Inrikes 09 oktober, 2013

Bruksorten kämpar för sin överlevnad

– Det går inte, utropar hon förskräckt. Det finns inga butiker kvar, bara en affär långt borta där vid infarten från den stora landsvägen.<br /> Det är snålt med matbutiker i Surahammar, men hur klarar sig bruksorten annars? Lennart Kjörling möter arbetslöshet och utflyttning, men också nyanlända Surabor och bruksanda.

I somras vandrade jag på Bruksleden i Bergslagen. Halva leden från Skultuna gick genom kalhyggen, till och med markeringarna var borthuggna där vi letade oss fram genom björkslyet. Framme i Surahammar tog vi in på vandrarhemmet, det kan väl inte vara något större tryck på det tänkte vi. Det visade sig vara fullsatt, men den vänlige värden Lasse Olivensjö kom rusande med sin mobiltelefon och erbjöd oss det sista hotellrummet.
Lasse har arbetat med åkeri i 17 år men ledsnade på att alltid köra den enformiga sträckan Västerås, Sundsvall, Stockholm och tog över vandrarhemmet 2008. Mysteriet med fullbeläggningen var ganska enkelt, han har fyllt med gästarbetare från Östeuropa som gör byggarbeten här i Västeråstrakten. Lasse trivs.
– Tänk att få äta frukost varje morgon med intressanta gäster istället för att köra runt ensam. Är det verkligen jobbet du skall till säger mina barn när jag går hit med en påse bullar i handen.
Vid frukostbordet berättar han om Surahammar, eller Suuura som man säger, om bruket som ville expandera och fick kommunen att bygga nya hyreslägenheter. Sedan kom krisen i början av 90-talet och lägenheterna stod tomma.
– Då fick de ta fram kulan och riva.
Nästan 400 lägenheter revs och det lade grunden för kommunens urusla ekonomi. Nu fylls en del av lägenheterna med nyanlända flyktingar.
– Det är ju bra att det går några på våra gator.
Bruken här i Bergslagen är embryot till den svenska industrin. Genom en medveten industripolitik med hård statlig styrning kom de att bli mycket viktiga för Sverige. Jag blir nyfiken på de här gamla bruksorterna. Hur klarar de av påfrestningarna i den nya tiden? Hur förvaltas vårt industriarv? Hur ser det politiska och sociala livet ut?  Jag beslutar återvända några veckor senare.
Det bästa sättet att ta sig till Sura är den relativt nybyggda järnvägen. Det stiliga stationshuset ligger bakom stängsel så jag leds istället mot centrum under sensommarsolen. Den första jag möter är en äldre kvinna med rullator. Jag frågar var jag kan köpa mig lite mat?
– Det går inte, utropar hon förskräckt. Det finns inga butiker kvar, bara en affär långt borta där vid infarten från den stora landsvägen. Det är hemskt.

Nå, jag lyckas i alla fall hitta en liten kvartersbutik som drivs av Frances Howard, kristen katolik som lämnade Irak för 30 år sedan då han skadats i kriget mot Iran. Det är inget imponerande sortiment i den nystartade butiken. Mjölk finns det, men i övrigt mycket kioskvaror.
– De äldre är i alla fall mycket nöjda, säger han samtidigt som han expedierar några ungdomar som köper lite godis efter skolan.
Detta med butikerna skall visa sig bli ett genomgående tema under mitt besök, men först skall jag träffa Riggert Silfver som är ordförande i hyresgästföreningen, här finns inga bostadsrätter. Riggert Silfver bor i vattentornet, ja faktiskt, åtta våningar finns under cisternen med en fantastisk utsikt.
Han ser inte så många problem för hyresgästerna i Sura, men är lite sur för att kommunen använder Surahammarhus som en mjölkko.
– Men så är det runt hela Sverige, kommunerna tar vinsterna från allmännyttan för att rädda sina ekonomier.

