Utrikes 19 september, 2022

Chile var inte redo för förändring – ännu

Efter år av arbete röstade det Chilenska folket nej till den nya konstitution som skulle göra upp med nyliberalismen i landet, där till och med vattnet är privatiserat.

På morgonen den 11 oktober 2019 hoppade en gymnasieelev över spärren i Santiagos tunnelbana. Hon följdes av dussintals, sedan hundratals elever som trängdes i den Chilenska huvudstadens tunnelbanestationer. De protesterade till en början mot en handfull teknokraters beslut att höja priserna i lokaltrafiken, men protesten tände en stubin som utlöste en politisk explosion i landet som kallats nyliberalismens vagga.

Den 18 oktober inleddes en revolt som spred sig över landet under de följande månaderna.

Den vann två viktiga segrar: en process för att förändra konstitutionen inleddes, och en ny samhällsförändrande regering tog makten: Chiles unga president Gabriel Boric valdes den 19 december 2021. Omröstningen om den nya konstitutionen planerades att hållas den 4 september 2022. Det hade varit första gången i landets historia som konstitutionen hade skrivits i en demokrati. Den togs fram av en konstituerande församling bestående av delegater som valts i allmänna val, under ett system som säkerställde jämn könsfördelning och reserverar stolar för urinvånare, med deltagande av diverse civilsamhällesorganisationer.

Det blev till slut ett nej, men hur förklarar man den omvälvande framgången fram till dess? Varken utbytta ministrar eller repression från regeringsmakten hade varit tillräckligt för att stoppa mobiliseringen mot de växande klyftor som som skapats av den ekonomiska modell som infördes under Augusto Pinochets militärdiktatur. Demonstranterna pekade särskilt ut privatiseringen av det offentliga (däribland vatten, sjukvård och utbildning), arbetarnas ökande prekarisering och det politiska systemets rigiditet som uppstått till följd av en konstitution som skrivits och upprätthållits av militärregimen.

 

Den 13 november 2019, tre veckor efter protesternas början, lovade miljardären Sebastián Piñera, dåvarande president, att hitta en lösning som skulle innebära ”fred och konstitutionell förändring”. Natten innan hade landet lamslagits när dussintals sociala rörelser utropat en generalstrejk, som utmynnade i våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och polis. Institutionerna skakades, och Piñeras regering såg isolerad och svag ut.

På morgonen den 15 november nådde kongressen en överenskommelse om att en folkomröstning om en ny konstitution skulle hållas. Kommunistpartiet och delar av Frente Amplio (ungefär ”breda fronten”, en koalition av radikala vänstergrupper, socialdemokrater och ”oberoende” medborgare) avvisade förslaget, som de menade bara syftade till att försvaga den sociala rörelsen.

Omröstningen skulle också avgöra hur den nya författningen skulle utarbetas. När pandemin spreds över Chile i mars 2020 sköts omröstningen upp till den 25 oktober. Under tiden hade den sociala oron börjat påverka ekonomin. Bruttonationalprodukten föll med 2,1 procentenheter under det sista kvartalet 2019, 7,4 procent av jobben försvann och den ekonomiska tillväxten var trög. Trots restriktioner, nedstängningar och minskat resande kampanjade tusentals aktivister för ett ”ja” till en ny konstitution framtagen av en folkvald nationell församling med jämn könsfördelning och med representation för ursprungsbefolkningen. Församlingen skulle också garantera att alla medlemmar behandlades lika, oavsett om de var oberoende eller tillhörde ett etablerat parti.

Högern, inklusive Piñeras regering, var kluvna över vad de skulle göra härnäst. Som förespråkare för ett ”nej” kampanjade de också för att en ny konstitution skulle bli kongressens ansvar om det slutade i ett ”ja”. Kongressen är fortfarande en av landets minst populära institutioner. Genom att argumentera förden skulle delta i processen ville högern begränsa de förändringar som kunde genomföras, av Pinochets grundlag som utarbetades av jurister under överseende av fyra av juntas generaler. Den röstades igenom i en folkomröstning 1980, då alla politiska partier var förbjudna. Det fåtal internationella observatörer som överhuvudtaget släpptes in i Chile vid tillfället kallade omröstningen en bluff.

