Flamman | Chile var inte redo för förändring

Efter år av arbete röstade det Chilenska folket nej till den nya konstitution som skulle göra upp med nyliberalismen i landet, där till och med vattnet är privatiserat.

På morgonen den 11 oktober 2019 hoppade en gymnasieelev över spärren i Santiagos tunnelbana. Hon följdes av dussintals, sedan hundratals elever som trängdes i den Chilenska huvudstadens tunnelbanestationer. De protesterade till en början mot en handfull teknokraters beslut att höja priserna i lokaltrafiken, men protesten tände en stubin som utlöste en politisk explosion i landet som kallats nyliberalismens vagga.

Den 18 oktober inleddes en revolt som spred sig över landet under de följande månaderna.

Den vann två viktiga segrar: en process för att förändra konstitutionen inleddes, och en ny samhällsförändrande regering tog makten: Chiles unga president Gabriel Boric valdes den 19 december 2021. Omröstningen om den nya konstitutionen planerades att hållas den 4 september 2022. Det hade varit första gången i landets historia som konstitutionen hade skrivits i en demokrati. Den togs fram av en konstituerande församling bestående av delegater som valts i allmänna val, under ett system som säkerställde jämn könsfördelning och reserverar stolar för urinvånare, med deltagande av diverse civilsamhällesorganisationer.

Det blev till slut ett nej, men hur förklarar man den omvälvande framgången fram till dess? Varken utbytta ministrar eller repression från regeringsmakten hade varit tillräckligt för att stoppa mobiliseringen mot de växande klyftor som som skapats av den ekonomiska modell som infördes under Augusto Pinochets militärdiktatur. Demonstranterna pekade särskilt ut privatiseringen av det offentliga (däribland vatten, sjukvård och utbildning), arbetarnas ökande prekarisering och det politiska systemets rigiditet som uppstått till följd av en konstitution som skrivits och upprätthållits av militärregimen.

Den 13 november 2019, tre veckor efter protesternas början, lovade miljardären Sebastián Piñera, dåvarande president, att hitta en lösning som skulle innebära ”fred och konstitutionell förändring”. Natten innan hade landet lamslagits när dussintals sociala rörelser utropat en generalstrejk, som utmynnade i våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och polis. Institutionerna skakades, och Piñeras regering såg isolerad och svag ut.

På morgonen den 15 november nådde kongressen en överenskommelse om att en folkomröstning om en ny konstitution skulle hållas. Kommunistpartiet och delar av Frente Amplio (ungefär ”breda fronten”, en koalition av radikala vänstergrupper, socialdemokrater och ”oberoende” medborgare) avvisade förslaget, som de menade bara syftade till att försvaga den sociala rörelsen.

Omröstningen skulle också avgöra hur den nya författningen skulle utarbetas. När pandemin spreds över Chile i mars 2020 sköts omröstningen upp till den 25 oktober. Under tiden hade den sociala oron börjat påverka ekonomin. Bruttonationalprodukten föll med 2,1 procentenheter under det sista kvartalet 2019, 7,4 procent av jobben försvann och den ekonomiska tillväxten var trög. Trots restriktioner, nedstängningar och minskat resande kampanjade tusentals aktivister för ett ”ja” till en ny konstitution framtagen av en folkvald nationell församling med jämn könsfördelning och med representation för ursprungsbefolkningen. Församlingen skulle också garantera att alla medlemmar behandlades lika, oavsett om de var oberoende eller tillhörde ett etablerat parti.

Högern, inklusive Piñeras regering, var kluvna över vad de skulle göra härnäst. Som förespråkare för ett ”nej” kampanjade de också för att en ny konstitution skulle bli kongressens ansvar om det slutade i ett ”ja”. Kongressen är fortfarande en av landets minst populära institutioner. Genom att argumentera förden skulle delta i processen ville högern begränsa de förändringar som kunde genomföras, av Pinochets grundlag som utarbetades av jurister under överseende av fyra av juntas generaler. Den röstades igenom i en folkomröstning 1980, då alla politiska partier var förbjudna. Det fåtal internationella observatörer som överhuvudtaget släpptes in i Chile vid tillfället kallade omröstningen en bluff.

Trots över 200 ändringar har konstitutionen från diktaturens dagar knappt utvecklats sedan dess, vilket befäst landets nyliberala styre. Den senaste större reformen genomfördes av den socialdemokratiske presidenten Ricardo Lagos, som avskaffade möjligheten att bli utsedd till senator på livstid (vilket Pinochet själv var) och gav statschefen möjlighet att utse och avskeda arméns högsta befäl.

På omröstningskvällen var resultatet tydligt: 78 procent stödde en ny konstitution, och 80 procent ville att den skulle tas fram av en oberoende församling, utan kongressens inblandning. Den sociala oro som hade byggts upp under de föregående månaderna började ebba ut, parlamentarikernas och regerings politiska legitimitet höll på att kollapsa och Piñeras personliga opinionssiffror sjönk.

Drygt 1 400 kandidater slogs om de 155 platserna i den konstituerande församlingen. Valet genomfördes den 15 och 16 maj 2021. Av de sju listor som ställde upp – i vilka det fanns både traditionella partier, fristående kandidater och representanter för ursprungsbefolkningen – vann ingen en egen majoritet.

Det blev ett stort nederlag för de konservativa. Högerallisansen tog bara 37 platser, jämfört med Frente Amplio och kommunisterna som tog 28, eller socialdemokraterna, som tidigare styrt landet i nästan 20 år, och fick 25. De oberoende delade resten mellan sig. Kristdemokraterna led det bittraste nederlaget. Trots att de styrt landet sedan 90-talet och är ett av de största partierna sett till medlemmar kunde de bara knipa en enda delegat.