Han ser heller inga problem med flyktingarna i hyreslägenheterna. Däremot har några varit lite bekymrade att en del lägenheter hyrts ut till män från Västerås med sociala problem.
– Vi hade ett A-lag som hängde i centrum, men de var på väg att dö bort. Då kom gubbarna från Västerås och var lite störande, men sedan Konsum stängde har de försvunnit de också.
På baksidan på vattentornet ligger Kommunals expedition och där bjuder ordföranden Zdenka Mardetko på kaffe. Hon berättar om ett fack som är aktivt och till och med ökat från 479 medlemmar till 517 på några år.
– Det är väldigt bra och roligt. Skälet är främst att många gått medlemsutbildningen. Det är en tvådagarsutbildning och det är säkert 300 personer som gått den. Då förstår de vilka rättigheter och skyldigheter de har, så de blir mer på.
Den största fackliga frågan är arbetsmiljön, kommunen tightar till organisationen och pressen på personalen ökar. Framförallt i barnomsorgen har det blivit stressigt. Det är en mycket kraftig majoritet av kvinnor i facket. En stor del av männen försvann när kommunen sålde ut stora delar av den tekniska verksamheten till PEAB för ett antal år sedan.
– Det var tråkigt. Det som alltid legat mig varmt om hjärtat är att inte sälja ut välfärden. Det var därför jag gick med i Vänsterpartiet för 15 år sedan. Jag tyckte sossarna gått för långt till höger.
Socialdemokraterna har haft makten i Sura sedan urminnes tider. Zdenka Mardetko sitter i fullmäktige och tycker att de vill bestämma allt själva. Vänstern har vid två tillfällen haft samverkan med dem, men dragit sig ur då de känt att de bara skulle fungera som knähundar.
Det har talats ibland om att göra samma sak som i grannsamhällena Fagersta och Norberg, gå tillsammans med borgarna mot socialdemokraterna. Men det har inte blivit något av det, borgarna känns inte som något alternativ. Framgångarna i fullmäktige handlar därför om mer begränsade frågor. Senast fick man igenom en handikapplift i badhuset.

Göran Strandlund är politisk veteran i Vänstern i Sura, men han har tröttnat. Det finns två tätorter till i kommunen, Ramnäs och Virsbo. Förra året beslöt Socialdemokraterna att lägga ner högstadiet i Virsbo. De andra partierna i fullmäktige blev informerade om det beslutet samma klockslag som beslutet kungjordes i Virsbo.
– De bluffade oss. Det var då jag lade av. Jag låg ju och drömde mardrömmar om kommunledningen. De dansade cha-cha på sängkanten och det kunde jag avstå ifrån.
Reaktionen blev så stark att nu skall det hållas en folkomröstning i frågan samtidigt med EU-valet. Detta är den största politiska frågan i Surahammar just nu.
För några år sedan gjorde en centerpartist skandal genom att säga att det fanns ingen anledning att gå på kommunfullmäktiges möten. Sossarna gjorde det så bra själva.
Zdenka Mardetkos pappa som kom från Jugoslavien blev värvad av bruket på 60-talet. Hon är uppvuxen i Sura och har inte märkt någon främlingsfientlighet här, det har ju funnits invandrare så länge. Sverigedemokraterna fick visserligen två mandat i fullmäktige sist.
– Jag tror att det mest är folk som är missnöjda med de etablerade partierna, sen finns det kanske en och annan som är emot invandring.

Det finns inte så mycket nya arbetstillfällen i Sura, de nyanlända flyktingarna har därför svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Det var därför jag blev glad över Frances Howards butik, men det visar sig att han bor i Eskilstuna. Syrianen Nori Cicek som driver Släggans pizzeria visar sig bo i Västerås. Det verkar vara en lång väg in i arbetslivet för de nyanlända invandrarna i Sura, något som på lång sikt kanske kan bli ett problem. Fast alla jag talar med är överens om att det finns mycket lite främlingsfientlighet i Sura.
Läraren Susanne Cederblad köper en pizza på Släggan på väg hem efter att ha tränat 9-åringar i fotboll. Själv har hon spelat i division 1. Bruksandan som man talar gott om här tar sig kanske sitt starkaste uttryck i idrotten som hockeylaget Blue Hammers som placerat Surahammar på kartan. Det var det första västmanländska lag som spelade i högsta serien. Sura-Pelle som spelade i Tre Kronors ungdomskedja är en legend, inte lika känt är att också Tommy Salo är härifrån.
Som många andra jag träffar trivs Susanne Cederblad utmärkt i Sura. Det viktigaste för henne är att man satsar mycket på barnen. Det säger ock
så Annelie Ståhl som lagat min frukost på vandrarhemmet.
– Jag har sex barn, två med speciella behov. De har blivit väldigt väl omhändertagna.

