Utrikes 19 september, 2022

Chile var inte redo för förändring – ännu

Efter år av arbete röstade det Chilenska folket nej till den nya konstitution som skulle göra upp med nyliberalismen i landet, där till och med vattnet är privatiserat.

På morgonen den 11 oktober 2019 hoppade en gymnasieelev över spärren i Santiagos tunnelbana. Hon följdes av dussintals, sedan hundratals elever som trängdes i den Chilenska huvudstadens tunnelbanestationer. De protesterade till en början mot en handfull teknokraters beslut att höja priserna i lokaltrafiken, men protesten tände en stubin som utlöste en politisk explosion i landet som kallats nyliberalismens vagga.

Den 18 oktober inleddes en revolt som spred sig över landet under de följande månaderna.

Den vann två viktiga segrar: en process för att förändra konstitutionen inleddes, och en ny samhällsförändrande regering tog makten: Chiles unga president Gabriel Boric valdes den 19 december 2021. Omröstningen om den nya konstitutionen planerades att hållas den 4 september 2022. Det hade varit första gången i landets historia som konstitutionen hade skrivits i en demokrati. Den togs fram av en konstituerande församling bestående av delegater som valts i allmänna val, under ett system som säkerställde jämn könsfördelning och reserverar stolar för urinvånare, med deltagande av diverse civilsamhällesorganisationer.

Det blev till slut ett nej, men hur förklarar man den omvälvande framgången fram till dess? Varken utbytta ministrar eller repression från regeringsmakten hade varit tillräckligt för att stoppa mobiliseringen mot de växande klyftor som som skapats av den ekonomiska modell som infördes under Augusto Pinochets militärdiktatur. Demonstranterna pekade särskilt ut privatiseringen av det offentliga (däribland vatten, sjukvård och utbildning), arbetarnas ökande prekarisering och det politiska systemets rigiditet som uppstått till följd av en konstitution som skrivits och upprätthållits av militärregimen.

 

Den 13 november 2019, tre veckor efter protesternas början, lovade miljardären Sebastián Piñera, dåvarande president, att hitta en lösning som skulle innebära ”fred och konstitutionell förändring”. Natten innan hade landet lamslagits när dussintals sociala rörelser utropat en generalstrejk, som utmynnade i våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och polis. Institutionerna skakades, och Piñeras regering såg isolerad och svag ut.

På morgonen den 15 november nådde kongressen en överenskommelse om att en folkomröstning om en ny konstitution skulle hållas. Kommunistpartiet och delar av Frente Amplio (ungefär ”breda fronten”, en koalition av radikala vänstergrupper, socialdemokrater och ”oberoende” medborgare) avvisade förslaget, som de menade bara syftade till att försvaga den sociala rörelsen.

Omröstningen skulle också avgöra hur den nya författningen skulle utarbetas. När pandemin spreds över Chile i mars 2020 sköts omröstningen upp till den 25 oktober. Under tiden hade den sociala oron börjat påverka ekonomin. Bruttonationalprodukten föll med 2,1 procentenheter under det sista kvartalet 2019, 7,4 procent av jobben försvann och den ekonomiska tillväxten var trög. Trots restriktioner, nedstängningar och minskat resande kampanjade tusentals aktivister för ett ”ja” till en ny konstitution framtagen av en folkvald nationell församling med jämn könsfördelning och med representation för ursprungsbefolkningen. Församlingen skulle också garantera att alla medlemmar behandlades lika, oavsett om de var oberoende eller tillhörde ett etablerat parti.

Högern, inklusive Piñeras regering, var kluvna över vad de skulle göra härnäst. Som förespråkare för ett ”nej” kampanjade de också för att en ny konstitution skulle bli kongressens ansvar om det slutade i ett ”ja”. Kongressen är fortfarande en av landets minst populära institutioner. Genom att argumentera förden skulle delta i processen ville högern begränsa de förändringar som kunde genomföras, av Pinochets grundlag som utarbetades av jurister under överseende av fyra av juntas generaler. Den röstades igenom i en folkomröstning 1980, då alla politiska partier var förbjudna. Det fåtal internationella observatörer som överhuvudtaget släpptes in i Chile vid tillfället kallade omröstningen en bluff.

