Det är konsertkväll på baren La Bombilla Verde och på scenen står en gitarrkille. En sådan som sjunger Wonderwall till karibiska rytmer. Nej, det är ingen stjärna i klass med Silvio Rodríguez som uppträder men ändå känner jag tårarna komma när han dedikerar låten till sin bästa vän som snart ska lämna landet, ”precis som alla andra”. Till vibrationerna från den ostämda gitarren sjunger han: ”Hur stänger man av det här helvetet? Hur ska man leva i det här landet?”
Även om det är svårt att veta exakt hur många kubaner som har lämnat till följd av den ekonomiska krisen redovisar människorättsorganisationen Wola att nästan en halv miljon kubaner migrerat de senaste två åren. I en artikel i El País hävdar en demograf att antalet invånare 2023 beräknades till 8,6 miljoner medan officiella siffror från 2021 ligger på 11 miljoner. Det skulle innebära att befolkningen på kort tid minskat med 18 procent. Om siffrorna stämmer är svårt att avgöra, men en sak är säker: det pågår en utflytt som aldrig tidigare skådats. Det räcker med att gå ut på Havannas gator för att konstatera att det är ovanligt tomt. Överallt talas det om dem som lämnat, dem som är på väg och dem som inte kan men vill till följd av rusande inflation, strömavbrott och bensinbrist.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Till skillnad från influerare utanför ön är kubanernas tillgång till den globala marknaden på sociala medier fortfarande begränsad.
Trots att Kubas tillstånd börjar likna den kris som följde Sovjets kollaps, den som kom att kallas för El período especial, har en annan trend sköljt in över ön – en våg av digitala kreatörer och influerare. Hur kan den digitala ekonomin blomstra mitt under pågående kris?
En av Kubas första influerare var youtubern Anita con Swing. När Anita, eller Anabel Vigo som hon egentligen heter, 2017 började ladda upp videor var internet starkt begränsat och kostade runt tre dollar i timmen. Det betydde inte att folket inte visste om vad som hände därute. De senaste filmerna, musiken och de mest populära Youtube-filmerna florerade på gatorna tack vare el paquete semanal, en hårddisk som såldes veckovis för runt en dollar. Inspirerad av internationella youtubare lade den då sextonåriga Anabel upp sin första video, en sketch om att fira jul på Kuba som snabbt blev populär i landet och internationellt. Det var just Vigo som kom att introducera mig till fenomenet kubanska influerare.
Numera är Vigo bosatt i USA och driver ett smyckesföretag. Även om hon var en av pionjärerna är hon i dag långt ifrån ensam. Traditionen av att varva samarbeten med sketcher har tagits vidare av populära profiler som exempelvis kontot Pouzii, som gjort sig känd för sin tillgjorda spanska dialekt, Carlos Makeup, en professionell sminkös som även postar iklädd drag eller Mal Androx, en skådespelare vars videos driver med stereotypa föreställningar av kubaner, som att de skriker när de pratar eller älskar engelska men egentligen inte förstår ett ord.
På Kuba finns en uppsjö av influerare och de tycks ha en sak gemensam: de kombinerar ett utsnitt ur den kubanska vardagen, som oändliga köer till bussen som aldrig kommer, familj som flyttat till Miami eller otrevlig personal på sjukhus som inte fungerar – med just komik. Efter en veckas uppvaktande möter jag Androx Rodríguez, personen bakom Mal Androx på det anrika Hotel Nacional. Trots att vinden känns som allt annat än tropisk slår vi oss ned på innergården för att blicka ut över havet. Medan vi väntar på varsin cappuccino frågar jag hur det kommer sig att så många ägnar sig åt humor.
– Jag tror att det har att göra med den kubanska folksjälen och vår energi. Vi har det där lilla extra, la chispa, säger han medan han skakar på axlarna och knäpper med fingrarna.
Androx fortsätter:
– Jag är skådespelare före allt annat. Jag vill att människor runt mig ska skratta och för en stund glömma alla problem vi har.
Sin första video postade han på Instagram 2021 under pandemin. Då hade han runt 800 följare.
– Det fanns inte så mycket att göra så jag fortsatte med mina videor och märkte att det fungerade för jag fick allt fler följare.
Jag frågar honom hur det kom sig att han började göra samarbeten med företag och om kan han leva på pengarna. Hans första samarbete var att marknadsföra en bar som kontaktade honom. Vid det tillfället hade han runt 17 000 följare och efter det började fler företag att höra av sig.
– Jag är främst skådespelare och det finns teater på Kuba, men inte lika mycket som innan. Många skådespelare, regissörer och talangfulla människor från min generation har lämnat. Innan pandemin kunde man gå ut närsomhelst och det bubblade av liv och föreställningar. Så är det inte längre.
Tack vare alla samarbeten kan han betala sin hyra och köpa mat till sig och sin familj i Pinar del Río. Lönen från teatern klarar han sig inte på.
Vi kan använda sociala medier, men vi kan inte profitera genom plattformarna själva.
Genom den växande digitala ekonomin utvecklas ett ekosystem av nya möjligheter för fler än influerarna. José är konstvetare men tjänar extrapengar som fotograf åt affärer och restauranger för vilka hans rumskamrat arbetar som sociala medier-producent. Medan vi strosar längs Vedados tomma gator undrar jag vilka som har råd att köpa allt som krängs via sociala medier?
– Kubaner såklart! Jag arbetade en gång som fotograf åt en restaurang där en rätt kostade 25 000 pesos [motsvarande 2 200 kronor i officiell växelkurs eller 800 kronor på svarta marknaden i skrivande stund] och det stället var alltid fullt av kubaner.
Hur det är möjligt har han svårt att förklara.
