanske inte påpekas att man för det mesta också misslyckas att nå inflationsmålet.

Men nu börjar den här nyliberala uppdelningen äntligen att ifrågasättas. Nyligen var den franska ekonomiprofessorn Eric Monnet i Stockholm och talade vid Arena Idés konferens New economic order om behovet av att demokratisera penningpolitiken.

Monnet menar att de senaste 15 åren har retoriken inte visat sig stämma med verkligheten. Centralbanker har fokuserat mer på att stabilisera finansmarknader än på att nå inflationsmål. Man har också använt sig av många fler verktyg än räntan, som exempelvis stödköp av värdepapper (så kallade kvantitativa lättnader), valutaswapar och riktade lån.

Dessutom har den förda penningpolitiken lett till en stigande ojämlikhet, skyhöga bankvinster och en dysfunktionell bostadsmarknad. Områden som borde ligga på de folkvaldas bord. Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

I Sverige ifrågasatte nyligen professor Bo Rothstein Riksbankens självständighet i DN-Debatt (4/9). Han möttes av tystnad, inte en enda replik. Här är frågan belagd med tabu – det är hög tid att det krossas.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Inrikes 27 september, 2023

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Elinor Odeberg och Philippa Sigl-Glöckner samtalar med Silvia Kakembo på Södra teaterns scen. Foto: Jacob Lundberg.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 27 september, 2023

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Anhöriga till soldater som dog förra veckan begraver sina söner innan de lämnar. Foto: Marut Vanyan.

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]
Nyheter 26 september, 2023

Veckan som gått

Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Per Gahrton (bilden) avlider vid 80 års ålder.

Gahrton började som riksdagsledamot för Folkpartiet, där han företrädde partiets vänsterfalang och bland annat förespråkade vapenleveranser till Nordvietnam. 1969 utsågs han av Veckojournalen till ”årets argaste unga man”.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 26 september, 2023

Stefanos Kasselakis vill förvandla Syriza till de amerikanska Demokraterna. Foto: Yorgos Karahalis/AP.

Efter att ha öppnat partiledarvalet har Greklands största vänsterparti tagits över av en okänd affärsmagnat som vill förvandla partiet till de amerikanska Demokraterna. Vänsterpopulismens flaggskepp ser därmed ut att förlisa på egen hand.

I söndags kväll kom den kalldusch som medlemmarna i det grekiska vänsterpartiet Syriza anat skulle välla över dem.

I andra omgången av partiets ledarval vann den unge affärsmannen Stefanos Kasselakis mot den tidigare arbetsmarknadsministern Effie Achtsioglou med över 56 procent av rösterna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes 24 september, 2023

Liberalerna förstår inte pacifismens kärna

På årsdagen av den ryska invasionen medverkade Greta Thunberg i en demonstration arrangerad av pacifistiska organisationer som Svenska freds. Foto: Fredrik Persson/TT.

Ledarskribenter förlöjligar utan att begripa dess kärna – som är att ifrågasätta militarismen, en ideologi som ständigt har dragit in världen i krig.

Under sommaren har Jesper Ahlin Marceta på DN Ledare skrivit en del om pacifismen, ofta på tidningens sedvanliga mästrande sätt. Jag tror att det är svårt att förstå vad det innebär att vara pacifist utan att först förstå att pacifismen, likt antifascism och antikommunism, främst är en reaktiv ideologi. Pacifismen är antimilitaristisk. För att förstå den bör vi därför förstå den ideologi som den motsätter sig.

Den klassiska militarismen, som var mainstream bland eliten under början av 1900-talet, ser krig som är en naturlig och viktig del av den mänskliga tillvaron: nationer som inte befinner sig i krig riskerar att förlora sina dygder och bli dekadenta. Den klassiska militarismen är i stort sett död som ideologi i Sverige och västvärlden.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Karim Jebari
Filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier.