I den samiska konstnären Anders Sunnas mest omtalade verk (omskrivet i Flamman nr. 12/2025) ser man Eva Kvist, verksamhetschef i Svenska tornedalingars riksförbund, som sitter gränsle över en ren som kan vara död. Sunna säger att han ser omvårdnad vid renmärkning. Kvist anser att hans verk framställer det som att hon plågar renen.
Nu har Kvist anmält Sunna för hets mot folkgrupp, och konflikten har återigen blossat upp mellan Sveriges två nordligaste nationella minoriteter.
Anders Sunna försvarar sig med att detta inte är ett verk som ska tolkas på egen hand, utan att man måste se resten av utställningen. Men i de andra verken ser man hur Länsstyrelsen framställs som nazister, på ett sätt som i alla fall jag tycker blir nästan komiskt.
Det tycker inte Kvist och jag förstår henne. När jag själv som någon sorts tornedaling tittar på verket ser jag vad hon ser, men också hans högst förståeliga smärta och ilska.
Konst går att tolka på många sätt. Det jag kan bidra med är en förståelse för konfliktens komplexitet som sällan intresserar utomstående. Konflikterna är mellan samer och samer, samer och tornedalingar/kväner/lantalaiset (bara tornedalingar, på grund av teckenbegränsning), samer och svenska staten, tornedalingar och svenska staten, tornedalingar och andra tornedalingar samt inom och mellan familjer (hoppas att jag inte missade någon konflikt nu, och gör någon arg).
Kan man läka genom att riva upp sår, peta i dem och hänvisa till yttrandefriheten som Sunna gör?
I grunden bygger konflikterna på en strid om historieskrivningen kring den svenska statens kolonialism i norr. Så här ser den förenklade bilden ut: en gång i tiden fanns ett urfolk som heter samer, och de koloniserades på olika sätt av svenska staten. Det är inte fel, men det är ofullständigt när vi ska hitta lösningar.
För det finns en grupp finnar som levt på vissa platser, vid vissa tillfällen som brukade marken på ett visst inom det område som samerna kallar Sápmi. Det var ibland långt innan svenska staten kom dit. När staten väl hittade dit inlemmades den bofasta finsktalande befolkningen mer i statens institutioner än samerna. Det var lättare att ta kontrollen över en bofast befolkning än de som kan flytta runt.
Betyder det att denna minoritet, som på vissa platser till och med kan räknas som en ursprungsbefolkning, ska ses som kolonisatörer? Tornedalingarna utsattes också för rasbiologi, assimilering och fråntagande av traditionella näringar, däribland att ha renar. Många vet i dag att samer tvångsförflyttades, men få vet hur tornedalingar förlorade mark till svenska staten. Efter att Finland förlorades till Ryssland 1809 fick många välja vilket land man skulle bo i. Min familj hade mark som delades av gränsen, och valde Sverige.
Inget av detta är enkelt eller bekvämt. Särskilt när så många samer och tornedalingar är en del av bägge grupperna samtidigt. Det blir så när två grupper levt i symbios i hundratals, och på vissa platser i över tusen, år.
Det är här Sunna, som är både samisk och tornedaling, sätter en knytnäve i såret och rör om. Han är mer intresserad av sin egen ilska, som kommer från att hans familj förlorade sitt renmärke, och svingar mot allt och alla.
Sunna går in i en tradition där samer och tornedaligar pekar ut varandra som statens förlängda arm. Fast han pekat ut bägge sidor. I vanliga fall är det samer som tycker att tornedalingar stoppar dem från jakt, fiske och renskötsel genom Länsstyrelsen och tvärtom. Sunna svingar i sitt verk mot både Sametinget, Länsstyrelsen och inte minst mot Eva Kvist som jobbar på den pyttelilla organisationen STR-T, med två anställda som arbetar för tornedalingars intressen.
Kan man läka genom att riva upp sår, peta i dem och hänvisa till yttrandefriheten som Sunna gör? Kanske inte, men Sunna har visat upp konflikten för en stor publik.
Nu handlar det inte längre om honom, utan om oss och vad vi gör med verken och kunskapen. Kanske kan vi tillsammans komma längre än Sunnas svingar och Kvists kränkthet och STR-T:s anmälan om hets mot folkgrupp?
