Men inte långt efter AFA kommer den tidigare Arbetarenskribenten och syndikalisten Rasmus Fleischer, som under rubriken ”Hizbollah-vänstern stöder judeutrotning” i Expressen 7 augusti skriver: ”För Hizbollahvänstern har hatet mot Israel blivit en världsåskådning som går före allt”. Fleicher måste vara fullt medveten om att påståendet att Andreas Malm stödjer judeutrotning är komplett nonsens, men väljer ändå att använda en av de grövsta anklagelser som kan sättas in i en debatt.
Summan av argumenten från Fredrik Malm, Rasmus Fleischer och AFA går ut alltså ut på att det är pro-nazistiskt att stödja Libanon och Hizbollah. Med dessa argument söker de dra en av vänsterns skickligaste skribenter i smutsen. De kan fortsätta detta enbart därför att det antiintellektuella smutskastandet har blivit standard i Sverige. När argumenten om den konkreta konflikten tagit slut kommer smutskastningen. Och nästan alltid en jämförelse med det ondaste vi känner till, nazismen.

Det löjliga framträder tydligare när vi ser tillbaka. Motståndare mot USA:s krig i Irak och Afghanistan utmålas som Saddam- eller taliban-anhängare, alltså fascister. Kritiker av bombningarna i Kosovo anklagas för att hylla Milosevic, lika ond som Hitler. EMU-motståndare klumpas ihop med Sverigedemokrater och Jean-Marie Le Pen: fascister. Vem har inte under årens lopp blivit kallad nazist, brunvänster eller liknande? Förmodligen någon som aldrig protesterar mot hur världen ser ut.
I denna ledsamma uppvisning är det bara Andreas Malm som klarar att hålla sig till frågan. Den senaste artikeln, ”Vem ska vänstern stödja?” borde läsas i sin helhet av alla inom vänstern. Den långa versionen på nätet argumenterar kunnigt och övertygande om varför Hizbollah aktivt bör stödjas i den militära konflikt som pågår just nu. Grundskälet är att Hizbollahs motståndskamp är den kraft som verkar ”i riktning mot det mest önskvärda resultatet: suveränitet och frihet för Libanon.”

Här finns också, under ytan, en grundläggande konflikt inom vänstern. Vänsterns interna diskussioner, som ibland kan uppfattas som perifera, blir viktiga den dag då det bränner till.
För några år sedan pågick en – ibland helt missriktade och märklig – men viktig debatt om globaliseringen och ”nationalvänstern”. Då handlade debatten mest om fri rörlighet för arbetskraftsinvandring, överstatlig demokrati och globalisering. I den stod ofta frihetliga socialister och eurovänster på samma sida, mot det nationella självbestämmandet. Jag deltog själv i debatten om nationen och brunmålades ymnigt. Den debatten vann vi i vänsterns organisationer, med några undantag. Afa har sedan några år tillbaka antagit parollen att nationalstaten skall krossas och alla gränser upphävas. Just Rasmus Fleischer ondgjorde sig över att ”nationalvänstern” tagit över hela vänstern. Nu faller dock konsekvenserna på plats, och de är betydligt mindre trevliga. Men de är logiska.

När den grundläggande principen om nationers självbestämmande är utsuddad finns det bara en konsekvens som är rimlig: om en regim är aningen bättre än en annan, borde den förstnämnda tillåtas anfalla den sistnämnda. Motstånd mot ockupationen kan då bara stödjas om det utövas av tillräckligt sympatiska organisationer, eftersom det inte är legitimt att göra motstånd i sig. Och eftersom många av dem som gör motstånd mot ockupationer i Mellanöstern idag inte är sekulära socialister, bör de fördömas. Det är inget olycksfall i arbetet, det är en konsekvens av grundresonemanget. Fleischer och hans fåtaliga vänner inom vänstern har i praktiken velat sudda ut betydelsen av varje nations rätt att slippa vara ockuperad, och skapat en för kolonialmakter och angripare tacksam förvirring.
Jag är idag hjärtligt glad att vi inte duckade i nationsdebatten, att vänstern inte hamnade under ideologiskt ledarskap av personer som Rasmus Fleischer. Jag är också glad över att just Andreas Malm i Arbetaren hamnat rätt i denna fråga.

Aron Etzler