Trots över 200 ändringar har konstitutionen från diktaturens dagar knappt utvecklats sedan dess, vilket befäst landets nyliberala styre. Den senaste större reformen genomfördes av den socialdemokratiske presidenten Ricardo Lagos, som avskaffade möjligheten att bli utsedd till senator på livstid (vilket Pinochet själv var) och gav statschefen möjlighet att utse och avskeda arméns högsta befäl.

På omröstningskvällen var resultatet tydligt: 78 procent stödde en ny konstitution, och 80 procent ville att den skulle tas fram av en oberoende församling, utan kongressens inblandning. Den sociala oro som hade byggts upp under de föregående månaderna började ebba ut, parlamentarikernas och regerings politiska legitimitet höll på att kollapsa och Piñeras personliga opinionssiffror sjönk.

Drygt 1 400 kandidater slogs om de 155 platserna i den konstituerande församlingen. Valet genomfördes den 15 och 16 maj 2021. Av de sju listor som ställde upp – i vilka det fanns både traditionella partier, fristående kandidater och representanter för ursprungsbefolkningen – vann ingen en egen majoritet.

Det blev ett stort nederlag för de konservativa. Högerallisansen tog bara 37 platser, jämfört med Frente Amplio och kommunisterna som tog 28, eller socialdemokraterna, som tidigare styrt landet i nästan 20 år, och fick 25. De oberoende delade resten mellan sig. Kristdemokraterna led det bittraste nederlaget. Trots att de styrt landet sedan 90-talet och är ett av de största partierna sett till medlemmar kunde de bara knipa en enda delegat.

 

På morgonen den 4 juli 2021 möttes konstitutionsförsamlingens delegater för att utse sina företrädare. Efter hårda förhandlingar och flera omröstningar utsågs Elisa Loncon, som är medlem av ursprungsbefolkningen Mapuche och har en doktorsgrad i lingvistik,  till ordförande. Den unga juristen Jamie Bassa blev hennes viceordförande. Mandatperioden sattes till sex månader. I sitt invigningstal, som hon höll på sitt folks språk Mapudungun, talade Loncon om det nya Chile som höll på att födas, representerat av en församling med nästan helt jämn könsfördelning, inklusive 17 representanter för ursprungsbefolkningarna, som för tillfället hade klätt upp sig i sina traditionella dräkter och talandes sina egna språk.

”I åratal har glömskans krafter försökt hålla sig vid makten” sade Loncon. ”I decennier har vi levt i illusionen att vi lever i ett starkt, enat och dynamiskt land. En dag försvann denna synvilla, och från alla delar av landet började vi höra budskapet: Chile håller på att vakna! Detta uppvaknande har fört oss samman här i dag, för att börja föreställa oss konturerna av det nya land som vi håller på att skapa. ”
Snittåldern var 44 år. Bland de 155 delegaterna fanns 59 advokater, 20 lärare, nio ingenjörer, sex före detta parlamentariker, fem journalister, en student, en före detta admiral och en machi (en vårdare som praktiserar ursprungsbefolkningens medicin), bland andra. I två och en halv månad arbetade de med att bestämma hur deras egen församling skulle fungera. Arbetet delades in i delar: etik, ersättning till medlemmar, befolkningens (framför allt ursprungsbefolkningens) deltagande, grundläggande regler och så vidare. Delegaterna attackerades ständigt av högern, som ville undergräva församlingens legitimitet. Samtidigt arbetade vänstergrupper kopplade till den sociala rörelsen hårt för att sätta så ambitiösa mål som möjligt för den nya konstitutionen. Somliga verkade otänkbara i Chile, såsom att avveckla statens envälde, expropriera gruvbolagens rikedomar och införa regionalt självstyre.