På morgonen den 4 juli 2021 möttes konstitutionsförsamlingens delegater för att utse sina företrädare. Efter hårda förhandlingar och flera omröstningar utsågs Elisa Loncon, som är medlem av ursprungsbefolkningen Mapuche och har en doktorsgrad i lingvistik, till ordförande. Den unga juristen Jamie Bassa blev hennes viceordförande. Mandatperioden sattes till sex månader. I sitt invigningstal, som hon höll på sitt folks språk Mapudungun, talade Loncon om det nya Chile som höll på att födas, representerat av en församling med nästan helt jämn könsfördelning, inklusive 17 representanter för ursprungsbefolkningarna, som för tillfället hade klätt upp sig i sina traditionella dräkter och talandes sina egna språk.

”I åratal har glömskans krafter försökt hålla sig vid makten” sade Loncon. ”I decennier har vi levt i illusionen att vi lever i ett starkt, enat och dynamiskt land. En dag försvann denna synvilla, och från alla delar av landet började vi höra budskapet: Chile håller på att vakna! Detta uppvaknande har fört oss samman här i dag, för att börja föreställa oss konturerna av det nya land som vi håller på att skapa. ”
Snittåldern var 44 år. Bland de 155 delegaterna fanns 59 advokater, 20 lärare, nio ingenjörer, sex före detta parlamentariker, fem journalister, en student, en före detta admiral och en machi (en vårdare som praktiserar ursprungsbefolkningens medicin), bland andra. I två och en halv månad arbetade de med att bestämma hur deras egen församling skulle fungera. Arbetet delades in i delar: etik, ersättning till medlemmar, befolkningens (framför allt ursprungsbefolkningens) deltagande, grundläggande regler och så vidare. Delegaterna attackerades ständigt av högern, som ville undergräva församlingens legitimitet. Samtidigt arbetade vänstergrupper kopplade till den sociala rörelsen hårt för att sätta så ambitiösa mål som möjligt för den nya konstitutionen. Somliga verkade otänkbara i Chile, såsom att avveckla statens envälde, expropriera gruvbolagens rikedomar och införa regionalt självstyre.

Dessa kortlivade förslag blev till bränsle i högerns desinformationskampanjer, som varnade för att landet skulle delas upp i små territorier för att förse ursprungsbefolkningen med mark, att flaggan och nationalsången skulle bytas ut, att människor inte längre skulle ha rätt att ärva hus och att abort skulle legaliseras till och med den nionde månaden.

Storföretagen och deras närstående medier drev också en kampanj till försvar för de privilegier man tillskansat sig, och knöt till sig några före detta aktörer i landets demokratiseringsprocess, däribland flera medlemmar av Kristdemokraterna, som nu framställde sig själva som representanter för ”partiet för lag och ordning”.

För Agustín Squella, en jurist, journalist och filosof som valdes in som oberoende, var den nya konstitutionen grundad i ”ett verkligt försök att göra demokrati till ett slags regering” , i det att direktdemokratiska idéer i form av ”omröstningar eller medborgar-lagförslag” och det nya systemet tillfogades det parlamentariska systemet, tillsammans med en hel uppsättning nya rättigheter.

Den nya konstitutionen innehöll en katalog av sociala rättigheter, i första hand rätten till en rättvis och tillräcklig lön, rätten att strejka och föreningsfrihet. Den garanterade en stärkt och gratis offentlig vård och utbildning. Den erkände föräldrars rätt att välja utbildning till sina barn och lärares rätt att styra över utbildningen efter eget huvud.

Församlingens föreslagna text befäste också flera existerande rättigheter, såsom rätten till anständigt boende, upprättandet av historiska fakta rörande diktaturen och tillgång till information av hög kvalitet. Den bekräftade också det som varit proteströrelsens huvudkrav, särskilt utanför storstäderna: rätten till vatten, vilket är en privatiserad handelsvara i Chile. Vad gäller det politiska systemet skulle landet röra sig från ett slags hyper-presidentskap till en mer moderat republik med ett asymmetriskt tvåkammarsystem, som bland annat skulle ersätta den nuvarande senaten med en regional kammare.

Konstitutionen menade också att staten skulle styra över ekonomin, till exempel för att diversifiera produktionen eller stärka den sociala sektorn. Den definierade korruption som ett brott som undergräver demokratin och slog fast att varje person som dömdes för ett sådant inte längre skulle kunna inneha offentliga uppdrag eller ställa upp i val. Samma regel gällde brott mot mänskliga rättigheter, sexbrott och våld i hemmet. Texten skapade också ett socialförsäkringssystem där utbetalningarna skulle baseras på ”bland annat principerna om universalitet, solidaritet, tillräcklighet och långsiktighet”. Det var den första konstitution i världen som slog fast klimatkrisens existens och krävde att staten vidtar varje nödvändig åtgärd för att motverka och begränsa den.

