WASHINGTON. Under de senaste veckorna har allt fler framstående republikaner och demokrater försökt övertala Bush att engagera sig i direkta förhandlingar med den iranska administrationen
Samtidigt håller Washingtons europeiska allierade, som har fungerat som administrationens ställföreträdare i samtalen om Irans kärnbränsleprogram under de senaste tre åren, på att förlora tålamodet.
– Européerna har vid flera tillfällen uppmanat USA att engagera sig i samtalen, säger Charles Kupchan, som arbetar för Centrum för europeiska studier på Utrikespolitiska rådet, CFR, i Washington.
– Om USA inte börjar medverka i förhandlingarna är risken för att det transatlantiska samarbetet spricker.

Under veckan som gick började man se tecken på att Vita huset känner av det ökande trycket. Tony Snow, Bushs nye talesperson, sa till reportrar att administrationen kan vara villig att tala direkt med Iran − om uranberikningen i Teheran tills vidare upphör.
– När de upphör med aktiviteterna /…/ så kan det finnas möjligheter (till diskussioner), sa Tony Snow och menade att en sådan kontakt borde ske i en multilateral kontext, där åtminstone Storbritannien, Frankrike och Tyskland borde involveras, möjligen också Ryssland och Kina.
Diplomater från dessa fem länder mötte sina amerikanska kollegor i London denna vecka, för att försöka uppfinna ett nytt ”paket av morötter och piskor”, något de hoppas ska få Iran att upphöra med urananrikningen och ta ett första steg mot en överenskommelse som kan säkerställa att Teheran inte kommer att bygga kärnvapen.
Paketet kommer förmodligen att innehålla bland annat ett erbjudande till den iranska regimen om kärnreaktorer med lätt vatten, ekonomiska incitament och diskussioner om ett ”ramavtal” för Irans säkerhetsfrågor.
Enligt publicerade rapporter motsatte sig dock de amerikanska diplomaterna att ramavtalet om säkerhetsfrågor ska ingå.
– Säkerhetsgarantier kommer inte att ges, sa en anonym källa på stadsdepartementet i torsdags till New York Times. Tidningen noterade samtidigt att de europeiska förhandlarna har informerat Washington om att Irans regim sannolikt inte kommer att ge efter på kärnbränsle-fronten om inga säkerhetsgarantier lämnas.
Administrationen i Washington, som år 2002 stämplade Iran som medlem i ”Ondskans axelmakter”, har försökt få FN:s säkerhetsråd att gå med på sanktioner mot Iran för påstådda kränkningar av det nukleära icke-spridningsavtalet NPT.

Europeiska medlemmar i säkerhetsrådet generellt har stöttat den amerikanska linjen. Ryssland och Kina, som oroar sig både för hur ett sådant ställningstagande skulle påverka deras strategiska och kommersiella intressen och för att Washington skulle kunna använda en iransk vägran att gå med på villkoren i ett avtal för att rättfärdiga en militär attack – så som de gjorde med Irak för tre år sedan – har däremot varit mer tveksamma.

Också européerna är dock skeptiska till vissa typer av sanktioner, såsom förbud mot import av bensin eller export av iransk olja och gas, enligt Charles Kupchan på CFR. Kupchan tror att den transatlantiska enigheten kommer att bestå så länge sanktionerna stannar vid förbud mot vapenförsäljning och visum för iranska ledare, men att den kommer brista om USA pressar på för hårdare sanktioner eller militära ingripanden.
– Åsikterna skiljer sig i det att USA, men inte EU, vill se ett regimskifte. Det finns inget stöd i Europa för militära aktioner mot Iran. Jag har ännu inte träffat någon europé som tycker att krig är att föredra framför ett Iran med kärnprogram, säger Kupchan.
Saudiarabien och Turkiet, som är USA:s allierade i regionen, stämmer nu in i omvärldens uppmaningar till Bush att delta i förhandlingarna med Iran.
I USA har Bush dessutom för närvarande rekordlågt stöd bland väljarna. Han pressas också av medlemmar i sitt eget republikanska parti, bland annat av Mellanöstern­experten Richard Haass − som under Bushs första år vid makten hade en topp-position i statsdepartementet − och förre vice statssekreterare Richard Armitage, att med Iran diskutera både kärnprogrammet, det påstådda stödet till terrorism och de regionala policys som Washington har synpunkter på och som har skapat en klyfta mellan de båda länderna sedan 1979.

Haass och Armitage har fått sällskap av republikaner som senator Chuck Hagel, möjlig presidentkandidat i valet 2008, och av en mängd högt uppsatta demokrater, såsom Bill Clintons politiska rådgivare Sandy Berger och statssekreterare Madeleine Albright, liksom av inflytelserika lagstiftare som senatorerna Joseph Biden och Dianne Feinstein, vilka båda ses som moderata pro-Israeler inom partiet.

Men mest intryck på Bush har kanske Henry Kissinger, som tidigare var statssekreterare och stödde Bushs Irakinvasion, gjort. Kissinger argumenterade i en kolumn i Washington Post för att frågan om Irans kärnprogram är en alltför viktig fråga för amerikansk säkerhet för att ”förhandlas av mellanhänder, hur nära allierade de än må vara”.
Ett oväntat brev från Irans president Mahmoud Ahmadinejads till Bush är en av alla signaler som tyder på att den iranska regimen är beredd att inleda samtal. Kissinger anser att Ahmadinejads brev skrivits ”för att vänja den radikala delen av den iranska befolkningen vid tanken på dialog med USA”.
Trovärdigheten i den tolkningen har ökat i och med en tvåsidig promemoria, skriven av ayatollah Ali Khameinis chefsförhandlare Hassan Rohani och publicerad i Time Magazine, som föreslår en lösning på kärnbränslefrågan. Företrädare för den amerikanska administrationen har också via mellanhänder mottagit meddelanden från Irans kärnkraftsförhandlare Ali Larijani som visar på Teherans villighet att engagera sig i omfattande diskussioner.

Mot strömmen går dock fortfarande de neokonservativa med Dick Cheney i spetsen, som menar att direkta förhandlingar med Teheran kan bli en fälla som Washington inte skulle kunna ta sig ur i efterhand. Cheney med flera anser att den senaste tidens inrikespolitiska oroligheter i Iran visar att befolkningen där är redo att resa sig mot regimen.
”Frågan hela världen måste ställa sig nu är: kan Iran tvingas att upphäva sitt kärnprogram utan att vi tar till kraftmedel?” har David Frum på American Enterprise Institute –mannen som anses ha myntat begreppet ”Ondskans axelmakter” – skrivit. ”Det finns bara ett sätt att få reda på det − och det är genom att inte prata”.