QUITO – Bort med dem alla! skanderade demonstranterna utanför presidentpalatset Carondelet, under firandet av Gutiérrez fall.
Den nyss insvurne presidenten, Alfredo Palacio, gjorde gott i att inte hålla tal från palatsets balkong. Han kunde för övrigt inte – han var omringad av en folkmassa i norra Quito, som krävde nyval och folkomröstningar om bland annat det frihandelsavtal som förhandlas med USA.
Det var i första hand medelklassen som hörsammade radiostationen La Lunas, Månens, uppmaning att demonstrera mot Gutiérrez. Presidenten hade valts 2002 för sina vänsteråsikter, men väl vid makten började föra en högerpolitik. Demonstranternas slagord var ”Bort med Lucio!” De ville inte ha ett systemskifte, utan bli av med en auktoritär president som inte respekterade grundlagen.
Den 8 december förra året avsatte Gutiérrez, med stöd av en tillfällig allians i kongressen, domarna i Högsta domstolen och tillsatte nya. Han hade under presidentkampanjen två år tidigare lovat att avpolitisera domstolen, som tidigare kontrollerats av de traditionella partierna. Dessa företräder stora ekonomiska intressen, och använde domtolarna för att skydda från korruptionsåtal.
Förfarandet var dock juridiskt tveksamt och Gutiérrez anklagades för att vara ”diktator”, trots att han hävdade att den nya domstolen skulle verka under en begränsad tid.
För att skydda sig från oppositionen, de traditionella partierna, tillät Gutiérrez den före detta presidenten Abdalá Bucaram, som levde i exil i Panama anklagad för korruption, att återvända till Ecuador. Den nya HD:s ordförande förklarade de rättegångar, som pågick mot honom, ogiltiga.
Högerpopulisten Bucaram var president mellan augusti 1996 och februari 1997, då kongressen förklarade honom ”mentalt oförmögen” att regera. Bucaram har starkt stöd bland fattiga väljare på kusten och är den ende, förutom Gutiérrez, som vågat utmana oligarkins makt.
Gutiérrez, allmänt betraktad som korkad, gjorde dock en missräkning. Avskyn för Bucaram var starkare än det stöd för Gutiérrez, som före detta presidenten hade kunnat mobilisera, och presidenten förlorade på kohandeln med sin företrädare.
Fem dagar innan han lämnade Carondelet, avsatte Gutiérrez genom ett dekret Högsta domstolen och krävde av partierna i kongressen att de skulle nå en överenskommelse för att utse en ny.
Veckan innan hade de misslyckats med detta, då de inte kommit överens om fördelningen av domare. Gutiérrez införde även undantagstillstånd i Quito för att få bukt med protesterna. Detta var ytterligare en missräkning.
Gutiérrez uppfattades alltmer som diktator. Protesterna växte sig starkare och även de fattiga, som hade hjälpt honom till makten, gick ut på gatorna. De nöjde sig inte med medelklassens krav på Gutiérrez’ avgång. Trötta på allt vad politiker heter krävde de ”Bort med dem alla!” När militären, för att förhindra ett blodbad, valde att sluta stödja Gutiérrez, var dennes dagar var räknade.
Den närmaste framtiden kommer att utvisa om frustrationen hos Ecuadors fattiga lyckas skapa en ny politisk rörelse med konstruktiva förslag. Under tiden kommer oligarkin, glad över att bli av med den krånglige Gutiérrez, att försöka återta makten över HD samtidigt som medelklassen återvänder till vardagen.