Trots över 200 ändringar har konstitutionen från diktaturens dagar knappt utvecklats sedan dess, vilket befäst landets nyliberala styre. Den senaste större reformen genomfördes av den socialdemokratiske presidenten Ricardo Lagos, som avskaffade möjligheten att bli utsedd till senator på livstid (vilket Pinochet själv var) och gav statschefen möjlighet att utse och avskeda arméns högsta befäl.

På omröstningskvällen var resultatet tydligt: 78 procent stödde en ny konstitution, och 80 procent ville att den skulle tas fram av en oberoende församling, utan kongressens inblandning. Den sociala oro som hade byggts upp under de föregående månaderna började ebba ut, parlamentarikernas och regerings politiska legitimitet höll på att kollapsa och Piñeras personliga opinionssiffror sjönk.

Drygt 1 400 kandidater slogs om de 155 platserna i den konstituerande församlingen. Valet genomfördes den 15 och 16 maj 2021. Av de sju listor som ställde upp – i vilka det fanns både traditionella partier, fristående kandidater och representanter för ursprungsbefolkningen – vann ingen en egen majoritet.

Det blev ett stort nederlag för de konservativa. Högerallisansen tog bara 37 platser, jämfört med Frente Amplio och kommunisterna som tog 28, eller socialdemokraterna, som tidigare styrt landet i nästan 20 år, och fick 25. De oberoende delade resten mellan sig. Kristdemokraterna led det bittraste nederlaget. Trots att de styrt landet sedan 90-talet och är ett av de största partierna sett till medlemmar kunde de bara knipa en enda delegat.

 

På morgonen den 4 juli 2021 möttes konstitutionsförsamlingens delegater för att utse sina företrädare. Efter hårda förhandlingar och flera omröstningar utsågs Elisa Loncon, som är medlem av ursprungsbefolkningen Mapuche och har en doktorsgrad i lingvistik,  till ordförande. Den unga juristen Jamie Bassa blev hennes viceordförande. Mandatperioden sattes till sex månader. I sitt invigningstal, som hon höll på sitt folks språk Mapudungun, talade Loncon om det nya Chile som höll på att födas, representerat av en församling med nästan helt jämn könsfördelning, inklusive 17 representanter för ursprungsbefolkningarna, som för tillfället hade klätt upp sig i sina traditionella dräkter och talandes sina egna språk.

”I åratal har glömskans krafter försökt hålla sig vid makten” sade Loncon. ”I decennier har vi levt i illusionen att vi lever i ett starkt, enat och dynamiskt land. En dag försvann denna synvilla, och från alla delar av landet började vi höra budskapet: Chile håller på att vakna! Detta uppvaknande har fört oss samman här i dag, för att börja föreställa oss konturerna av det nya land som vi håller på att skapa. ”
Snittåldern var 44 år. Bland de 155 delegaterna fanns 59 advokater, 20 lärare, nio ingenjörer, sex före detta parlamentariker, fem journalister, en student, en före detta admiral och en machi (en vårdare som praktiserar ursprungsbefolkningens medicin), bland andra. I två och en halv månad arbetade de med att bestämma hur deras egen församling skulle fungera. Arbetet delades in i delar: etik, ersättning till medlemmar, befolkningens (framför allt ursprungsbefolkningens) deltagande, grundläggande regler och så vidare. Delegaterna attackerades ständigt av högern, som ville undergräva församlingens legitimitet. Samtidigt arbetade vänstergrupper kopplade till den sociala rörelsen hårt för att sätta så ambitiösa mål som möjligt för den nya konstitutionen. Somliga verkade otänkbara i Chile, såsom att avveckla statens envälde, expropriera gruvbolagens rikedomar och införa regionalt självstyre.

