Förbittring mot västerländska och kinesiska multinationella företag är vanligt i Afrika. Men i Kogi är ilskan riktad mot en av den nationella, och panafrikanska, ekonomins pelare: Dangote Cement. Grundat 1977 och med ett av landets två största börsvärden, med en årlig omsättning på över två miljarder dollar.

Företaget är kärnverksamheten i det konglomerat som styrs av den nigerianska entreprenören och filantropen Aliko Dangote, 66. Han är Afrikas rikaste person, och nummer 136 i världen, med en förmögenhet på 16,9 miljarder dollar i januari 2023, enligt Bloombergs miljardärsindex. Dangote, som också går under namnet ”Prinsen av Kano”, efter Nigerias näst största stad där han är född, driver en antal företag vars aktiviteter innefattar inte bara livsmedelsproduktion (mjöl, salt, pasta, drycker, paketering) utan även fastigheter och hamnar. Inom kort kommer han att ge sig in i oljeraffinering och urinämnet urea (som används som gödsel och fodertillskott), men det är fortfarande cement som har stått för över 85 procent av hans personliga förmögenhet.

Cementfabriken i Obajana, en av tre som Dangote äger i Nigeria, är kontinentens största. Han förvärvade den och dess kalkstensbrott från staten Kogi 2003. Efter att ha uppgraderats och nyöppnats 2008 har det före detta statsägda företaget numera fem produktionslinjer. Moderniseringen och utbyggnaden av fabriken, som betjänas av drygt 1 000 lastbilar, delfinaniserades med hjälp av lån på 220 miljoner dollar från Världsbanken och Europeiska investeringsbanken. Dess skog av rör, skorstenar, klinkerugnar och förråd täcker 4,5 hektar och producerar upp emot 13,25 miljoner ton cement varje år, eller ungefär en femtedel av den totala produktion för Dangote Groups, som är verksamt i tio afrikanska länder.

Den afrikanska cementmarknaden har växt med i snitt fem procent per år sedan början av århundradet för att tillfredsställa behovet från nya städer, luftkonditionerade bostäder för den övre medelklassen och fasta hem för de boende i utkanterna av de stora städerna, såväl som hamnar, broar och dammanläggningar. I Nigeria har efterfrågan på cement femdubblats mellan 2000 och 2009, och vuxit med mer än 40 procent mellan september 2020 och april 2021.¹ Och trots den ekonomiska kris som råder till följd av covid-19-pandemin och kriget i Ukraina, ser framtiden ljus ut. Efterfrågan ligger fortfarande mycket lägre än i många andra regioner, inte minst Asien. Nigeria använder 121 kilo cement per capita varje år, det globala snittet är 513 kilo.

Stordiftsfördelar och vertikal integrering, såväl som det faktum att cementpriserna är nästan dubbelt så höga som på världsmarknaden, har möjliggjort för Dangote att bygga inte bara en omfattande förmögenhet, utan också en status som en afrikansk ikon. Tydligast syns kanske detta att han var en av ordföranden för det 44:e världsekonomiska forumet i Davos 2014.

– Dangote lever den afrikanska drömmen, säger geografen och statsplaneraren Armelle Choplin vid universitetet i Geneve.

– Hans rikedom, hans familj och hans framgångar ingjuter respekt och beundran – men skapar också avund och missunnsamhet. Unga afrikaner drömmer nu för tiden om att bli fotbollsspelare eller cementfabrikörer. Han förkroppsligar framgång, och har ersatt den intellektuelle med högskoleutbildning som spelade samma roll på 80-talet. ²

Ett tecken på framgången är den långa rad av byggvaruhus som säljer 50-kilospåsar med Dangote 3X-cement på vägen mellan Lagos och Accra i Ghana. Slagorden ”the Dangote Way” och företagets omtalade ”sju pelare för hållbar utveckling” syns inte bara i företagets kvartalsrapporter, utan vinner också priser: Dangote Cement utsågs nyligen till ”mest ansvarstagande företag” vid den panafrikanska galan för ansvarstagande entreprenörskap Ceras. ³ Dangote själv brukar framhålla att hans företag arbetar hårt för att upprätthålla ”hållbar utveckling och FN:s hållbara utvecklingsmål”. ⁴ Men i Kogi är det svårt att förena sådana uttalanden med verkligheten.