Dessa kortlivade förslag blev till bränsle i högerns desinformationskampanjer, som varnade för att landet skulle delas upp i små territorier för att förse ursprungsbefolkningen med mark, att flaggan och nationalsången skulle bytas ut, att människor inte längre skulle ha rätt att ärva hus och att abort skulle legaliseras till och med den nionde månaden.

Storföretagen och deras närstående medier drev också en kampanj till försvar för de privilegier man tillskansat sig, och knöt till sig några före detta aktörer i landets demokratiseringsprocess, däribland flera medlemmar av Kristdemokraterna, som nu framställde sig själva som representanter för ”partiet för lag och ordning”.

 

För Agustín Squella, en jurist, journalist och filosof som valdes in som oberoende, var den nya konstitutionen grundad i ”ett verkligt försök att göra demokrati till ett slags regering” , i det att direktdemokratiska idéer i form av ”omröstningar eller medborgar-lagförslag” och det nya systemet tillfogades det parlamentariska systemet, tillsammans med en hel uppsättning nya rättigheter.

Den nya konstitutionen innehöll en katalog av sociala rättigheter, i första hand rätten till en rättvis och tillräcklig lön, rätten att strejka och föreningsfrihet. Den garanterade en stärkt och gratis offentlig vård och utbildning. Den erkände föräldrars rätt att välja utbildning till sina barn och lärares rätt att styra över utbildningen efter eget huvud.

Församlingens föreslagna text befäste också flera existerande rättigheter, såsom rätten till anständigt boende, upprättandet av historiska fakta rörande diktaturen och tillgång till information av hög kvalitet. Den bekräftade också det som varit proteströrelsens huvudkrav, särskilt utanför storstäderna: rätten till vatten, vilket är en privatiserad handelsvara i Chile. Vad gäller det politiska systemet skulle landet röra sig från ett slags hyper-presidentskap till en mer moderat republik med ett asymmetriskt tvåkammarsystem, som bland annat skulle ersätta den nuvarande senaten med en regional kammare.

Konstitutionen menade också att staten skulle styra över ekonomin, till exempel för att diversifiera produktionen eller stärka den sociala sektorn. Den definierade korruption som ett brott som undergräver demokratin och slog  fast att varje person som dömdes för ett sådant inte längre skulle kunna inneha offentliga uppdrag eller ställa upp i val. Samma regel gällde brott mot mänskliga rättigheter, sexbrott och våld i hemmet. Texten skapade också ett socialförsäkringssystem där utbetalningarna skulle baseras på ”bland annat principerna om universalitet, solidaritet, tillräcklighet och långsiktighet”. Det var den första konstitution i världen som slog fast klimatkrisens existens och krävde att staten vidtar varje nödvändig åtgärd för att motverka och begränsa den.

Den fjärde juli presenterades den föreslagna konstitutionstexten officiellt för president Boric under en ceremoni i det tidigare parlamentet. Den ackompanjerades av demonstrationer till stöd för den nya konstitutionen. Texten inleddes med orden: ”Vi, det chileanska folket, bestående av många nationer, samtycker frivilligt till denna konstitution, som skapats i en inkluderande, egalitär och demokratisk process”.
I sitt sista tal som viceordförande för församlingen, som upplöstes den dag konstitutionen överlämnades, slog Gaspar Domínguez fast: ”Detta är en av de mest fantastiska och transformativa processerna i Chiles demokratiska historia. Det är en process som växte fram oväntat, som ett ljus i osäkerheten och ångesten… Chile har bestämt sig för att reagera på en djup politisk kris med en aldrig tidigare skådad demokratisk process. Här står vi i dag med ryggen mot vägen, med vårt arbete utfört, och visar världen att vi är en mogen republik och en mogen demokrati.”
Ceremonin var startskottet på kampanjen inför omröstningen den fjärde september, där förslaget röstades ned.