Men så var det detta med centrum. Konsum har precis slagit igen liksom flera andra butiker. Sportaffären säljer nu enbart över nätet. Två mil bort i Västerås finns Sveriges största köpcentrum Erikslund. Flera jag träffar erkänner lite skamset att de handlar där istället.
Men Folkets Hus i centrum kämpar vidare. Paolo Sandbom bubblar av entusiasm. Sedan något år tillbaka är huset fullt av aktiviteter han dragit igång. Mest omtalad är biografen som nyligen gått över till digitalt. Svenska Filminstitutet har stöttat 250 biografer på mindre platser i övergången. Detta sker runt hela Sverige, det sänds till och med opera direkt från Metropolitan i New York.
– Förr kostade bara frakten 1000 kronor med bussgods. Nu kan vi få filmerna direkt till premiären och har en mycket hög kvalité både på bild och ljud.
Folkets Hus försöker nu bli den sammanhållande kraft Sura så väl behöver, alla från 0-100 skall vara välkomna. Där finns allt från knattebio till boulehall för pensionärerna. Man kan tillbringa en hel dag där.

Britt-Inger Fröberg är metallarbetare från Ramnäs och sedan fyra år Surahammars kommunalråd. Jag träffar henne på besök i Stockholm. Hon erkänner utan omsvep att centrum är ett problem, men de har inte givit upp ännu.
Det är inte lätt med nya arbetstillfällen. Från att ha haft flera tusen arbetare har Surahammars bruk bara några hundra kvar. Idag sker tillverkningen med helt annorlunda tekniker som kräver färre anställda. Men fabrikerna finns fortfarande kvar, både hjulfabriken i Sura och Ankarkätting i Ramnäs har orderböckerna fulla.
– Det gäller att de nischar sig och är bäst på det de gör.
Surahammar har den näst högsta kommunala skulden i Sverige räknat per innevånare. Det beror mycket på att skatteinkomsterna minskade när bruken skar ner personal. Nu har kommunen investerat i 90 miljoner en ny skola men Britt-Inger Fröberg menar att man nu har kontroll över ekonomin och har börjat betala tillbaka på lånet. Hon är optimistisk över framtiden, men när hon skall formulera en vision över Suras framtid blir hon lite vag.
– Skall vi fortsätta utveckla kommunen så måste vi växa, jag tror vi har goda förutsättningar.
Jag lämnar Sura med känslan av att ha varit mitt i Sverige av idag. Här finns fortfarande rester av det som var socialdemokratins Sverige. Intentionerna är välmenande men framtiden är diffus. Det skall bli spännande att se hur kommunalvalet går.

 

 

 

”Vi borde vara mer stolta över vår historia”

Benny Andersson hämtar mig i sin vackra rosa veteran Dodge. Han vill visa lite av Suras historia. Vi börjar på MC-muséet. Här står en kopia av den första bensinbyggda bil som byggdes i Sverige. Kunstruktör var Gustav Eriksson i Surahammar 1898. Vid den tiden fanns det spetskompetens vid bruket. Numera drivs denna kopia av en gräsklipparmotor och dammas av vid speciellt högtidliga tillfällen för att köras runt.
Nästa anhalt är Buksmuséet, eller kan man kalla det museum? De gamla fabrikslokalerna ser ganska förfallna ut och det krävs att vi lånar en nyckel för att komma in. I ljuset som strömmar in genom de dammiga fönstren står en imponerande samling maskiner och redskap. Ångloket Valunder byggdes 1876 och kördes på den en mil långa banan mellan Lisjö och Sura. Annat som visas är tillverkningen av järnvägshjul, man var föregångare med det här på bruket.
– Vi borde vara mera stolta över vår historia. Man skulle kunna använda arbetslösa ungdomar för att restaurera och driva muséet på sommaren, säger Benny Andersson.