Tidigt på morgonen samlades hundratals människor utanför grindarna till cementfabriken i Kogi. Bland dem fanns medlemmar av den lokala milisen, regionala tjänstemän och boende i området, däribland Godwin Agada. De var där på uppmaning av statens guvernör Yahaya Bello. Deras krav: att fabriken skulle stängas efter att en domstol slagit fast att det fanns oklarheter i hur den hamnat i Dangotes ägo. Efter att konfrontationer med anläggningens säkerhetspersonal övergick demonstranterna till att blockera betongblandarnas körväg. Efter 48 timmar satte regeringen in specialstyrkor från regionhuvudstaden Lokaja.

Interventionen återöppnade fabriken, men den politiska och juridiska striden är inte över. Det berättar prins Mustapha Audu, arvtagare till en aristokratisk Igala-blodslinje, för mig. Audu är företagare och aktivist inom partiet APC, vars ledare Bola Tinubu är landets president. Audus far var den första demokratiskt valda guvenören i staten Kogi, Abubakar Audu. Det var han som öppnade cementfabriken i Obajana 1992. Projektet avbröts under Sani Abachas diktatur (1993–1998) då militären tog över statens styre, men återupplivades 1999 när guvernör Audu återinsattes.

– På den tiden, säger Mustapha Audu, hade min far redan samlat ihop 12 miljoner mark [ungefär 76 miljoner kronor] från den tyska utvecklingsbudgeten för att genomföra studier som visade på på enorma kalkstensdepåer. Han letade därefter efter nigerianska partners som kunde vara med och utveckla vad han tyckte var sitt viktigaste och mest framgångsrika projekt.

Vattnet går inte längre att dricka och allt fler drabbas av astma.

Abubakar Audu valde Aliko Dangote.

I en överenskommelse som skrevs under i juli 2002 överfördes 90 procent av aktierna till Dangote, medan staten Kogi behöll 10.

– Det var aldrig frågan om att ge 100 procent av aktierna till Dangote Cement, säger prins Audu.

– Men det är ändå vad som mystiskt nog hände under min fars efterträdare, Ibrahim Idris, som 2003 valdes som representant för dåvarande presidenten Olusegun Obasajanos parti.

Den juridiska striden mellan staten Kogi och Dangote Cement utkämpas numera i den federala domstolen, men de flesta är redan övertygade om hur det kommer att sluta.

– Dangote kommer att vinna och guvernör Bello kommer att rätta in sig i ledet, säger Audu.
Men dispyten kommer ändå att sätta spår, tror han.

– För utan Kogi hade Dangote aldrig blivit Afrikas rikaste man.

Audu medger att han har den sociala ställning och det politiska inflytande som krävs för att kunna utmana Dangote Group. För tre år sedan kritiserade han utsläppen som den koldrivna cementfabriken genererar. Fabriken står för en tredjedel av Dangote Cements totala energiförbrukning och är delvis beroende av kol som sedan 2016 brutits i Ankpa, 180 kilometer österut. 2020 inledde Mona-Audu-stiftelsen, som leds av Audus fru prinsessan Zarah, en rättsprocess mot Dangote Group på uppdrag av befolkningen i Okada och Odagbo, som lider av andnings- och synsvårigheter till följd av kolbrytningen.

– I början blev vi hotade, säger Audu.

– Det gjordes insinuationer om att jag riskerade att förstöra min karriär och att det var fel att vädra oegentligheter offentligt.