Den fjärde juli presenterades den föreslagna konstitutionstexten officiellt för president Boric under en ceremoni i det tidigare parlamentet. Den ackompanjerades av demonstrationer till stöd för den nya konstitutionen. Texten inleddes med orden: ”Vi, det chileanska folket, bestående av många nationer, samtycker frivilligt till denna konstitution, som skapats i en inkluderande, egalitär och demokratisk process”.
I sitt sista tal som viceordförande för församlingen, som upplöstes den dag konstitutionen överlämnades, slog Gaspar Domínguez fast: ”Detta är en av de mest fantastiska och transformativa processerna i Chiles demokratiska historia. Det är en process som växte fram oväntat, som ett ljus i osäkerheten och ångesten… Chile har bestämt sig för att reagera på en djup politisk kris med en aldrig tidigare skådad demokratisk process. Här står vi i dag med ryggen mot vägen, med vårt arbete utfört, och visar världen att vi är en mogen republik och en mogen demokrati.”
Ceremonin var startskottet på kampanjen inför omröstningen den fjärde september, där förslaget röstades ned.

Hade ja-sidan vunnit hade en lång process för att införa den nya konstitutionen tagit vid. Det politiska systemet och lagarna hade behövt förändras i grunden, och de nya rättigheterna hade omvandlats från text på ett papper till verklighet. Nu kommer i stället Pinochets konstitution fortsätta att råda.

Men president Boric har sagt att enligt hans mening så betyder nej-sidans seger bara att arbetet med att ta fram en ny konstitution börjar om från början. Omröstningen den 25 oktober 2020 – med det högsta deltagandet i Chiles historia – slog trots allt fast att chilenarna vill ha en ny konstitution. Någon gräns för när det skulle ske sattes aldrig.

Victor de La Fuente är chef för den chilenska utgåvan av Le Monde diplomatique, Libio Pérez är dess redaktör. Översättting: Tor Gasslander

Victor de La Fuente, Libio Pérez

Företag skryter gärna om sina etiska och hållbara riktlinjer – men de är ofta bara ord på ett papper. För samtidigt anlitar många företag postbud med slavlika arbetsvillkor.

När företag är öppna med hur de ska driva sin verksamhet på ett etiskt och ansvarsfullt sätt brukar de ofta ha ett styrdokument som kallas ”uppförandekod”. Denna innehåller i regel jämställdhet, intressekonflikter, arbetsmiljö, eller allmänna etiska frågor som är förenliga med företagets vision och värderingar.

En del företag drar upp växeln ännu mer och presenterar kapitel om social hållbarhet eller miljömedvetenhet. Optikföretaget Synsam presenterar så många som elva principer, som inkluderar ”förbud mot barnarbete, tvångsarbete och korruption. Principerna innefattar även krav på säkerhet och skäliga arbetstider. Utöver BSCI:s principer kräver Synsam även att alla transportörer och speditörer ska ha kollektivavtal för sina medarbetare.”

Synsam är inte ensamma om att påstå sig ta socialt ansvar. Flera andra företag stoltserar gärna med sitt miljöarbete, krav på hållbarhet och kollektivavtal med samarbetspartners. Apoteket lovar att ”åstadkomma goda arbetsvillkor och minska risken för barnarbete, tvångsarbete och diskriminering”, och Linas Matkasse jobbar utifrån fokusområden som är ”kopplade till FN:s globala mål för hållbar utveckling: matsvinn, råvaror, resursförbrukning och hälsa”.

Klickar man sig vidare till valet av leveransbud på exempelvis Synsam visas dock en annan verklighet. Vilket är att du får Airmee som alternativ för paketleverans.

Om vi slutar bry oss om arbetsvillkoren för dem som kör våra paket, kan företagen lika gärna stryka sina etiska riktlinjer.

Leveransföretaget Airmee är ett gigföretag som redan har tecknat avtal med flera svenska företag och driver nära samarbete med dessa. Julia Lindblom på tidningen Arbetaren har nyligen avslöjat hur buden på Airmee vittnar om slavliknande villkor med ständig övervakning. Ändå beskriver samarbetspartnerna på sina hemsidor hur hållbarhet är av högsta prioritet. Goda sociala villkor i hela leveranskedjan utlovas. Men i sista etappen, när kunden ska få sitt paket, överlämnas det av en terminalarbetare som saknar kollektivavtal.

En studie från 2013 (”Private Regulation and Trade Union Rights”) visar också att uppförandekoder bara uppnår en liten eller ingen effekt på arbetsvillkoren. Varför är det svårt att få svar på, men det kan bero på att företag väljer att införa policyer – utan att veta hur de ska implementeras.

Det är förstås utmärkt att företag vill ta mer ansvar för mänskliga rättigheter och miljöansvar. Det har lett till uppförandekoder och miljöcertifieringar, samt lagar som kompletterar hur socialt ansvar ska stärka arbetare och miljöarbete. Däremot borde företag fråga sig varför de upprättar uppförandekoder utan att först kartlägga syftet med koden. Att anamma sociala riktlinjer är ett första steg i rätt riktning, men blickarna måste höjas mot det faktiska sista steget: leverantören.

När Transportarbetareförbundet frågade leveransbolag om de har kollektivavtal fick de inte något svar av Airmee. Det snarlika företaget Budbee hänvisade till sin uppförandekod. Där hittade facket inte någon information om vad företagets arbetare faktiskt tjänar.

Att kunna erbjuda något så flexibelt som hemleverans är säkert till stor nytta för både företag och kunder. Men om vi därmed slutar bry oss om arbetsvillkoren för dem som kör våra paket, kan företagen lika gärna stryka sina etiska riktlinjer. En god arbetsmiljö bör inte bara gälla Synsams och Apotekets egna anställda, utan även dem som jobbar för paketföretagen.

Yasmine Abdullahi Ledarskribent i Flamman.

Den ryska statsvetaren Greg Judin har slagits medvetslös för sin fredsaktivism – ändå fortsätter han att protestera. Han besökte Flammans redaktion för ett poddsamtal om det ryska motståndet.