Han brukade sitta hemma och skriva insändare. När kommunen ville stänga ner turistinformationen tackade han ironiskt för att man skulle slippa turister som åt upp maten och tankade slut på bensinen. Men till förra valet beslutade han sig för att engagera sig i Vänsterpartiet. Han blev medlem 16 nu finns det 34 och det lär vara på gång att man blir 39. I fullmäktige har han drivit frågor som papperskorgar och motionsslingan. Mest stolt verkar han vara över att Vänsterpartiet stöttar ungdomsverksamheten i olika idrottklubbar. I princip hela det kommunala bidraget partiet får går dit, man använder inget själva. I Ishallen hänger en banderoll från partiet.
Men nu vill han visa mig sin arbetsplats, hjulverkstan som var en del av bruket men numera har det en italiensk ägare. Utanför syns långa rader rostiga järnvägshjul, det är ett lager med udda storlekar om det skulle behövas.
– Vi är de enda i Europa som klarar små serier med snabba leveranser, nu håller vi på och levererar till satsningen på snabbtåg i Kina.

Benny Andersson visar mig på några hjulpar som snart är klara. De är till för Reginatågen, just de tågen som tagit mig till Sura. Det är ett riktigt precisionsarbete man håller på med, kraven på kvalité är mycket höga. Det finns en risk att det kan skapas hjulplattor om hjulen låses vid lövhalka, något som sedan kan skada rälsen. Benny säger att deras hjul inte orsakat några olyckor, de har koll på alla hjul som tillverkats här.
– Nej förresten. Vi fick en reklamation från en tågolycka 2011 i Norge. Hjulet visade sig vara byggt 1964 och hade gått 200 miljoner mil, de får inte gå längre än 40 år.
Nu planerar företaget bygga ut ytterligare, grunden har lagts för en ny byggnad på 1400 kvadrat.
– Vi skall satsa mer på att reparera utslitna hjul. Fast det kommer inte att ge så många nya jobb, kanske bara en fyra stycken per år.
Det är mer jobb som behövs i Sura. Benny påpekar att det i tio år stått ett antal industritomter färdiga vid den stora vägen.
– Kommunen vill ha för mycket, samma tomtpriser som i Västerås. Det vore bättre att sälja dem billigt eller ge bort dem.

Inrikes 10 mars, 2026

Arbetare och medelklass lever i olika världar

Advokaterna Jonas Bergström och Christina Kokko är glada över byrån Vinges framgångar inom M&A-affärer. Foto: Joey Abrait/DI/TT.

Lovisa Broström menar att medelklassen mobbats bort från vänstern. Men det är arbetarklassen som lämnat vänstern – och de kan lockas tillbaka, menar Johan Alfonsson.

I sin kritik mot min bok Vad hände med arbetarklassen? (Flamman #9, 2026) lyfter Lovisa Broström en viktig fråga: hur kan vänstern vinna?

Hon förespråkar en löntagarallians och menar, om jag läser henne rätt, att en sådan hindrats av att medelklassen smutskastas. I stället borde vänstern understryka likheter inom löntagargruppen och rikta blicken mot den verkliga fienden: kapitalägarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 10 mars, 2026

Glädjen är inte till för att dödas, vänstern

Människor sitter i vårsolen på en uteservering på Strandvägen i vårväder med sol och plusgrader. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Vi har tappat kontrollen över välfärden, men fortsatt hålla privatlivet under strikt kontroll. Det är dags att göra precis tvärtom – ordning i vård och skola, och full frihet för mänsklig glädje.

Berättelsen om den stora tråkiga staten som förbjuder folk att dansa, skratta, supa, klubba och knulla är väl förankrad. Högern har jobbat hårt med bildsättningen.

Näringslivets tankesmedja Timbro har släppt rapport efter rapport om hur roliga städerna skulle bli om allt bara såldes ut och avreglerades. Liberala ledarsidor har i åratal skrivit om de glädjedödande Socialdemokraterna – senast om kontrollen över färger på folks husfasader.

Och tyvärr har de inte helt fel.

Men den svenska vänstern har blivit stark där den borde vara försiktig – och försiktig där den borde vara stark.

Det finns goda ideologiska skäl för en stark stat. Men den svenska vänstern har blivit stark där den borde vara försiktig – och försiktig där den borde vara stark. Staten har försvagats som investerare, som garant för välfärden, som motor i samhällsbygget. Marknaden har släppts in i skolan, vården och socialförsäkringarna.

Samtidigt kontrollen över individen blivit kvar. Man har försvarat dansförbud, rökförbud och matkrav på restauranger. Man har till och med velat lagstifta mot strypsex.