Dessa kortlivade förslag blev till bränsle i högerns desinformationskampanjer, som varnade för att landet skulle delas upp i små territorier för att förse ursprungsbefolkningen med mark, att flaggan och nationalsången skulle bytas ut, att människor inte längre skulle ha rätt att ärva hus och att abort skulle legaliseras till och med den nionde månaden.

Storföretagen och deras närstående medier drev också en kampanj till försvar för de privilegier man tillskansat sig, och knöt till sig några före detta aktörer i landets demokratiseringsprocess, däribland flera medlemmar av Kristdemokraterna, som nu framställde sig själva som representanter för ”partiet för lag och ordning”.

 

För Agustín Squella, en jurist, journalist och filosof som valdes in som oberoende, var den nya konstitutionen grundad i ”ett verkligt försök att göra demokrati till ett slags regering” , i det att direktdemokratiska idéer i form av ”omröstningar eller medborgar-lagförslag” och det nya systemet tillfogades det parlamentariska systemet, tillsammans med en hel uppsättning nya rättigheter.

Den nya konstitutionen innehöll en katalog av sociala rättigheter, i första hand rätten till en rättvis och tillräcklig lön, rätten att strejka och föreningsfrihet. Den garanterade en stärkt och gratis offentlig vård och utbildning. Den erkände föräldrars rätt att välja utbildning till sina barn och lärares rätt att styra över utbildningen efter eget huvud.

Församlingens föreslagna text befäste också flera existerande rättigheter, såsom rätten till anständigt boende, upprättandet av historiska fakta rörande diktaturen och tillgång till information av hög kvalitet. Den bekräftade också det som varit proteströrelsens huvudkrav, särskilt utanför storstäderna: rätten till vatten, vilket är en privatiserad handelsvara i Chile. Vad gäller det politiska systemet skulle landet röra sig från ett slags hyper-presidentskap till en mer moderat republik med ett asymmetriskt tvåkammarsystem, som bland annat skulle ersätta den nuvarande senaten med en regional kammare.

Konstitutionen menade också att staten skulle styra över ekonomin, till exempel för att diversifiera produktionen eller stärka den sociala sektorn. Den definierade korruption som ett brott som undergräver demokratin och slog  fast att varje person som dömdes för ett sådant inte längre skulle kunna inneha offentliga uppdrag eller ställa upp i val. Samma regel gällde brott mot mänskliga rättigheter, sexbrott och våld i hemmet. Texten skapade också ett socialförsäkringssystem där utbetalningarna skulle baseras på ”bland annat principerna om universalitet, solidaritet, tillräcklighet och långsiktighet”. Det var den första konstitution i världen som slog fast klimatkrisens existens och krävde att staten vidtar varje nödvändig åtgärd för att motverka och begränsa den.

Den fjärde juli presenterades den föreslagna konstitutionstexten officiellt för president Boric under en ceremoni i det tidigare parlamentet. Den ackompanjerades av demonstrationer till stöd för den nya konstitutionen. Texten inleddes med orden: ”Vi, det chileanska folket, bestående av många nationer, samtycker frivilligt till denna konstitution, som skapats i en inkluderande, egalitär och demokratisk process”.
I sitt sista tal som viceordförande för församlingen, som upplöstes den dag konstitutionen överlämnades, slog Gaspar Domínguez fast: ”Detta är en av de mest fantastiska och transformativa processerna i Chiles demokratiska historia. Det är en process som växte fram oväntat, som ett ljus i osäkerheten och ångesten… Chile har bestämt sig för att reagera på en djup politisk kris med en aldrig tidigare skådad demokratisk process. Här står vi i dag med ryggen mot vägen, med vårt arbete utfört, och visar världen att vi är en mogen republik och en mogen demokrati.”
Ceremonin var startskottet på kampanjen inför omröstningen den fjärde september, där förslaget röstades ned.

Hade ja-sidan vunnit hade en lång process för att införa den nya konstitutionen tagit vid. Det politiska systemet och lagarna hade behövt förändras i grunden, och de nya rättigheterna hade omvandlats från text på ett papper till verklighet. Nu kommer i stället Pinochets konstitution fortsätta att råda.