Dagen efter Putins invasion av Ukraina publicerade Flamman en text av den ryska politiska filosofen och aktivisten Greg Judin, som dömde ut kriget som det mest ”vettlösa” i Rysslands historia. Några dagar senare greps han och slogs medvetslös av polis under en antikrigsdemonstration i Moskva.
På en resa genom Stockholm tittar han förbi Flammans redaktion för en intervju. Han är lång, välartikulerad, och vill inte höra ett ord om att han är modig.

– Det var inte bara en brutal invasion av ett grannland, utan av en kulturellt närstående nation som vi delar en lång historia med. Dessutom riktades invasionen i stort sett mot hela världen – inte för att den nödvändigtvis fördömde den, men handlingen var idiotisk då den isolerade Ryssland från det kulturområde som det hör hemma i.

Han säger att Vladimir Putin inte har någon som helst chans att vinna kriget.

– Det finns inte ens någon förståelse av hur en seger ska definieras. Kriget har inte bara förstört relationen till ukrainarna, utan även till alla grannländer. Tidigare talades det om ett ”slaviskt broderskap”, men vad återstår av det efter den här invasionen? Kriget kommer att ha katastrofala konsekvenser för mitt land. Det är verkligen det mest idiotiska kriget i landets historia.

Så håller befolkningen med om det, eller sväljer de propagandan? Enligt Greg Judin är frågan felställd.

– Det första man måste förstå är att Ryssland är ett djupt avpolitiserat samhälle. Folk vill inte ha någonting med politik att göra. Om du vill förstöra en fest i Ryssland så kan du börja prata politik.

Det här skedde inte över en natt utan var en viktig del av Putins politik.

– Så fort Putin vann makten började han odla en nihilistisk inställning till politiken, och han lyckades. Det är en del av hans nyliberala kurs där ekonomin prioriteras över politiken, och allt som betyder något är pengarna på fickan – allt annat är värdelöst. Så om du frågar mig om ryssar tycker si eller så blir mitt svar: de bryr sig inte.

Greg Judin satt även fängslad 2011, när han protesterade mot Putins grundlagsändring som skulle låta honom sitta en tredje presidentperiod – och därmed cementera sin egen makt. Han beskriver detta som en ”brytpunkt”, när det var en öppen fråga om Ryssland skulle fortsätta med allmänna val eller bli en diktatur.

– Det som händer nu är resultatet av vad som hände då. Det var då han konsoliderade sitt monarkiska styre.

Jag ber Judin kartlägga hur den ryska vänstern och fredsrörelsen ser ut.

– För det första har de officiella partierna ingen betydelse. Formellt sett har vi ett flerpartisystem men i själva verket styrs de alla från Kreml. De finansieras till och med därifrån. De har kuratorer på presidentkontoret som övervakar deras uttalanden och beteende.

Den ryske statsvetaren Greg Judin har gripits och misshandlats för sin aktivism. Han berättar om det ryska motståndet mot Putins regim i det senaste avsnittet av Flammans podd Norrskenet. Foto: Flamman.

Detta kallas för den ”systemiska oppositionen”.

– Systemets gränser är väldigt tydligt definierade. Om du anser att Vladimir Putin ska få styra så länge han vill, då får du verka inom systemet. Annars utesluts du omedelbart. Så det vi pratar om nu är den ”antisystemiska oppositionen”.

Men där utanför är det oerhört svårt att formalisera sig som organisation. Alla ansökningar om att bilda ett parti avslås, och man blir omedelbart måltavla för den hemliga polisen, förklarar Judin.

– Så genom åren har folk lärt sig att institutionalisera sin aktivism på till synes apolitiska sätt. Den ideella organisationen Memorial är ett exempel på det – de spelar en viktig kulturfunktion genom att bevara minnet av Sovjetunionens brott, vilket inte är strikt politiskt. Men de har uppenbarligen politiska sympatier, och så fort du intar någon sorts självständig politisk position är du slut.

En annan väg är att etablera organisationer med endast delvis politisk agenda som Aleksej Navalnyjs stiftelse mot korruption, som förvandlades till en politisk rörelse och ett proto-parti. De flesta rörelser utanför systemet är antingen vänster eller liberala, då högern inte har samma problem med den politik som bedrivs inom systemet.

Vissa aktörer har lärt sig att spela inom systemets begränsningar. Bland annat använder de ”smart röstande” där alla oppositionella samlas bakom en enda kandidat, så att valet blir en omröstning för eller emot det styrande partiet. Detta har dock blivit svårare, och i april 2022 avslöjades det att både Apple och Google på Putins order censurerade Navalnyjs listor över föreslagna kandidater.

Andra försöker luckra upp gränsen mellan den politik som förs inom och utanför systemet, som den demokratiska socialisten Mikhail Lobanov (intervjuad i Flamman nummer 49/2021).

– Till slut blev denna strategi väldigt farlig för Kreml. Systemet blev så instängt att det till och med i systempartierna började uppstå ett motstånd som ibland hade effekt. Till exempel 2019 när Navalnyj och andra använde den smarta omröstningsstrategin, vilket oftast innebar att man röstade på kommunistpartiets kandidat. Vad Lobanov gjorde var att kombinera den kvardröjande respekten för Sovjetsystemet med intresset bland unga för nya vänsterrörelser, en allians som framstod som mycket farlig för styret.