Det finns säkert argument för både det ena och det andra. Men det är ironiskt att höra socialdemokratin varna för hur farligt det är med en cigg på uteserveringen samtidigt som marknaden släppts in i välfärden, infrastrukturen och socialförsäkringssystemet.

Socialdemokratin har släppt kontrollen där den uppenbarligen behövts och i stället alienerat människor genom att reglera deras privatliv.

När vänstern uppfattas som den kraft som vill förbjuda, begränsa och moralisera, samtidigt som högern klär sig i frihetens språk, då förloras initiativet på ett område som egentligen borde fördelas rättvist: rätten till livets goda.

De som har pengar behöver nämligen ingen hjälp från politiken. Saknar de festen kan de flyga till Ibiza. Saknar de kulturen kan de promenera genom art deco-kvarteren i Miami.

Men för de flesta av oss är tillgången till kultur, nöjen, gemenskap och kärlek beroende av hur samhället organiseras. Det är här den breda vänstern har haft sin styrka historiskt. I folkparkerna. Studieförbunden. De kommunala badhusen. Dansgolven där motståndsrörelser organiserats. Den subventionerade kulturen. I idén att också folkflertalet har rätt till skratt, dans, kärlek, verklighetsflykt, konst, bekymmerslöshet och fest.

Vi har organiserat glädjepolitiken i decennier – innan någon ens benämnde det som nöjen.

I dag riskerar socialdemokratin att framstå mer som ordningsmakt än som frigörelsekraft. Samtidigt poserar konservativa politiker i Rädda-Trädgården-tishor – medan de skär ned på kulturen i samarbete med fascister.

Det skiljer 18 år i livslängd mellan ett barn som föds i Vårberg och ett som föds i Danderyd. Det är förstås dåligt för folkhälsan om jag tänder en Marlboro gold på uteserveringen i april. Men – snälla någon – välj dina strider, Magdalena Andersson.

Läs mer

Det är knappast konstigt att rejv blivit en form av protest mot Ryssland i Kiev. I en auktoritär och krigisk tid ringer frihetsbudskapet dessutom sant för många människor. För alla dem som vill dansa, sova, supa, läsa, röka och älska.

Den som har råd klarar sig ändå. Men för oss andra krävs politik.

Diskutera på forumet (0 svar)
Opinion 09 mars, 2026

Står klimatet i vägen för miljöpartierna?

Cem Özdemir från Allians 90/De gröna sträcker upp lillfingret under partiets valvaka i Stuttgart, Tyskland, söndagen den 8 mars 2026. Foto: Bernd Weißbrod/dpa/AP/TT.

Färgstarka ledare som Cem Özdemir i Tyskland och Zack Polanski i Storbritannien har nått framgångar för sina gröna partier – genom att prata om allt annat än klimatet. Är det bara så gröna partier kan vinna?

”Med dig känner jag mig lätt som en fjäder”, sjunger 30-åriga Madeleine Juno i låten som strömmar ur högtalarna. ”Mitt hjärta dansar, mitt hjärta dansar.”

Cem Özdemir hade knappt avslutat sitt segertal innan basen drog igång. Hans Gröna parti hade precis tagit hem valet i tyska delstaten Baden-Württemberg med 30,2 procent av rösterna, och nu väntar fortsatt styre i den grönsvarta koalitionen tillsammans med konservativa CDU. Socialdemokraternas hjärtan däremot lär behöva blodförtunnande, då deras stöd halverades till 5,5 procent.

Vad kan förklara framgångarna för ett grönt parti i en tid där ordet ”klimtatåtgärder” blivit ungefär lika attraktivt som en sällsynt hudsjukdom?

Väljarna accepterar klimatåtgärder som bäddats in i en bredare berättelse som även väger in andra värden.

En ledtråd kommer från hans 77-årige partikollega Winfried Kretschmann, som avgår som ministerpresident efter 15 år som delstatens politiska landsfader.

– Vi har väckt starka förväntningar […] om att det ska handla om delstatens bästa, inte om partiintressen. Det är så jag vill leda delstaten.