Hade ja-sidan vunnit hade en lång process för att införa den nya konstitutionen tagit vid. Det politiska systemet och lagarna hade behövt förändras i grunden, och de nya rättigheterna hade omvandlats från text på ett papper till verklighet. Nu kommer i stället Pinochets konstitution fortsätta att råda.

Men president Boric har sagt att enligt hans mening så betyder nej-sidans seger bara att arbetet med att ta fram en ny konstitution börjar om från början. Omröstningen den 25 oktober 2020 – med det högsta deltagandet i Chiles historia – slog trots allt fast att chilenarna vill ha en ny konstitution. Någon gräns för när det skulle ske sattes aldrig.

Victor de La Fuente är chef för den chilenska utgåvan av Le Monde diplomatique, Libio Pérez är dess redaktör. Översättting: Tor Gasslander

Inrikes 24 september, 2023

Liberalerna förstår inte pacifismens kärna

På årsdagen av den ryska invasionen medverkade Greta Thunberg i en demonstration arrangerad av pacifistiska organisationer som Svenska freds. Foto: Fredrik Persson/TT.

Ledarskribenter förlöjligar utan att begripa dess kärna – som är att ifrågasätta militarismen, en ideologi som ständigt har dragit in världen i krig.

Under sommaren har Jesper Ahlin Marceta på DN Ledare skrivit en del om pacifismen, ofta på tidningens sedvanliga mästrande sätt. Jag tror att det är svårt att förstå vad det innebär att vara pacifist utan att först förstå att pacifismen, likt antifascism och antikommunism, främst är en reaktiv ideologi. Pacifismen är antimilitaristisk. För att förstå den bör vi därför förstå den ideologi som den motsätter sig.

Den klassiska militarismen, som var mainstream bland eliten under början av 1900-talet, ser krig som är en naturlig och viktig del av den mänskliga tillvaron: nationer som inte befinner sig i krig riskerar att förlora sina dygder och bli dekadenta. Den klassiska militarismen är i stort sett död som ideologi i Sverige och västvärlden.

Den moderna militarismen är dock långt ifrån död. Den ideologiska kärnan i den moderna militarismen är att den aktivt främjar en retorik som syftar till att beskriva den egna nationens handlingar som defensiva, proportionerliga och/eller motiverade av goda avsikter, medan förmodade fiender eller rivaler beskrivs som aggressiva, inhumana och motiverade av onda avsikter. Denna typ av retorik står ofta i konflikt med en central teoretisk insikt inom disciplinen internationella relationer: säkerhetsdilemmat.

Enligt säkerhetsdilemmat kan det ibland vara svårt att se skillnad mellan defensiva och offensiva åtgärder. Till exempel kan en pansarvagn både användas för att försvara territorium och för att angripa territorium. Även åtgärder som tycks helt defensiva kan ha ett offensivt syfte. Ett försvarsverk längs en gräns kan ha som syfte att frigöra resurser att bedriva ett offensivt krig längs en annan gräns. Det innebär att när en aktör, A, skaffar sig kapaciteter som av A anses vara defensiva, finns det en risk att aktören B kommer att uppfatta A:s kapaciteter som offensiva. Det kan leda till att B skaffar sig kapaciteter som B uppfattar som defensiva, vilket kan leda till att A uppfattar att B skaffar sig offensiva kapaciteter. Detta kan leda till en ond cirkel av kapprustning och allt större risk att missuppfattningar leder till en oönskad och destruktiv interaktion.

Säkerhetsdilemmat anses bland forskare inom internationella relationer ofta vara den mekanism som ger upphov till konflikter mellan stater. Det är alltså sällan fallet att en konflikt uppstår för att en sida är ”ond” och den andra ”god”. Oftare handlar det om att två parter fruktar och misstror varandra.

Moderna militarister avfärdar systematiskt argument att säkerhetsdilemmat kan förklara förmodade fienders agerande.