Redan före kriget hårdnade stämningen i Ryssland, med förbudet mot Navalnyjs rörelse och nedstängningen av Memorial. Det senare handlade inte främst om att de grävde fram brott under Stalineran, utan att de upprätthöll kapaciteten för politisk organisering utanför systemet.

– Alla försök till kollektiv handling stoppas omedelbart. Intressant nog gäller det även rörelser som stödjer regeringen. Även de är farliga! Inför kriget arrangerades en demonstration av militärer för att visa att det ryska folket stödjer invasionen. Dessa människor blev omedelbart arresterade. Det är så denna regim fungerar. Den gör allt för att avpolitisera samhället. Alla initiativ riskerar att leda över i att självständiga tankar formuleras.

Därför ser Greg Judin Ryssland som ett extremt exempel på den nyliberala politiska logiken.

– Allt som överskrider ens privata ekonomiska intresse betraktas med misstänksamhet. För vem i hela friden bryr sig om andra människor?

Denna inställning kan dock vara på väg att ändras. I en enkätundersökning som Judins universitet genomförde bland unga ryssar frågade de: ”Vilket land borde vara en förebild för Ryssland?” De flesta svarade att det inte spelar någon roll, för att inget ändå kommer att förändras. Men på andra plats kom Sverige.

– Sverige är förstås en symbol – för mer solidaritet, engagemang och respekt mellan människor. Så det finns önskemål om det. Alla vill egentligen ta hand om varandra och styra över sitt eget land, så den här situationen kommer inte att hålla för alltid. Den här klyftan mellan generationerna gör att jag i slutändan är hoppfull.

Lyssna på hela intervjun: soundcloud.com/norrskenetpodd

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se

Revingefältet var fram till 1960-talet ett jordbrukslandskap med plats för kvarnar, fruktodling, bränneri, smedjor och ett par mindre fabriker. Här ligger sand- och grustäkter samt våtmarker som kan utgöra viktiga livsmiljöer för många arter. Det gäller inte minst Krankesjön, en av Skånes viktigaste fågelsjöar, och en ranch för ekologiskt jordbruk.

Men nu är det slut med mycket av detta. Försvarsmakten har sedan länge kört ut de permanent boende från fältet, och kräver nu att få utöka sina krigsövningar till den grad att kossorna inte längre kan vara kvar. Det är bara ett av många exempel på hur miljöintresset får kröka rygg för män i gröna uniformer.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)

45 kr

Papper månadsvis (4 nr)

59 kr

Jens Holm red@flamman.se

Den svenska klimatrörelsen står inför två huvudsakliga utmaningar. Den ena handlar om vikten av att ställa krav med potential att dra med sig många människor. Ett sådant är sannolikt målsättningen att införa avgiftsfri kollektivtrafik i våra kommuner. Utsläppen av växthusgaser kommer till hela 20 procent från privatbilismen och kravet har dessutom en progressiv fördelningsprofil då nästan alla medborgare bidrar via skattsedeln. Notera också att människor längst ned på samhällsstegen, de som uppbär försörjningsstöd, inte betalar någon inkomstskatt!

Den andra handlar om att resa mer systemöverskridande krav. Det räcker inte med att i allmänna ordalag tala om hur förödande det rådande tillväxtparadigmet är eller vilka miljömarodörer de stora multinationella bolagen är. Kravet att de kvarvarande fossila resurserna måste stanna kvar i marken eller havsdjupen är också i sig otillräckligt. Det som behövs är konkreta analyser, strategier och krav riktade mot det fossila kapitalet, endast så kan vi komma åt den faktiska makten.

På svensk botten saknar vi nästan helt fossila naturtillgångar, utan det blir nästa steg i förädlingskedjan som aktualiseras – raffinaderierna. Vi har i dagsläget fem raffinaderier: Preemraff och St1 i Göteborg, Nynas i Nynäshamn och Göteborg samt dessutom Preemraff i Lysekil. Kravet som bör resas är att dessa raffinaderier förstatligas och att en omställning till miljövänlig och samhällsnyttig verksamhet äger rum: antingen om det går att utnyttja befintlig infrastruktur och teknisk kompetens eller om det är andra anläggningar och teknik som måste till. Ingen ska dock behöva bli arbetslös utan de anställda erbjuds fortsatt sysselsättning i den nya strukturen.

Det som behövs är konkreta krav riktade mot det fossila kapitalet.

Det hela är en process som inte går att få på plats i en handvändning, men ett sjuårsperspektiv – med 2030 som mål – kanske är en rimlig tidsrymd? Sedan måste vi givetvis fundera över vägar att genomföra denna ägaromställning samt vilka alternativa verksamheter som kan vara passande – men utan en betydande folklig mobilisering kommer dock alla goda intentioner att stanna på förslagsstadiet.

Kravet ovan bör också länkas in i ett vidare perspektiv. Förnyelsebar energi – alternativt en ren energieffektivisering – måste gå in och täcka behovet från den raffinerade oljan för om vi i stället importerar samma produkt och volym går poängen förlorad. Det gäller också att åtgärden sprids och väcker genklang bortom våra egna gränser, att strukturella planer upprättas i land efter land och att transnationella samarbeten uppstår, utifrån vetskapen om att de fossila jättarna har sina tentakler utspridda över hela världen.

Anders Karlsson Socialistisk Politik

När skolornas underfinansiering och skolbibliotekens existens står på spel är det förstås lönlöst att dra en lans för skolkören. Trots att det är en lyckans port till språk och gemenskap.