Men president Boric har sagt att enligt hans mening så betyder nej-sidans seger bara att arbetet med att ta fram en ny konstitution börjar om från början. Omröstningen den 25 oktober 2020 – med det högsta deltagandet i Chiles historia – slog trots allt fast att chilenarna vill ha en ny konstitution. Någon gräns för när det skulle ske sattes aldrig.

Victor de La Fuente är chef för den chilenska utgåvan av Le Monde diplomatique, Libio Pérez är dess redaktör. Översättting: Tor Gasslander

Kultur 13 september, 2025

Från sportstugor till boutiquehotell

Snart är en natts sömn i Carl Larssons säng inte omöjligt – åtminstone för den som är villig att betala. Foto: Trons/TT.

Folkhemmets enkla lantställe är inte bara alltmer avlägset för de allra flesta. Nu bjuder fiffiga entreprenörer ut dem dygnsvis med kock och märkesdesign.

”Man får inte gå in med badkläder i huset, farmor ville ha det så”, skrev Tara Moshizi om svenskars försök att bevara gamla generationers vanor i sina sommarstugor. ”Hur ska jag hantera kulturkrocken på min mans släktgård?”, undrar en ”entreprenör” i en insändare i DN, som beskriver sin familj som ”livsnjutare”. Hon vill rensa bort i förråden, han vill bara ta det lugnt – precis som på farfars och farmors tid.

Precis som Moshizi skriver är allt heligt i den svenska sommarstugan. Tapeten i vår egen sitter kvar sedan 70-talet med gröna blommor. De fysiska tillskotten kan räknas på en hand: en ny soffa, två tavlor och ännu en pinnstol. Allt annat har bevarats intakt, och ibland tycker jag mig se mormor och gå runt i sina vita kilklackar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 september, 2025

Ekonomipristagarna är för kära i sina teorier

Ekonomipristagarna Daron Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson har samlat det bästa i en ny bok som nu finns på svenska. Foto: Patrik Lundin.

Institutioner sägs förklara varför vissa samhällen blomstrar och andra faller. Men Nobelpristagarna måste till slut medge att fackföreningar är centrala för framgång. Lovisa Broström har läst ”Varför är inte hela världen rik?”

När ekonomen Daron Acemoglu tog emot nobelpriset i ekonomi 2024 sade han i sitt tacktal att ”Framtiden avgörs inte av tekniken i sig, utan av vilka institutioner vi väljer att bygga”. Den meningen belyser den motvikt som Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson vill utgöra mot den samtida teknikoptimismen. Teknisk utveckling och AI kommer inte nödvändigtvis att göra livet bättre, risken är stor att det blir tvärtom. I stället menar herrarna att det är institutionerna som kommer att avgöra om vi går mot en ljusare framtid eller inte.

Men vad är då en institution? Detta har det skrivits massor om men först nu kommer en bok på svenska med utdrag ur de mest pregnanta delarna av förra årets nobelpristagares böcker i samlingsboken Varför är inte hela världen rik?, utgiven av Volante tillsammans med Handelsbankens mediesatsning EFN. Författarna är rätt vaga på denna punkt men vi rör oss runt regler som skyddar egendomsrättigheter, uppmuntrar till brett samhällsdeltagande, ger incitament för talang och kreativitet, samt upprätthåller rättsstatsprincipen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 12 september, 2025

Avbokades från ABF – anklagas för Hamasstöd

ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Foto: Janerik Henriksson.

Organisationen Rättvisa för alla stoppas med kort varsel från att hålla evenemang i ABF:s lokaler, efter inlägg som ifrågasätter klassningen av Hamas som terrororganisation. Föreningen själva menar att ett högerdrev ligger bakom avbokningen – och beskriver beslutet som rasistiskt.

Föreningen Rättvisa för alla hade bokat en lokal i ABF-huset i Stockholm inför sin valårs-avspark den 13 september. Men under torsdagen meddelade de att evenemanget avbokats.