Moderna militarister avfärdar systematiskt argument att säkerhetsdilemmat kan förklara förmodade fienders agerande. Det innebär, enligt militaristerna, att lösningen på en potentiell geopolitisk konflikt aldrig handlar om nedrustning, förtroendeskapande åtgärder eller bättre kommunikation. Det handlar alltid om att visa styrka och att agera hotfullt för att avskräcka fienden.

Det är inte alltid säkerhetsdilemmat som driver stater till aggression. Det finns genuina fall av naken och unilateral aggression, där det inte fanns något realistiskt hot mot den part som initierade konflikten. Ett exempel på det är Saddam Husseins invasion av Kuwait 1990. Ett annat är USA:s invasion av Irak 2003. När en konflikt framkallas av den ena partens unilaterala aggression, finns sällan alternativ till krig. Det finns inga eftergifter den andra parten kan göra för att undvika konflikt. Men när en konflikt framkallas av säkerhetsdilemmat finns ibland möjligheten att undvika att den eskalerar till ett krig.

Det är därför det är viktigt att ha en ärlig, självrannsakande och systematisk debatt om vad som lett till de aktuella konflikterna. Om det bara sitter militarister vid bordet, så kommer den debatten inte att äga rum. Det är därför antimilitarismen behövs i samtalet.

Karim Jebari
Filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier.
Kultur 24 september, 2023

Hur Naomi blev den andra Naomi

Trots att ”Doppelgänger”, Naomi Kleins sjätte bok, är hennes mest personliga, är hon fortfarande lika vass och relevant. Foto: Dan Hansson/SvD/TT.

Konspirationsteoretiker, säger Klein, ”har fel om fakta, men prickar rätt på känslorna”. Myra Åhbäck Öhrman har läst Naomi Kleins nya ”Doppelgänger”.

”Till mitt försvar var det aldrig min avsikt att skriva den här boken”.

Så inleder Naomi Klein Doppelganger: A trip into the mirror world, och jag är benägen att tro henne. I jämförelse med hennes tidigare verk, som No logo (1999), en kritik av varumärkefieringen hos okontrollerad global kapitalism och The Shock doctrine (2007), om hur nationella kriser utnyttjas för att minska motståndet mot kontroversiella politiska förändringar, känns premissen okaraktäristiskt privat. Klein tar nämligen avstamp i något så vardagligt som irritationen över att ständigt förväxlas med ”Den andra Naomi” – Naomi Wolf.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 23 september, 2023

Att komma fram till Samarkand

Positionen i gränslandet mellan de historiska civilisationerna har gjort Samarkand till en unik plats. Foto: Jonas Sjöstedt.

På resa mellan Uzbekistans mytomspunna städer upptäcker Jonas Sjöstedt ett land inklämt mellan två världsdelar och i skärningspunkten mellan storstadens modernitet och glesbygdens tradition – där arvet från Sovjet är lika närvarande som det från de islamiska och centralasiatiska civilisationerna.

Det är fantastiskt vackert, ändå är nästan inga turister på plats när jag och tonårsbarnen vandrar runt Registan, det gamla torget i Samarkand med byggnader som en gång i tiden var skolor. Här studerades filosofi, astrologi, matematik och teologi redan för 500 år sedan. Kanske beror frånvaron av människor på att det är så varmt, nästan 40 grader. Vi sätter oss på en bänk i skuggan under ett par träd på en innergård och bara tar in skönheten och atmosfären. Det är som att kliva in i en saga.

Samarkand, Bukhara och Khiva. Namnen på de uråldriga städerna längs Sidenvägen har något lockande och sagolikt över sig. Det är historiska städer med fantastiska gamla moskéer, uråldriga koranskolor, gränder och myllrande marknader där det säljs frukt, nötter och textilier. Det är vackra innergårdar där folk dricker te i skuggan under mullbärsträden. För äldre svenskar har säkert Thorstein Bergmans vemodiga visa ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som sjungits in av såväl Lena Andersson som Lill Lindfors, bidragit till denna längtan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Utrikes 23 september, 2023

Bland sanddyner och teknikpionjärer formas framtidens bosättare

Med modeord som ”uppstartsnation” kombineras territoriell nybyggaranda med högteknologiskt entreprenörskap. Så hoppas Israel skapa en sionism för nästa generation.