Hugo Alfvén var en otrolig kompositör. Hans körstycken fångar med såväl mulna som glittrande klanger de få dagarna av bitterljuv svensk försommar med iskallt vatten, syréndoft, solreflexer och ett plötsligt sus när en il rusar genom björkens nyutspruckna lövverk. Att han 1941 framträdde officiellt i det naziockuperade Norge och 1937, alltså före det ökända Bollhusmötet, öppet protesterade mot att en svart jazzmusiker skulle spela på Grand Hotel, är inget man tänker på till tonerna av Uti vår hage, tonsatt för exakt hundra år sedan och som just nu hörs i blomsterprydda kyrkor och på skolgårdar.

Sången, som enligt rykten handlar om receptet till en hemkokt abortmedicin, är ett paradstycke som ingår basrepertoaren i Sverige informellt mesta elitskola: Adolf Fredriks musikklasser, grundad det ödesdigra året 1939. Här blandas den kulturella medelklassens barn med läkarfamiljer från Bromma och enstaka vanlisar som sållats fram i de tuffa inträdesproven som utförs när barnen är tio år. Några få går vidare till en musikkarriär, medan de flesta andra tar över sina föräldrars yrken eller blir jurister. Mina judiska invandrarföräldrar kände inte till skolan, trots att jag var glad i att sjunga och hade mina lyckligaste stunder i skolkören i Brannhällskolan i Orminge. Utan sångfröken Inger och nothäftet Nu sjunger vi hade mitt liv vare sig blivit fyllt av musik eller introducerat mig intravenöst till den svenska visskatten och senare i livet, när jag som tonåring sökte till Musikgymnasiet, till det europeiska kulturarvet med Bachs Magnificat och Mozarts Requiem.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)

45 kr

Papper månadsvis (4 nr)

59 kr

Paulina Sokolow Kulturredaktör och konstvetare.kultur@flamman.se

”Bygg facket starkt” är temat för Vänsterpartiets fackliga rikskonferens, som ägde rum den 2–4 juni på ABF-huset i Stockholm. Bland utmaningarna märks organiserandet av unga och kvinnor, samt ett kvardröjande socialdemokratiskt grepp om förbunden.

På träpanelen är röda banderoller upptejpade. ”Sportvänstern” står det på en, ”Arbetare förena er” på en annan. Ett sorlande gäng fackligt aktiva vänsterpartister rör sig långsamt in i Sandlersalen på ABF-huset. Vi ska lyssna på ett panelsamtal om kvinnors organisering.

I panelen som leds av Eva Nikell sitter Karin Stöckel från Gruvarbetarkvinnor, Lisa Ledin från det kvinnliga nätverket Näta inom Byggnads och Silvana Vretoska från Kommunal. Samtalet rör sig mellan allt från sexuella trakasserier, policyer som förblir pappersprodukter, och ”gravidfrågan” som Karin Stöckel uttrycker det.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)

45 kr

Papper månadsvis (4 nr)

59 kr

Tuija Roberntz Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se

Under helgen ägde demonstrationer mot den nya terrorlagen rum i både Göteborg och Stockholm. Vid sidan om lagen är förhoppningen att stoppa Sveriges inträde i Nato.

Röda PKK-flaggor som vajar i vinden samtidigt som fler flaggor delas ut på Norra Bantorget i Stockholm. Tal hålls på flaket till en lastbil av äldre modell och det är snart dags för demonstrationståget, som polisen uppskattar till 500 personer, att börja röra sig.

Den 1 juni infördes den nya terrorlagstiftningen och det har enligt bland annat Lagrådet och människorättsorganisationen Amnesty inte varit tydligt hur den ska tolkas. Under lördagen uppgav både polis och säkerhetspolis till SvD att de bedömer att det inte är ett brott att bära en symbol för PKK.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)

45 kr

Papper månadsvis (4 nr)

59 kr

Tuija Roberntz Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se

Kultursidesvänstern försökte länge framställa Zlatan som progressiv ikon. Men när han nu avslutar karriären smäller diktaturvurmandet högre än alla klacksparkar.

”För Sverige i tiden”.

Titeln på SVT:s dokumentär om Zlatan Ibrahimovic från 2018 sammanfattar de höga svenska förhoppningarna om fotbollsgeniet. Han skulle bli kung över 2000-talets mångkulturella Sverige – axla manteln åt Sveriges alla rosengårdar och visa att det går att bli blågul folkhjälte fast man bryter på serbo-kroatiska.

Ett tag hyllades rentav något som tveksamt nog kallas ”osvenskt”: att han betedde sig divigt på planen och förolämpade kollegor i fotbollsvärlden, med gliringar om att Robert Laul är ful och att Ralf Edström duger till att klippa hans gräsmatta. Detta kunde även uppskattas av en höger som snarare såg ett uppror mot den såssiga svenska ”jantelagen”.

När han nu snörar upp fotbollsskorna för gott får den antirasistiska legenden om Zlatan anses grusad. Inte för att ”osvenskt” har blivit ett skällsord i ett Sverige med SD bakom spakarna. Utan för att Zlatan Ibrahimovic själv aldrig var sugen på, eller kapabel till, att bli en modern Zpartacus. (Bara en gång, jag lovar.) Han slogs alltid med en persons framgångar för ögonen – sina egna. Högern fick rätt till slut.

Den första gången som det framgick att han inte bara var spontant kaxig mot journalister, utan även kalkylerat respektlöst mot supportrarna, var när han i november 2019 köpte in sig i Hammarby IF – och i en transaktion gjorde två städer förbannade. Bajen för att man ville fortsätta vara gräsrotsklubb snarare än spekulationsobjekt, och Malmö FF för att han investerade i en fiende.