Det var inte förrän Sanusi Lamido Sanusi, före detta emir av Kano och tidigare chef för Nigerias centralbank, blandade sig i som Dangote Cement gick med på att betala 270 000 dollar i kompensation till lokalbefolkningen.

– Tystnadens pris, säger Audu.

– Det här samhället har aldrig tidigare sett så mycket pengar.

Från berget Patti ser man ut över Lokoja, en av världens fem snabbast växande städer. Från toppen syns också platsen där floderna Benue och Niger möts, och utsikten är historisk. Det var med den för ögonen som den engelska journalisten Flora Shaw sägs ha gett den nya brittiska kolonin, som bildades genom en sammanslagning av två tidigare protektorat, namnet Nigeria. Territoriet skulle komma att styras av hennes framtida make, lord Frederick Lugard. Lokoja var kolonins huvudstad fram till 1919.

Ett århundrade senare är det Dangote som utövar ett indirekt styre i brittisk stil. Hans skugga faller över alla landets institutioner. Han har beskrivits som ”en väldigt fruktansvärd demonstration av det som kallas ’patriarkal monopolkapitalism’ i Nigeria”. Denna modell ”främjar korruption eftersom den innebär att ett fåtal individer enkelt kan manipulera hela landets ekonomi till sin fördel. I etiska termer ger det en orättvis konkurrensfördel för stora företag gentemot andra, som saknar samma tveksamma tillgång till statliga pengar och statligt beskydd.” ⁵

Dangote kommer från ett långt led av Hausa-handelsmän från norra Nigeria, däribland Alhassan Dantata (1877–1955), en jordnötshandlare som blev Afrikas rikaste under den koloniala eran. Dangotes uppgång började under general Shehu Shagaris (1979–2003) regim med importlicenser för cement och tog fart under Sani Abachas diktatur. Mot slutet av 1990-talet upptäckte Dangote Brasiliens storskaliga industrier under en företagsresa ⁶ och inledde en strategisk övergång från import till lokal produktion.

Den politiska situationen var gynnsam, eftersom demokratins återkomst sammanföll med privatiseringen av statliga företag i en våg av nyliberal politik. President Olusegun Obasanjo (1999–2007), vars återvalskampanj Dangote hade stöttat ekonomiskt, skräddarsydde politiken för att passa miljardären. Dangote tjänade stora pengar på att den nigerianska staten erbjöd skattefrihet för ”banbrytande” företag. Enligt forskaren Saheedat Adetayo tvekade Dangote inte heller att ”göra anspråk på denna status för samma cementfabriker varje gång han utvidgade dem”.

Obasanjos efterträdare har alla fått samma stöd av Dangote, som dessutom var president Goodluck Jonathans (2010–2015) särskilda ekonomiska rådgivare. Som en av Afrikas största privata arbetsgivare – Dangote Cement har 19 561 anställda – är Dangote noga med att ha goda relationer med ledare och institutioner. Det är därför han till exempel deltog på installationen av Kenyas nya president William Ruto i augusti 2022.

Samtidigt backar Afrikanska unionen och det ekonomiska samarbetsorganet ECWAS hans projekt AfroChampions, som han startade tillsammans med Sydafrikas före detta president Thabo Mbeki, och som ska fördela ”åtminstone en biljon dollar i investeringar för att påskynda implementeringen av den afrikanska frihandelszonen, framförallt genom infrastruktur, transporter över nationsgränser och industrialisering.” ⁷

Dangote Cements konkurrenter, som främst består av västerländska företag som Vicat, Holcim (tidigare LafargeHolcim) och Heidelberg har öppet kritiserat Dangotes närhet till Nigeria starka män och hans exklusiva tillgång till kontinentens presidentpalats. 2014 anklagade det franska företaget Vicat honom för att ha dragit nytta av positiv särbehandling i Senegal. I Kamerun misstänkte samtidigt en underleverantör till Lafarge att Dangote var delaktig i ett bedrägeri för att hålla nere de lokala priserna genom att smuggla in nigeriansk cement. I Nigeria är rivaliteten mellan Dangote och hans miljardärskollega Abdul Samad Raibu, ledare för konglomeratet BUA, förstasidesstoff.