Dagens Israel är ett splittrat land. Mängder med människor har tagit till gatorna i Tel Aviv sedan regeringen i våras föreslog en kontroversiell lag som fråntar Högsta domstolen rätt att påverka regeringens beslut. Eftersom Israel saknar en grundlag har Högsta domstolen spelat en viktig roll för landets demokrati, och den har fungerat som en garant för sekulär politik i ett land som präglas av allt mer extrema värderingar.

Samtidigt är frågan om ockupationen frånvarande och den minoritet som vill blanda in Palestinafrågan anklagas för att riskera att skada den unika enigheten i demonstrationstågen. Protesterna handlar om Israels demokrati, och därmed även om något så existentiellt som landets identitet och fortlevnad.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Ledare 22 september, 2023

Det judiska är större än Israel

Israel blir allt smärtsammare att förhålla sig till för sekulära judar. Foto: Kristopher Radder/AP.

Öknens planterade träd ger inte längre skugga åt övergreppen.

I helgen har många judar firat in det nya året. Trots att jag är judinna har ingen i min familj iakttagit högtider, men för ett par år sedan blev jag bjuden till en trevlig rosh hashana-middag hos en vän. Vi åt gratinerad blomkål och challebröd, och vid bordet satt två familjer med barn i lågstadieåldern. Framåt slutet av måltiden plockades traditionens symboliska höjdpunkt fram, äpplet (året som runt och rikt) och honungen (förhoppningen om ett sött år). Jag noterade att det var ett rosigt, svenskt äpple som en gäst kanske plockat med sig från sin tomt och som nu låg uppskuret på min assiett. ”Åh, så här fina äpplen har de nog inte i Israel!”, utbrast jag, varpå en av de större pojkarna svarade: ”Det bor faktiskt judar över hela världen, inte bara i Israel!”

Jag blev mållös. Den brådmogne unge mannen hade redan dragit samma slutsats som jag själv gjort först sent i livet, nämligen att den judiska världen är större än Israel. Och att för att landa i min identitet och lära mig något av den judiska historien, så behöver jag frigöra mig från en självförståelse som är kopplad till Israel. Jag behöver varken reflexmässigt springa till landets försvar, eller ha mindervärdeskomplex för att ha tappat kontakten med sederna. Det judiska är så rikt att den lilla bit som intresserar mig räcker gott och väl – drivkraften att ifrågasätta, kollektivt analysera texter, göra uppror, hålla fast vid idén om en gränslös värld, som sammanfattas i en av de äldsta skrifternas vackraste sats: tiqqun olam, förpliktelsen att laga världen.

Ändå förstår jag precis vad Israel representerar när jag tänker tillbaka på 1945, när en värld reser sig ur en katastrof för att bygga något nytt. Då står spillran av ett folk och undrar vad som finns kvar att leva för efter att inget land, inte ens det egna, erbjudit skydd mot nazisternas skoningslösa jakt på judar. När ens mamma, pappa, make eller barn i bästa fall återfinns som ett av tusentals namn i en loggbok, med stämpeln Vernichtet (förintad) i maginalen. Då är drömmen om ett eget land lätt att identifiera sig med. Som den israeliske författaren Amos Oz har sagt: ”Den värsta tragedin jag kan tänka mig är kollisionen mellan det rätta och det rätta.” Det rätta att bereda judar en egen plätt jord efter det stora sveket, och det rätta i att inte mörda palestinier och jaga dem ur deras hem.