”Rasisterna försöker tysta oss. Etablissemanget försöker stoppa oss. Men vi växer bara starkare”, skriver organisationen på Instagram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 12 september, 2025

Sanningen om mordet på Charlie Kirk

Den högerradikala debattören Charlie Kirk sörjs i Orem, Utah. Foto: Lindsey Wasson/AP.

Den amerikanska ytterhögern fantiserar om att mata migranter till krokodiler. I Sverige jämförs människor med lupiner som ska läggas i svarta sopsäckar. Våldsretoriken känner inga nationsgränser – och allt politiskt våld måste fördömas lika hårt.

”Det borde vara offentligt. Det borde gå snabbt. Det borde sändas på tv”, sade Charlie Kirk i februari 2024 om att återinföra offentliga avrättningar. ”Man skulle kunna sälja det, finansiera staten. Det skulle kunna vara typ: ’presenteras av Coca-Cola’. Och nej, jag skojar inte. Förresten, jag skulle lätt titta in för att få se någon pedofil få huvudet avhugget.”

Mordet på Charlie Kirk är en tragedi. Ingen ska dödas eller hotas för sina politiska åsikter. Men mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Donald Trump har gjort den till sitt signum. Så här kommenterade han mordet: ”Det finns en hel del radikala vänsterdårar där ute, och vi måste bara slå skiten ur dem.” Samma man som under Black Lives Matter-protesterna framför Vita Huset efter mordet på George Floyd 2020 sade: ”Kan man inte bara skjuta dem? Bara skjuta dem i benen eller något?”

Sådana våldsfantasier återkommer ständigt i hans rörelse. Bloggaren Laura Loomer har sagt att Trump borde få ”demokrater avrättade för förräderi”, och att illegala invandrare borde ”matas till krokodilerna”. Joe Walsh, en av Charlie Kirks mentorer från Teparty-rörelsen, har sagt: ”Den 8 november röstar jag på Trump. Den 9 november, om Trump förlorar, plockar jag fram musköten. Är du med?”

Curtis Yarvin, husfilosofen i Silicon Valleys nya reaktionära höger, fantiserar öppet om att politiska motståndare ska ”skummas ihjäl” som ”kalkoner med fågelinfluensa” eller förvandlas till biodiesel.

Detta är inte anonyma nätkommentarer, utan centrala röster i den amerikanska högern. Som bara för några år sedan stormade en regeringsbyggnad med halvautomatiska vapen, för att sedan bli benådade av presidenten.

Och i Sverige?

Mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Här skriver vice statsminister Ebba Busch om en ”fasansfull reaktion” från delar av den svenska vänstern, som ”gläds över en meningsmotståndares död”, utan att ange en enda källa. När min kollega Jacob Lundberg hör av sig till hennes presschef Mia Widell svarar hon: ”Hon refererar till det som nu syns i olika sociala och andra medier. Se gärna kommentarsfältet på exempelvis AB på Facebook, men även Expressen och DN.” Det ser ut som mina källhänvisningar i gymnasiet.

I så fall kan jag lika gärna citera Busch egna följare, efter att hon anklagade Palestinarörelsen för att ta hit ”Mellanösterns sätt att lösa konflikter”: ”Vilka fakking djur”, ”Ta en stor kontainer och packa dom i skicka ner dom till Gaza 👍👍💪💪” och ”BLY BLY BLY”.

Men det behövs inte, för vice statsministern har själv nära till våldsam retorik. Efter påskkravallerna 2022 sade hon: ”Varför har vi inte 100 skadade islamister, 100 skadade kriminella, 100 skadade upprorsmakare […] varför sköts det inte skarpt?”

Hon är inte ensam. Även Fokus-skribenten Anna Nachman fantiserar om en våldsvänster där ”piercade humanister skrattar rått och gottar sig åt hans död”, även det utan källhänvisning. Detta bara veckor efter att hon skrivit om ”invasiva arter” som förpestar det svenska samhället, och liknar människor vid lupiner som bör slängas ”i svarta sopsäckar som brännbart avfall”.