– Kanske är de sådana som jobbar åt utländska företag eller internacionalistas som gift sig med utlänningar, säger han. Jag ser på hans ansikte att han är ironisk.
En fri marknad för influerare att frodas i rimmar illa med embargot som USA införde i början av 60-talet och som 1996 utökades till att även förbjuda företag och organisationer i ett tredjepartsland att handla med ön. De lättnader som Barack Obama införde togs snabbt bort när Donald Trump tillträdde som president 2016. Under Trumps tid infördes dessutom 243 åtgärder som bland annat satte stopp för remitteringar till ön, det vill säga att migranter skickar pengar tillbaka till sina familjer, vilka utgör en stor del av många kubaners ekonomi. Trots vallöften gjorde Joe Biden under sin tid ingenting åt arvet från Trump.
I samma veva som Trump blev president första gången införde Kubas dåvarande president Raúl Castro reformer som öppnade upp marknadsmekanismer. Sedan 2021 har privata affärsverksamheter så kallade Mipymes införts på Kuba. Dessa fungerar som egna juridiska enheter och tillåts att skriva kontrakt med både statliga och utländska företag. I dessa affärer kan man hitta allt från amerikansk importerad kyckling till schampo.
Vidare kan en matbutik i Miami även bedriva systerverksamhet på Kuba. Affären har då en nätbutik som enbart tar emot amerikanska dollar men dess varor körs ut från affären på Kuba. En sådan affär kan omsätta runt sex miljoner pesos [532 000/194 000 kronor] på en dag. Med svenska mått är det småpengar, men det tåls att tänka på att en kuban som jobbar statligt tjänar runt 4 000 pesos [355/130 kronor] i månaden. Trots embargot flödar således stålarna in och lyckas korsa både haven och den allt striktare amerikanska byråkratin. Hur är det möjligt? Svaret ligger delvis i att USA:s blockad är riktad mot staten. Därav drabbas enbart de statligt ägda företagen och inte de privata.
En sen onsdagskväll befinner jag mig som så många andra på den populära baren Bejuco för att spela domino med några vänner. Där lär jag känna Ernesto som likt José arbetar som konstvetare, men drygar ut kassan som biträde i ett kafé. Det har en hälsoprofil och säljer smoothies gjorda av bär som inte finns på matmarknaderna eller ett paket quinoa för 4 000 pesos. Medan han lägger ut de prickiga spelpjäserna och spöar mig i domino berättar han hur affären går till när en influerare anlitas.
– Vi betalar dem för att göra en kampanj. De lägger upp när de handlar eller så ordnar vi ett samarbete med en restaurang. På så sätt tjänar alla på det. Allt lever i dag via sociala medier eftersom vi inte har någon annan form för reklam. Det som var normalt i världen för ungefär tio år sedan är vad som håller på att hända på Kuba nu, förklarar Ernesto för mig.
”Välkommen till kapitalismen”, säger min vän Rolando med ett snett leende medan vi korsar gatan som tar oss från Centros raserade husfasader till de eleganta kolonialhusen i det turisttäta La Habana Vieja. Hans uttalande förvånar mig. Kapitalismen har väl funnits här så länge turisterna strömmat hit? Rolando instämmer men menar att mycket har förändrats de senaste tre åren. Turistdöden under pandemin blev en vattendelare.
Den ökade tillgängligheten och billigare internet banade väg för framväxten av en virtuell värld. Men till skillnad från influerare utanför ön är kubanernas tillgång till den globala marknaden på sociala medier fortfarande begränsad. Exempelvis kan den som går in på Youtube från Kuba spela oändligt med videor utan ett enda reklamavbrott. ”Det är ju så som internet var från början, att alla delar med sig av innehåll utan att någon ska profitera på det”, utbrister jag. Jag får ett snabbt leende tillbaka från Ernesto.
– Visst, men det är en produkt av embargot. Vi kan använda sociala medier, men vi kan inte profitera genom plattformarna själva. För det krävs att du sammankopplar din profil med ett bankkonto i ett annat land. Och då måste du såklart känna någon utanför Kuba som du dessutom litar väldigt mycket på. Alla har inte den möjligheten.
Vidare har sociala medier även kommit att fylla det tomrum embargot och en allt mer sviktande stat lämnat efter sig. Vill du få tag på en medicin mot akne eller en smärtstillande tablett? Glöm apoteken. Bege dig till en Whatsapp-grupp och börja leta.
– Regeringens oförmåga att hantera ekonomin har pågått längre än vad vi har haft sociala medier, men nu har det öppnats upp nya möjligheter. Jag tror att staten till slut bara blir ett namn och det som egentligen driver det här landet är en fri marknad. För vad är mer nyliberalt än att staten bygger lyxhotell när vi lever utan el och vatten? suckar fotografen José uppgivet.
Vi stannar till en stund för att begrunda det nybyggda hotellet K23 som tornar upp sig mot himlen. Arkitekturen är slående likt monoliterna i Stanley Kubricks År 2001 – ett rymdäventyr och precis som dem ser hotellet ut att komma från en annan planet, från en verklighet långt ifrån Havannas gator fyllda av utspridda sopor och människor som tigger pengar. Jag vänder mig åter till José och frågar om han har några förhoppningar om förändring.
Han svarar att han har tur som kan leva på lönen arbetena ger honom. Men särskilt optimistisk är han inte.
– Jag tror att vi är på väg in i ett nyliberalt paradigm. I de privata affärerna kan man exempelvis arbeta 18 timmar per dag, utan semester. Om du inte gillar det kan du dra, för vem som helst är redo att ta din plats. Den privata sektorn blir allt starkare men rättigheter för arbetarna uteblir, och då menar jag inte influerarna.