För några år sedan oroade sig många gröna för om en muslimsk vegetarian kan vinna ett val i den konservativa södern. Men det visade sig vara fullt möjligt, även om partiet backar ett par procent. Frågan var i stället om man kan vinna som grön. Under kampanjen tonade Cem Özdemir ned sin partitillhörighet och underströk hur konservativ och kompromissvillig han var. Enligt flera analyser fokuserade han mer på sin person än på sina idéer.

”Jag tillhör inte vilka gröna som helst. Jag tillhör de württembergska gröna, jag tillhör de Winfried-Kretschmann-gröna”, förklarade han. Det fick Christoph Hickmann i Der Spiegel att dra slutsatsen: ”De gröna vann inte valet.”

I Storbritannien ser vi en omvänd framgångssaga. Där fick Green party nyligen ett genombrott genom att vinna lokalvalet i Labourfästet Gorton and Denton i Manchester. Även där tonade den gröna kandidaten Hannah Spencer ned klimatfrågan för att i stället lyfta fram sin bakgrund som rörmokare och kritisera Labour från vänster. I kampanjen lovade hon att ”pressa ned kostnaderna, höja lönerna och få in välbehövliga investeringar i vårt samhälle.”

Även nationellt har partiet brutit fram genom att prata om välfärd, nedskärningar och Gaza, snarare än om spetsiga klimatåtgärder. Vilket får mig att undra: kan gröna partier bara vinna på att profilera sig som antingen vänster eller höger, och smussla undan klimatet?

En del tyder på det. De gröna i Tyskland är fortfarande traumatiserade efter 2013, när man befann sig i fritt fall trots att klimatfrågan stod högst på dagordningen. Särskilt stor uppståndelse väckte förslaget om en ”Veggie day”, som tolkades som ett angrepp på landets stolta grillkultur – inte minst av tabloidtidningen Bild. Efter valet kämpade partiet hårt för att de skulle sluta ses som ett ”förbudsparti” och steg åter i opinionen.

Sverige verkar bekräfta mönstret. Miljöpartiet nådde sina bästa resultat när klimatfrågan fanns i bakgrunden, men sjönk till 4,4 procent (2018) och 5,1 procent (2022) när Greta Thunbergs klimatrörelse svepte över världen. Där ligger man kvar trots att grön energi diskuteras flitigt, och att FN-rapporterna blir allt mer apokalyptiska.

Frågan är vilken slutsats man ska dra. Försvinner de grönas nisch när klimatfrågan tar mycket plats? Eller skapar deras förslag en ännu starkare motmobilisering från höger – om bensinpriser, kött och kärnkraft?

Så verkar vara fallet enligt en ny studie av två Umeåsociologer. De menar att den rena klimatförnekelsen i dag har ersatts av ett mer subtilt ifrågasättande av åtgärderna. Forskarna kallar det ”fördröjningsdiskurser”, som att andra länder borde gå först eller att klimatpolitiken slår orättvist. Sådana resonemang minskar enligt forskarna stödet för klimatpolitik, trots att människor accepterar vetenskapen.

Problemet är alltså enligt detta synsätt att människor även väger in annat:

Läs mer

– Detta innebär att riktade motargument som bemöter de mest problematiska fördröjningsdiskurserna kan vara avgörande för att öka allmänhetens stöd för kraftfulla klimatåtgärder, säger en av forskarna, Joakim Kulin.

Sanningen lär vara den motsatta. Väljarna accepterar klimatåtgärder som bäddats in i en bredare berättelse som även väger in andra värden – i Storbritanniens fall orättvisor och folkmord, i Baden-Württembergs fall industri och stabilitet. Att avfärda alla sådana hänsyn som smygförnekelse idiotförklarar inte bara väljarna, utan håller klimatpartierna kvar i marginalen just när de behövs som mest.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 mars, 2026

Vänsterpartiet kräver frysta hyror: ”Sticker i ögonen”

Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar (V) och ekonomisk-politiska talespersonen Ida Gabrielsson (V) håller pressträff om förslag om frysta hyror på Riksdagen. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Frysta hyror kommer att vara ett krav under eventuella regeringsförhandlingar i höst, uppger Vänsterpartiets ledning under en pressträff på måndagen.

– Det är en orimlig orättvisa att hyresgästerna ska bära kostnaden medan fastighetsägarna gör rekordvinster, säger Nooshi Dadgostar.