Och Svenska Dagbladets Peter Wennblad, som precis kallade hela Palestinarörelsen ”livsfarlig”, försvarade för bara ett par år sedan den sverigedemokratiska presschefen Linus Bylunds uppmaning till ”journalistrugby, att man knuffar journalister”. ”Fler politiker borde vara lite mer respektlösa mot journalister”, skrev Wennblad, vilket orsakade krismöte då hans kollegor inte uppskattade att han uppmanade till våld mot dem.

Den här retoriken är inte slumpmässiga nätutbrott. Avhumaniserande kommentarer som man hittar från anonyma vänsterkonton, uttrycks på högerkanten rakt ut av ministrar, ledarskribenter och riksdagsledamöter. Inte minst hos Sverigedemokraterna, som bokstavligen drivit en trollfabrik för att sprida hat mot politiska motståndare, och vars företrädare ständigt visar sig ha samröre med nazistiska våldsgrupper. En SD-politiker i Nynäshamn har rentav skrivit att hon ville skjuta skallen av en känd kvinnlig författare.

Läs mer

Och partiet meddelar att man inte ens tänker vidta några åtgärder mot Jessica Stegrud, som precis blivit avslöjad med att förfölja och hänga ut två tonåringar tillsammans med högerextrema aktivisten Nick Alinia.

Självklart förekommer hotfulla beteenden även till vänster. Förföljelsen av Carl-Oskar Bohlin i kvällsmörkret, och flygbladsutdelningen i Maria Malmer Stenergards trappuppgång är två exempel på hotfulla beteenden som tydligt måste fördömas.

För som mordet på Charlie Kirk visar går det inte att ha dubbla måttstockar. Den som försvarar den egna sidans politiska våld försvarar allt politiskt våld. Är Ebba Busch redo att erkänna det?

Diskutera på forumet (0 svar)
Dikt/Kultur 12 september, 2025

Svensk kulturkanon – ytterligare ett utkast

Det tidiga universums ljusstarkaste galax, CR7. Här föddes den första generationen av stjärnor. Foto: ESA/TT.

Pruttesmällan

Rymden

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 12 september, 2025

Lämnar målburen för journalistiken

Svante Hildemar (i blått) slutar med fotbollen för att studera till journalist. Foto: Johan Nilsson/TT.

30-åriga målvakten Svante Hildeman är Superettans mest uttalade socialist. Nu lämnar han Landskrona Bois efter fyra år för att lägga fotbollen helt på hyllan. Nu hoppas han få mer tid över till journalistik.

Jag måste så klart ställa sportfrågan: Hur känns det?

– Det känns bra! Det har varit många olika känslor de senaste veckorna, och jag har väl inte riktigt landat i någon enhetlig känsla än. Först var det vemodigt och melankoliskt, men också väldigt vackert. Nu, när jag börjar komma in i lunken och vardagen som student igen, är jag taggad på livet som civil!

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 12 september, 2025

Lorentz Tovatt: Jag börjar hoppas att Lars Beckman har rätt

Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) och klimat- och miljöminister och Romina Pourmokhtari (L) under budgetsamtalen på Harpsund, den 28 augusti. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Kommer du ihåg när man var barn och fick plötsliga overklighetskänslor? Från ingenstans kom känslan av att allt är riggat. Att dina föräldrar, lärare och katten i smyg deltog i en gigantisk komplott. Och att de en dag skulle kliva fram och säga: ”Överraskning! Vi har bara spelat teater för din skull.”

Jag trodde att den känslan hörde barndomen till. Men i dag, som vuxen, har den återvänt. Jag går runt och väntar på att någon ska lägga handen på min axel och säga: ”Oroa dig inte, det var bara ett skämt”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 11 september, 2025

Anklagar svensk vänster för mordhyllningar – refererar till Facebook

Sveriges vice statsminister Ebba Busch. Foto: Lars Schröder / TT.

Ebba Busch ser en ”fasansfull reaktion” från delar av den svenska vänstern efter mordet på Charlie Kirk. Bedömningen baserar hon på sociala medier – och hänvisar till Aftonbladets kommentarsfält på Facebook.