– Cementbranschen är sluten och hemlighetsfull, säger stadsplaneraren Armelle Choplin, som menar att Dangote Cements konkurrenter inte nödvändigtvis har någon rätt att beklaga sig över bristande moral. Det fransk-schweiziska företaget LafargeHolcim anklagades i mars 2021 av konkurrens- och konsumentskydskomissionen i Zambia för att ha byggt upp en kartellverksamhet tillsammans Dangotes zambiska dotterbolag. ⁸ Dangote cement har samtidigt gjort sig själv till huvudleverantör av cement till de växande marknaderna i bland annat norra Zambia och Demokratiska republiken Kongo. Detta genom priskarteller och uppgörelser om att dela upp marknaden i centrala och södra Afrika mellan områdets stora företag. Till skillnad från sina konkurrenter har Dantoge dock sluppit dryga böter från FN:s organ för handel och utveckling, enligt uppgift för att han samarbetat med utredningarna.⁹

Samma själviska flathet syns i västerländska företag och diplomatiska kretsar som försöker stärka sin marknadsposition i Afrikas näst största ekonomi. 2019 var Dangote hedersgäst vid Choose France-toppmötet i Versailles, där fler än 150 chefer för franska och utländska företag samlades. Två år senare, i september 2021, besökte han Élyséepalatset för den galamiddag som markerade ändpunkten för det franska kulturåret med tema Afrika.

Dangote är medlem av det fransk-nigerianska handelsrådet, som samlar drygt 15 franska företagsledare (bland annat TotalEnergies, CMA-CGM, Dassault Aviation) och ”sex av de viktigaste nigerianska industrimännen, som också har Afrikas största förmögenheter”. ¹⁰

Dangote tycks följa sina indiska likar vars metoder är skoningslösa.

I rådet sitter också den före detta bankiren Tony Elumelu, som står bakom idéen om ”Afrikapitalism”, där den privata sektorn ses som den huvudsakliga motorn i Afrikas förvandling.

För att komma till Dangote Groups kolgruvor i Ankpa följer du en väg som pepprats med vägkontroller och resterna av fordon med företagets logga; olyckor orsakade av Dangotes lastbilar är legio i delstaten Kogi. 2020 passerade dagligen upp till 100 fordon genom Onupi, men i dag finns inga grävmaskiner kvar och alla utom fem av de 300 som jobbade här tidigare har också försvunnit. Kvar finns en ingenjör, som är förvånad över att få besök, men som förklarar att utvinningen har lagts ned av lönsamhetsskäl. Mohammed Zubeidu Omale, även känd som ”Oratorn”, är välkänd från bröllopsfester och sociala tillställningar i Ankpa. Han berättar en annan historia:

– Gruvan stängdes på grund av slitningar med ungdomarna.

För att kunna komma över kolet har Dangote förhandlat med utvecklingsavtal med byarna närmast gruvorna. Men även om de traditionella hövdingarna har låtit sig övertygas – ofta av säckar med cement – har de unga, trots ett och annat stipendium, känt sig förbisedda. Onupigruvan är ett ärr som skär genom den frodiga växtligheten över flera hektar. Kratrar fyllda med förgiftat vatten och kullar med toppen avskuren fläckar landskapet. För Ankpas yngre generation har det också inneburit en uppväxt med surt regn och dåligt grundvatten.