Enligt förslaget ska hyrorna ligga kvar på dagens nivå under en period. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 09 mars, 2026

Jag saknar hashtagaktivismen

Hashtaggen #metoo blev till en global feministisk rörelse mot sexuella övergrepp. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Häromveckan släpptes Forum för levande historias stora rapport. Den visade att intoleransen bland svenska skolungdomar har ökat sedan förra gången studien genomfördes 2013. 

Tillbakagången är historisk: tidigare kartläggningar har visat att skolelever sedan början av 2000-talet blivit allt mer positiva till minoritetsgrupper. 

Nu tycks den utvecklingen ha avstannat.

Frågan är då: hur organiserar vi motstånd på sociala medier på nytt? 

Givet normaliseringen av rasismen i det offentliga samtalet i Sverige – liksom i resten av Europa – är det inte konstigt att dessa ständiga normförskjutningar också påverkar stora delar av den yngre generationers föreställningar och värderingar. 

Retoriken om vilka krav ”vi” ska ställa på ”dem” är en verbal våldsamhet som sår frön till radikalisering och som riskerar att utmynna i verkliga våldshandlingar. Bland de värsta exemplen finns Peter Mangs i Malmö 2003-2010, Anton Lundin Pettersson i Trollhättan 2015, Theodor Engström i Almedalen 2022 och Rickard Andersson i Örebro förra året.

Men vad är det som saknas i dag som fanns 2013 när trenden såg ut att gå åt andra hållet, mot större tolerans? 

Bland annat hashtagaktivismen.

Om något kännetecknade förra årtiondets politiska samtal var det hashtagkampanjer i sociala medier, i synnerhet det som då hette Twitter. Bland exemplen finns #pldebatt, #sverigebilden #regeringen #klimatpol och #avgå. Ibland resulterade det i att en bred folklig opinion gjordes synlig. Det ledde i sin tur vidare till större organiserade kampanjer, däribland #jagärhär som började som en mobilisering för att bekämpa hat och hot i kommentarsfält och främja saklighet.

Hashtaggar blev en förekommande strategi inom stora delar inom den feministiska rörelsen. Bland kända exempel märks #inteerkvinna som spreds under februari 2016 där kvinnor bjöd motstånd mot högerextrema mäns attacker mot ensamkommande flyktingbarn. Hashtaggen var ett sätt att markera mot användningen av kvinnor som förevändning för rasistiskt motiverade attacker eller för den delen att ”skyddas” från våldsverkare. 

En annan klassiker är #knytblus som uttryckte solidaritet med dåvarande ständiga sekreterare Sara Danius i samband med krisen i Svenska Akademien våren 2018. Knytblusen blev en symbol mot patriarkalt våld inom akademiska och litterära kretsar. Internationellt märks vittnesmålsbaserade, varav den med störst genomslagskraft var #metoo.

Men numera tycks hashtagaktivismen försvunnen.

Läs mer

Känslan av ett världsomspännande simultant samtal där en hashtag kunde dominera världsflödet under några dygn är som bortblåst. 2010-talets nätkultur var mer centraliserad, medan 2020-talet är betydligt mer algoritmstyrd och fragmenterad då vissa övergett Twitter/X och gått över till Bluesky, Mastodon och Threads.

På Tiktok sprids politiska budskap genom format, ljud och virala trendspridningar. På Reddit sker mobilisering i underforum. På Instagram används stories och karusellinlägg. I inget av dessa forum samlas samtalet under en gemensam tagg på liknande sätt som tidigare. 

Frågan är då: hur organiserar vi motstånd på sociala medier på nytt? 

För vi kan bara inte låta denna oroande utveckling fortgå. I det avseendet kan jag till viss del sakna hashtagaktivismen när den var som störst förra decenniet. Visst hade den sina brister, men den förmådde åtminstone snabbt synliggöra motstånd och – inte minst – få en att känna att man inte var ensam.

Diskutera på forumet (1 svar)
Nyheter 08 mars, 2026

De stöttar Irans regering: ”Vänstern har fallit för grymhetspropaganda”

Den iranska flaggan med ”tulpanen” hölls upp av flera deltagare i fredagens demonstration. Flaggan, vars centrala emblem är en stiliserad variant av ordet ”allah”, infördes efter den islamiska revolutionen 1979. Foto: Florian Schroetter/AP & Antiimperialistisk aktion Stockholm/Instagram.