I går mördades den amerikanska högerprofilen Charlie Kirk med ett skott i halsen vid ett öppet evenemang i Utah. Ännu har ingen gripits för dådet.

Nu riktar Sveriges vice statsminister Ebba Busch hårda anklagelser mot den svenska vänstern – som hon menar hyllar mordet.

”Än så länge finns ingen gärningsperson gripen och kvarhållen och vi vet ännu inte ett bekräftat motiv. Vad som dock kan bekräftas är den fasansfulla reaktion vi nu ser från amerikansk och delvis svensk vänster. Människor firar”, skriver hon på X, och frågar sig:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 11 september, 2025

Det är knappast Palestinarörelsen som hotar demokratin

Demonstration arrangerad av Septemberupproret och Tillsammans mot rasism vid Mynttorget på tisdagen. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

När M, SD och KD:s politiker tillsammans med de borgerliga ledarsidorna påstår att Palestinarörelsen utgör ett hot mot våra folkvalda, är det inget annat än ett desperat försök att flytta fokus från verkligheten. Det är en välkänd politisk manöver: måla ut en fredlig folkrörelse som hotfull för att slippa tala om det verkliga hotet – att svenska politiker ger sitt tysta och aktiva stöd till ett folkmord.

Låt oss vara tydliga: Palestinarörelsen i Sverige är ingen sekt, ingen svans, ingen ”mobb”. Och framför allt – inget hot. Tvärtom. Det är en bred, levande folkrörelse, demokratisk till sin kärna, där tusentals människor – unga och gamla, troende och sekulära, judar, muslimer, kristna och ateister – förenas i kravet på rättvisa för det palestinska folket. Att stämpla denna rörelse som ”antisemitisk” eller ”våldsam” är inte bara falskt. Det är fegt.

Jag har själv deltagit i över 80 demonstrationer de senaste två åren. Alla har varit fredliga. Visst händer det att någon, förtvivlad över sorgen efter de mördade i Gaza, ropar slagord i en ton som skaver i svenska öron, vana vid konsensuspolerat språk. Men helheten? Fredlig. Livskraftig. Demokratisk. En folkrörelse som förkroppsligar det som makthavare påstår sig värna – men i praktiken motarbetar.

Man kan inte både vilja ha väljarnas mandat och samtidigt slippa deras protester.

När Carl-Oskar Bohlin hörde rop som ”shame on you” var det inte en ”hotfull mobb”. Det var väljare som uttryckte sitt missnöje. Är det obehagligt? Ja. Men demokrati är inte en bekvämlighetszon för makten. Demokrati är folkets röst, ibland högljudd, ibland obekväm. Att kalla detta för ett hot är att demonisera alla som någon gång vågat stå upp mot makten.

Och ja – självklart ska politiker kunna gå i fred. Ingen önskar att Bohlin eller någon annan ska känna sig personligen hotad. Men man kan inte både vilja ha väljarnas mandat och samtidigt slippa deras protester. Den som kliver in i maktens rum måste också stå ut med folkets rop. Att skrika ”shame on you” till en minister som blundar för folkmordet i Gaza, den etniska rensningen på Västbanken, och samtidigt sitter i en regering som fortsätter vapenhandeln med Israel – det är inget hot. Det är ett rop av förtvivlan. Ett välförtjänt omdöme.

Läs mer

Det verkliga hotet mot demokratin kommer inte från Palestinarörelsens rop. Det kommer från dem som försöker brunsmeta, kriminalisera och misstänkliggöra en hel folkrörelse. Det kommer från makten själv, som hellre slår ner på solidaritet och civilkurage än ifrågasätter sitt eget ansvar för medlöperiet.

Så låt oss se klart: det är inte Palestinarörelsen som är farlig. De farliga sitter i regeringen, skriver på exporttillstånd för vapen till Israel, hejar på Israels krigsmaskin – som Ebba Busch gjorde – och smutskastar dem som protesterar. Det är där hotet mot demokratin finns.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 11 september, 2025

Avanza ger dig fyrverkerier – men huset vinner alltid

Skillnaden mellan nätkasinon och aktiesparande blir allt suddigare. Foto: Karin Wesslén/TT.

