Vänstern har alltid haft svårt att diskutera konkurrenskraft. Det är obekvämt, det skaver lite. Att ta sig an klassmotsättningar, finanskapitalets makt eller konsumtionssamhället är lättare. Det betyder förstås inte att det som skrivs är fel. Men det innebär att analyserna ofta får vita fläckar.
Särskilt tydligt blir det när det gäller eurokrisen. Utvecklingen i Grekland illustrerar detta väl, men mekanismerna är de samma i alla krisländer.
Det tydligaste uttrycket för den grekiska krisen är inte statens budgetunderskott utan underskottet i bytesbalansen, handeln med andra länder. Efter införandet av euron växte detta underskott för att 2007 och 2008 nå rekordnivåer på 14-15 procent av BNP. I klartext förbrukade Grekland 15 procent mer per år än vad som producerades. Och mellanskillnaden finaniserades med utlandslån.
Hur hamnade Grekland där? Svaret är försämrad konkurrenskraft. Det viktigaste måttet på hur konkurrenskraften utvecklas är enhetsarbetskostnaden, löneutvecklingen korrigerad för ökad produktivitet. I Grekland steg enhetsarbetskostnaden mellan 2000 och 2010 med 42 procent. I Tyskland steg den med 6 procent.
Det betyder inte att grekiska arbetare sett sin levnadsstandard rusa i höjden. De stora löneökningarna hänger samman med den skjuts som inflationen fick på grund av de konstlat låga räntor som övergången till euron innebar. Däremot bröts konkurrenskraften sönder, och det drabbade också Greklands viktigaste exportindustri, turistnäringen. Att utlänningar kommer till Grekland och spenderar pengar har ekonomiskt sett samma effekt som när grekiskt producerade varor säljs till andra länder.
Den vänster som mest skriver debattartiklar kan förstås strunta i dessa frågor. Den vänster som aspirerar på att vara med och styra ett land kan däremot aldrig göra det. Enkel logik säger att ett land inte år efter år kan förbruka 10-15 procent mer än vad som produceras, eller med andra ord leva på vad andra länders löntagare producerar.

Enligt EU är dess åtstramningspolitik den enda vägen ur krisen. Det är förstås inte sant utan styrs av en vilja att till varje pris rädda euron. Ett vänsterns krisprogram borde i­stället bygga på sex åtgärder;
1) Lämna euron och låt den nya valutan flyta fritt. Det ger en syreinjektion i form av ökad konkurrenskraft, 2) Ställ in betalningarna på utlandslånen och begär omförhandling av villkoren. Andra EU-länder ska inte tjäna pengar på krisländernas räntebetalningar, 3) Inför temporära valutaregleringar för att förhindra kapitalflykt, 4) Rättvis fördelning av den åtstramning som måste ske så att lågavlönade och pensionärer liksom sjukvård och skola skyddas, 5) Ett investeringsprogram för tillväxt, om fokus läggs på förnyelsebar energi kan landets dyra oljenota bantas, 6) Strukturreformer för att åtgärda skatteflykt, ineffektiv offentlig sektor och ohållbara pensionssystem.
Efter nästa val har vänsterpartiet Syriza goda chanser att bli regeringsbildare. Hur stämmer då deras politik med en inriktning enligt ovan? Bra på alla punkter utom en, Syriza vill att Grekland behåller euron. Och tyvärr är den punkten nyckeln till framgång, utan att överge euron går det inte att genomföra de övriga.
För Syriza blir en valseger därför sanningens minut. Grekland kan inte stanna i valutaunionen utan nya nödlån från EU och IMF. Håller partiet fast vid euron blir de därför vidöppna för fortsatt utpressning från ”Trojkan”, och nedskärningspolitiken ändras bara marginellt.
Fortsatt euromedlemskap innebär också att den nuvarande lönesänkningspolitiken fortsätter. Ekonomins lagar är ibland lika obevekliga som otrevliga. Om lönerna inte sänks genom politiska beslut kommer den massarbetslöshet som följer i den svaga konkurrenskraftens spår att försvaga löntagarnas förhandlingsposition så mycket att lönerna ändå pressas tillbaka.
Aldrig så massiva strejker eller demonstationer kan inte förhindra den utvecklingen. Det kan vara effektiva kampformer när striden gäller fördelning av ett överskott. Mot underskott i bytesbalansen och svag konkurrenskraft hjälper de emellertid inte.