Ibrahim Zepha transporterade 50 ton kol från en av Dangote Cements gruvor när hans lastbil gled av vägen. Sedan dess har Zepha, som har jobbat för Dangote i ungefär ett år, väntat och vaktat sitt fordon i tolv dagar, i 37 graders värme. Kolet glänser i solgasset. Två däck har försvunnit under natten. Den federala arméns närmsta vägpostering ligger bara en kilometer bort. Zepha tar ett bloss på sin cigarett och frågar sig om hans arbetsgivare har lämnat honom i sticket.

– Och vad ska jag ta mig till i så fall? Jag kommer aldrig att ha råd att betala för däcken.

Transporterna av kol, kalksten, gips och cement för Dangote group utförs ofta av lastbilsförare som Zepha, som tillhör folkgruppen Hausa och inte är fackligt organiserad.

– Gruppen har aldrig släppt in oss på sina cementfabriker, säger Ayuba Wabba, generalsekreterare för Nigerias arbetarkongress i Abuja. Enligt honom tvekar Dangote Cement inte att hota ”kamrater som överväger att organisera sig”. Samma hinder för facklig organisering syns redan vid byggplatsen för det planerade raffinaderiet vid Ibeju-Lekki, 73 kilometer från Lagos marina, där Aliko Dangotes lyxjakt ligger för ankar. Nigeria har ratificerat ILO:s konvention 98 om rätten till organisering och kollektiva förhandlingar.

– Men kan du tänka dig ett skyddsombud gå in på en Dangotefabrik? frågar Wabba.

Den internationella pressen behandlar Dangote lika välvilligt som västerländska regeringar. I mars 2020 skrev den franska finanstidningen Les Échos att ”Afrikas Bill Gates” har förebilder som ”de stora amerianska industrimännen och filantroperna som John Rockefeller och Andrew Carnegie. Precis som dem gillar han inte att dela med sig.” ¹¹

Nu tycks Dangote följa sina indiska likar, såsom Mukesh Ambani, chef för konglomeratet Reliance Industries och världens nionde rikaste man, vars metoder är skoningslösa. Pressens personporträtt kanske visserligen nämner att Dangotes namn förekom i Panamaläckan, men de blir trots det ofta till hagografier; en artikel i Le Figaro hyllade ”miljardärerna som bygger Afrika”. ¹²

Denna bevakning döljer det faktum att Dangote Cements förehavanden är motsatsen till deras uttalade ambition att bli fossilfria. Produktionen av cement, världens mest producerade och konsumerade material (före stål och plast), står för mellan fyra och åtta procent av mänsklighetens utsläpp av växthusgaser. Cementfabriken i Obajana släpper på egen hand ut 6,1 miljoner ton koldioxid varje år, lika mycket som fotbolls-vm i Qatar.

Jahman Anikulapo Oladejo, före detta redaktör på söndagsbilagan av nigerianska Guardian, säger att den positiva bevakningen kan bero på ”Dangotes stora reklambudget” som investeras i mediejättar som Al Jazeera och CNN International.

CNN:s prestigefyllda program Facetime, som fokuserar på den afrikanska affärsvärlden, sponsras av Dangote. Relationen mellan den tidigare kolonialmakten Storbritannien och affärsmannen ifrågasätts sällan av internationella medier, trots att två framstående britter sitter i styrelsen för hans multinationella företag: juristen Cherie Blair, gift med före detta premiärminister Tony Blair, och Mick Davis, före detta kassör för det konservativa partiet och före detta chef för det anglo-schweiziska gruvbolaget Xstrata.

Under presidentkampanjen 2023 finansierade Dangote, som har historiska band till APC, återigen kampanjen för partiets kandidat Bola Tinubu, som svärs in som ny president under måndagen, men också hans mindre framgångsrika utmanare. I framtiden, säger prins Mustapha Audu, kommer finansmannen att behöva visa samma generositet åt människor längre ned på samhällsstegen.

– Vi är alla stolta över hans framgångar, men nu är utmaningen att se till att både Dangote och delstaten Kogis befolkning är vinnare.

Artikeln är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.

Översättning: Tor Gasslander.