Med applådemojier och pushnotiser har aktieapparna gjort småsparandet till ett dopaminforsande mobilspel. Förlorarna är våra unga.

”Nästa lön kommer jag hit or miss”, skriver en användare. ”Hela lönen på en trade. Vinner jag, fortsätter resan. Förlorar jag stänger jag mitt Avanza.” Jublet i tråden är högt. ”Du hör hemma här! Lets fucking go”, kommenterar någon. Andra är mer återhållsamma: ”Låter som om du ska spara i fonder och hålla dig ifrån att nyttja marknaden som ett kasino 😂”.

Jag bläddrar runt på kanalen ”ISKbets”, småspararnas eget gladiatorforum på Reddit. Här samlas användarna för att posta dagens förluster och vinster – på allt mellan några hundringar till flera miljoner – och be om råd på bets, ett ord som påminner mer om kasinospel än investeringar.

Ungdomsbarometern visar att unga känner mer ekonomisk oro än tidigare kullar, samtidigt som idealismen får ge vika för pengar och stabilitet.

En användare har lagt upp Avanzas belöningsskärm för ”10K”, 10 000 sparade kronor, med applådemoji och texten: ”Den här milstolpen har 71 procent av alla avanzianer uppnått.” Gratulationerna strömmar in, och någon kommenterar: ”Minns när jag var yngre och många gick in med 500 kronor bara för att känna sig som DiCaprio i Wolf of Wall Street när man gick plus 30 kronor.”

Detta småsparande har varit argumentet när högern sålde in ISK-systemet i Sverige – och nog är många användare amatörinvesterare som riskerar allt de äger. Medan de stora pengarna håvas in av höginkomsttagare.

Vänstertidningen Jacobins sommarnummer pryddes av ett kasinobord med texten ”Huset vinner alltid”, men även finanstidningarna har börjat se mönstret. Den brittiska finanstidningen The Economist – knappast någon maoistisk kampbulletin – skriver om hur gränsen mellan spelbolag och banker luckras upp (28/8). Tidningen påminner om att ekonomer liknat börsen vid ett kasino åtminstone sedan John Maynard Keynes, men konstaterar att parallellen nu håller på att bli bokstavlig.

Amerikanska domstolar och myndigheter har öppnat för så kallade ”eventkontrakt”, där man kan satsa på allt från presidentval till idrottsresultat. Stora investeringsplattformar som Kalshi, Interactive Brokers och Robinhood erbjuder redan nu kontrakt på valutfall, sportstatistik och till och med Emmy-galan, vilket kallas ”förutsägelsemarknader”, prediction markets. Spelbolagen Fan Duel och Edge Markets har rentav gått ihop med banker för att ta fram konton och betalkort som är specialgjorda för sportspelare.

Läs mer

Gränsen mellan traditionella banker, nätmäklare och bettingjättar luckras alltså upp allt mer. I Sverige har appar som Avanza och Nordnet ”spelifierat” sparandet med jämförelser med andra användare, pushnotiser och animerade fyrverkerier. Allt för att ge samma dopaminkickar som Candy Crush eller enarmade banditer.

Systemet gör inte bara vanliga människors privatekonomier mer osäkra. Det skapar också en ny människa, som inte litar på samhället utan endast på sig själv. Ungdomsbarometerns Generationsrapport 2025 visar att unga känner mer ekonomisk oro än tidigare kullar, samtidigt som idealismen får ge vika för pengar och stabilitet. På fem år hade intresset för aktiesparande gått upp från 36 till 49 procent, samtidigt som var tredje ungdom uppger att de inte har råd med fritidsaktiviteter. Att man vinner val på ekonomiska frågor har alltså aldrig varit tydligare.

Vem vill egentligen ha en sådan utveckling? Svaret finns än en gång på Reddit. ”Sanningen är att huset alltid vinner”, skriver en användare. ”Den verkliga vinnaren är Kasino Avanza.”

Citaten är lätt redigerade.

Diskutera på forumet (0 svar)