Det finaste med svensk fotboll, såväl som med fotbollen generellt, är den starka föreningskulturen, i Sverige uttryckt genom regeln att klubbarna måste ägas till minst 51 procent av föreningens medlemmar. Zlatan Ibrahimovic står för motsatsen, ett försök att förvandla sporten till en köttmarknad för asiatiska fossilkapitalister. Jag ska inte skriva att det är rätt att hans staty bokstavligen har sågats av vid fotknölarna – men nog är den stympade varianten ett mer passande monument över hans arv.

Visst kämpade antirasistiska skribenter tappert för att framställa hans oförskämda hyperindividualism som något ädlare, de betryckta förorternas suck och hjärtat i ett hjärtlöst Sverige. Till slut blev det dock omöjligt.

Hans ständiga hån mot damfotbollen, hyllningar av tv-populisten Silvio Berlusconi, eller hans betyg på ”10 poäng” till fotbolls-VM i Qatar kunde inte ens av kultursidornas Zlatanviskare omtolkas till progressiva slagord. För i slutändan finns det inget antal magiska klackmål som kan väga upp för 6 500 migrantarbetares död. Han visade sig inte alls vara hjärtat i en hjärtlös värld, utan ännu en av dess torpeder.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se

Nya mediestödet får inte sänka mångfalden av nationella samhällspolitiska tidningar.

Inom kort kommer regeringens förslag till nytt mediestödssystem. En mångfald av olika medier är av stor vikt för en levande demokrati. Men tidningsbranschen är hårt pressad, med vikande annons- och prenumerationsintäkter för många. Därför behöver ett nytt mediestöd ge faktiska och realistiska förutsättningar för utgivning också av små och medelstora rikstäckande nyhetstidningar – med olika perspektiv, kvalificerad nyhetsrapportering och vass men högkvalitativ opinionsjournalistik.

Mediestödsutredaren Mats Svegfors vill att det nya mediestödssystemet inriktas primärt på lokalmedia. Men det är viktigt att det nya systemet även ger små och medelstora nationella nyhetstidningar, som inte hör till de stora kommersiella mediehusen, förutsättningar att fortsätta utgivningen. Tyvärr skulle Svegfors förslag omöjliggöra fortsatt utgivning av flera små och medelstora rikstäckande nyhets- och samhällspolitiska nischtidningar, som med dagens presstöd ändå är livskraftiga.

Nästan allt stöd föreslås gå till lokaltidningar. Svegfors talar förvisso om en liten ”rännil” som ska kunna gå till ett fåtal rikstäckande tidningar som är ”av särskild vikt för demokratin”. Det är för otydligt, otillräckligt och osäkert för små och medelstora nationella tidningar som inte hör till de stora mediehusen och som behöver mediestöd för att kunna komma ut. Regeringen bör därför tydliggöra att mediestöd även ska gå till dessa tidningar, och att det finns tillräckligt med pengar för dessa stöd.

Utredningens krav att varje enskild tidning måste vara ett ”allmänt nyhetsmedium”, med en ”allsidig” nyhetsförmedling, och ”ett brett utbud av perspektiv” riskerar att redan från början exkludera flera små och medelstora nationella tidningar som idag har stöd från att få det framöver.

Risken är stor att sådana formuleringar diskvalificerar nationella dagstidningar som utgår från vissa perspektiv i sin nyhetsrapportering. NU, det liberala nyhetsmagasinet rapporterar exempelvis om svensk politik utifrån ett liberalt perspektiv, Hemmets vän utifrån ett kristdemokratiskt, Aktuellt i Politiken utifrån ett arbetarrörelseperspektiv, Sändaren utifrån ett kristet perspektiv, Flamman, Internationalen och Arbetaren utifrån socialistiska perspektiv, Fempers Nyheter utifrån feministiska, Dagens ETC utifrån röda och gröna och Syre samt Global utifrån ett frihetligt gröna perspektiv. Dessa och andra liknande tidningar har funnits i många årtionden och uppbär presstöd idag. De har sammantaget en särskild betydelse för mediemångfalden och det demokratiska samtalet, eftersom demokrati till syvende och sist handlar just om samhällsfrågor och politik, där det är helt naturligt att ha olika perspektiv.

Svegfors skrev förvisso även att ”ett medium som rapporterar brett om samhällsfrågor men gör det utifrån ett livsåskådningsperspektiv mycket väl kan vara stödberättigat.” Men risken är ändå stor att nyhetsrapportering som utgår från ett specifikt samhällspolitiskt perspektiv skulle nekas stöd om inte regering och riksdag tydliggör att dessa typer av samhällspolitiska nisch- och nyhetstidningar inte bör diskvalificeras.

Men även om en liten nationell tidning skulle uppfylla kriterierna, så är nivåerna på utredarens förslag till stöd betydligt lägre och mer osäkra än tidigare. Svegfors har själv erkänt att det inte låg några noggrannare beräkningar bakom de föreslagna stödnivåerna. Det duger inte.

En mängd kostnader täcks inte av utredningens förslag till nytt mediestöd: administration, marknadsföring, frilans, tryck- och distribution, opinionsjournalistik (t ex debattredaktör eller politisk redaktör), med mera.

Dessutom är Svegfors förslag om så kallat övergångsstöd för tidningar som har varit beviljade presstöd hittills inte alls så generöst som han har gett sken av. Tvärtom skulle det innebära en kraftfull neddragning av det redan högst begränsade stödet. Ett konkret exempel är att en av våra tidningar skulle få sitt mediestöd sänkt med 40%, från 5 till 3 miljoner kronor/år. Det gör fortsatt utgivning i praktiken omöjlig.