Gruppen Antiimperialistisk aktion går ut med sitt fulla stöd till Irans auktoritära regering – och uppmanar övriga vänstern att göra detsamma. ”Att ifrågasätta den iranska regeringens legitimitet och kräva dess fall under angreppet gör imperialismen en tjänst”, säger talespersonen Tesfaye Woubshet Ayele till Flamman.

”Bekämpa USA-imperialismen”, löd texten på den stora banderoll som frontade fredagens demonstration genom centrala Stockholm. 

Tåget arrangerades i protest mot USA:s och Israels bombningar av Iran och mordet på landets statsöverhuvud Ali Khamenei, som styrt Iran auktoritärt sedan 1989. I tåget höll flera av deltagarna i den variant av den iranska flaggan som infördes efter revolutionen 1979. Även porträtt av Khamenei hölls upp av deltagare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 08 mars, 2026

Sergels skulpturer drabbar mig som viagra

”Faunen” har just vaknat. Ett verk Sergel påbörjade som 30-åring i Rom. Foto: Nationalmuseum.

Att Nationalmuseum öppnar en utställning med ärkeklassicisten Sergel låter som Tidö-fjäsk. I själva verket var han en nyskapande snuskrebell som förkastade auktoritär stelhet och som ständigt sökte de de mänskligaste konflikterna och begären.

Han föddes som nepobaby i närheten av Hötorget, var granne till Gustav III:s favoritmålare och spåddes att ta över efter pappas jobb som ”pärlstickare”, ett hantverksyrke för karlar, alltså broderare. Genom att hänga över axeln i målarateljén blev han en skicklig tecknare och banan som kunglig hovleverantör var som snitslad. Tajmingen för svenska konstnärer var perfekt, när hovet äntligen började storsatsa på inhemsk produktion och sponsra utbildningsresor söderut. 

Ändå fick Sverige underbarnet Tobias Sergel (1740–1814) något de först inte efterfrågat. Sedan älskades han ihjäl, vilket fick till följd att han än i dag är okänd internationellt. Till sist blev han belönad med att få ge namn åt det mest sterila och skitiga torg en huvudstad kan straffas med. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 08 mars, 2026

”Jag vill inte att Ukraina bara ska förknippas med krig”

Konstnären Alexandra Ravskaja kom till Sverige från Odessa i december 2022 och är aktuell i grupputställningen Drömmar och hopp på Södertälje konsthall – samt på Flammans omslag med verket ”Flyglarm”, från 2023. 

Berätta om när du och din man Alexander gömde er undan Rysslands bombningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 07 mars, 2026

SVT: s ”Mammor” får mig att aldrig vilja föda barn

Mammor gör det än mer rimligt att förbli barnlös, menar skribenten. Foto: SVT.

Efter allt tjat från politiker om att vi unga kvinnor föder för få barn hoppar SVT på kärnfamiljstrenden med serien Mammor. För det är såklart vårt fel. 

Med ett gäng influerare hoppas SVT kunna nå unga kvinnor och – antar jag – inspirera dem till att skaffa barn. Jag som varken är särskilt intresserad av barn eller influerare, klickade mig ändå in på serien när jag låg hemma sjuk häromveckan. Fråga mig inte varför. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 07 mars, 2026

Lapidus är för kär i sina stereotyper

Brottslingen och hans advokat. Ann Heberlein hade önskat mer av en modern advokatserie. Foto: SVT.

Advokaterna är snygga, kontoren dyra och kvinnorna schabloner. Jens Lapidus juristthriller Hundarna gör inget nytt av en uttjatad miljö.

Det görs inte tv-serier om alla yrken. Hur ofta kretsar en komedi runt en förskollärare? När utspelar sig ett drama på ett kommunkontor i en mellanstor stad, med kommunikatörer och strateger i bärande roller? Hur många thrillers utspelar sig i hemtjänsten på landsbygden?

Filmer och tv-serier om läkare och advokater i storstan går det däremot 13 på dussinet. Nu har SVT släppt ännu en advokatserie, Hundarna, efter en idé av juristen och författaren Jens Lapidus. Lapidus slog igenom med Snabba cash för 20 år sedan och har därefter skildrat gängkriminaliteten, ur de kriminellas perspektiv i flera böcker.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)