Till detta kommer att det nya mediestödet har föreslagits gå från att vara rättighetsbaserat till att utgå från en fast summa pengar som anslås av riksdag och regering. När de anslagna pengarna har gått åt, så finns det inte mer, även om fler tidningar skulle ha varit berättigade. Det skapar mycket dåliga planeringsförutsättningar för tidningsutgivare.

Utredaren anger budgetskäl för de sänkta och smalare stöden. Men idag utgör stödet till de små och medelstora rikstäckande nyhetstidningarna mindre än 18 procent av det totala presstödet som betalas ut under 2023 (endast 126 av 717 miljoner kronor). Den allra största delen av presstödet går redan idag till lokalmedia. Det kan inte rimligtvis finnas statsbudgetmässiga skäl att strypa stödet till just nationella nischtidningar som har en särskild betydelse för mediemångfalden och demokratin.

Det är demokratisk betänkligt att det föreslagna nya mediestödssystemet är så otydligt beskrivet, och uppdelat på en proposition nu och en förordning senare i höst. Det gör att det är svårt att få en tydlig bild av konsekvenserna. Om inte regering och riksdag gör reglerna tydligare och mer överblickbara, så kommer konsekvenserna av förslaget att stå klart för alla först när vi ser den nya mediestödsnämndens beslut. Då kan det för många tidningar vara för sent.

Sammantaget är det nu därför viktigt att regeringen och riksdagen säkerställer att det nya mediestödet fungerar även för små och medelstora nationella nyhetstidningar. Det går inte att ha ett system som bygger på att man behöver komma igenom det ena snäva nålsögat efter det andra, bara för att slutligen finna att pengarna ändå är slut, eller att den nya mediestödsnämnden gör en tolkning av otydliga regler som inte gick att förutse.

Det finns ett stort värde i att denna typ av frågor, som har stor betydelse för demokratin, beslutas med mycket bred majoritet i riksdagen. Vi utgår från att regeringen och riksdagen inte aktivt bidrar till att förvärra tidningsdöden, utan värnar och stärker en mångfald av röster och perspektiv. Om regeringen ändå går vidare med Svegfors förslag, så kan vi inte tolka det på annat sätt än att man inte vill att våra tidningar ska kunna komma ut framöver, och är beredd att använda staten för att minska mediemångfalden. Om det är så, så bör regeringen vara tydlig med det. För det vore skadligt för svensk demokrati.

Daniel Färm, vd och politisk redaktör för socialdemokratiska nyhetstidningen Aktuellt i Politiken

Bertil Östberg, vd för Tidningen NU – det liberala nyhetsmagasinet

Åke Hällzon, chefredaktör och ansvarig utgivare för kristdemokratiska tidningen Hemmets vän

Annika Waldenström, vd för kristna nyhetstidningen Sändaren

Lennart Fernström, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Syre

Anna-Klara Bratt, chefredaktör och ansvarig utgivare för feministiska Fempers Nyheter

Marco Jamil Espvall, chefredaktör för socialistiska tidningen Internationalen

Jan-Åke Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Global

Andreas Gustavsson, chefredaktör för oberoende röda och gröna Dagens ETC

Leonidas Aretakis, chefredaktör och ansvarig utgivare för oberoende socialistiska Flamman

Annie Hellquist, tf chefredaktör för syndikalistiska Arbetaren

Peter Eller, grundare och politisk redaktör för Miljömagasinet

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se

Sedan statskuppen 2014 har Thailand levt under hårt militärstyre. Nu undrar ett helt land om den demokratiska oppositionens valseger den 14 maj ska bringa förändring.

Sedan parlamentsvalet i Thailand den 14 maj har landet präglats av vaksam optimism.

Valets stora vinnare var partiet Move Forward (tidigare Future Forward) och Peua Thai, arvtagare till Thai Rak Thai som vunnit alla val sedan 2001 under ledning av familjen Shinawatra. Tillsammans blev partierna tillräckligt stora för att kunna forma en stark koalitionsregering med 292 av 500 platser i representanthuset. Med stöd av ytterligare sex partier har koalitionen nu 313 platser och har tagit fram ett gemensamt program. Även om valet talar för ett generationsskifte så finns det hinder för verkligt genomgripande förändringar.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)

45 kr

Papper månadsvis (4 nr)

59 kr

Karin Zackari Forskare i historia och mänskliga rättigheter vid Lunds universitet.

Chile var inte redo för förändring – ännu

Gäller inte det sociala ansvaret våra leveransbud?

Ryska statsvetaren: ”Det mest idiotiska kriget i landets historia”

Jens Holm: Ge inte stridspittarna frikort i klimatarbetet

Stötta Flamman!

Förstatliga och ställ om Sveriges oljeraffinaderier!

Paulina Sokolow: Nyckeln till språket kan finnas i körsången

Stötta Flamman!

Vänsterkonferens hoppas bryta den fackliga S-dominansen

Stötta Flamman!

”Vi hoppas att Erdogan blir kränkt”

Stötta Flamman!

Zlatan – för sig själv, i tiden

Öppet brev till regeringen om mediestödet

Ungdomen hoppas på ett demokratiskt Thailand

Stötta Flamman!

Flammans veckobrev

Stötta Flamman!

Stötta Flamman!

Stötta Flamman!

Stötta Flamman!

Stötta Flamman!