Rörelsen själv talar om ‘savannisering’, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Mina föräldrar var aldrig religiösa. Så även om de aldrig övervägde att emigrera till Israel, så tjusades de ändå av landet som byggts upp av raska socialistiska kibbutzniks i en Medelhavsversion av Unga örnar, med småsamhällen byggda kring kollektivjordbruk och jätteförskolor. Att donera pengar till Keren Kajemet, den israeliska markägande stiftelsen som planterar träd i Negev, blev den perfekta kompromissen. Vem älskar inte träd som växer i öknen? I veckans nummer visar Johanna Adolfsson hur något så oskuldsfullt tjänar som vapen för en ockupation. Rörelsen själv talar om ”savannisering”, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Hon visar också hur landet, genom att klä nybyggandet i företagslingo, hoppas nå ut till en ny generation. Hittills har de massiva demonstrationerna mot detroniseringen av landets högsta domstol engagerat teknikentreprenörerna, som sett affärerna äventyras när landet faller i internationell onåd. Men kanske går det ändå att fresta några Silicon valley-hipsters att bosätta sig i öknen och skapa lagligt muslimfria zoner. Blir det till slut visionen om nya kapitalflöden som lättar högerregeringens huvudvärk och splittrar protestvågen?

Om några dagar infaller Yom Kippur och efter det kommer en högtid av ett helt annat slag: Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. I år är det Judisk Kultur i Sverige som är hedersgäst och det blir gott om tid för samtal om vad det innebär att vara jude i dag. Några israeler är bjudna, men precis som den unge mannen vid bordet sade: Det bor faktiskt judar över världen, inte bara i Israel.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Krönika/Kultur 22 september, 2023

Bästa vapnet mot algoritmerna är dumhet. Foto: Ørn E. Borgen/NTB/TT.

Hur smart målgruppsanpassningen än blir kommer reklamen ändå att förbli lika blåst eftersom målgruppen är det. Och det älskar jag oss för.

För cirka ett år sedan, när jag precis kommit ut som transtjej, fick jag under en period otroligt mycket Youtube-reklam för testosterontillskott – uppenbart riktad till osäkra manosfär-killar som dagdrömmer om stenhårda magmuskler lite oftare än deras homofobi borde tillåta. I går försökte Instagram sälja en vaginalsalva till mig med den käcka sloganen ”Luktar bävern knas?” Jag tror det är detta som kallas maskininlärning.

Att vi numera är övervakade och spårade dygnet runt har tyvärr länge varit deppig allmänbildning snarare än kittlande konspirationsteori. Våra sociala liv utspelar sig på spelplaner styrda av Google och Meta, som säljer data om dig till andra som i sin tur vill sälja produkter till dig, i det charmigaste av system.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 21 september, 2023

Gruvprotest och klimatbön under aktionsvecka

Sáminuorra, Klimatalliansen och European Environmental Bureu är några av organisationerna som talar på Sergels torg under lördagen. Foto: Tuija Roberntz.

Från Luleå i norr till Malmö i söder – under klimataktionsveckan anordnas protester, sorgmarscher och samtal i hela landet för att uppmärksamma klimaträttvisa. Flamman har pratat med en demonstrationsarrangör om kampen mot gruvor och med en präst om bönens plats i klimatrörelsen.

Jojk ekar över Sergels torg lördagsmorgonen den 16 september. Vi befinner oss på en demonstration mot de gruvor som planeras runt om i landet, och personen som jojkar heter Astrid Lindstrand Tuorda. Starttiden, klockan halv tio, kan tyckas tidig för en demonstration. Anledningen till klockslaget stavas kungen. Han firar femtio år på tronen, och snart ska stora delar av stan spärras av för hans kortege.

– Vi ville ha en vandrande demonstration, men det fick vi inte tillstånd till, berättar Lisa Wanneby. Hon är ordförande för Urbergsgruppen, och arrangerar demonstrationen som en del av Week of action, en aktionsvecka i september där över 100 organisationer runt om i Sverige bjuder in till att agera för klimaträttvisa. Bland organisationerna som deltar finns Extinction rebellion, Greenpeace och Rebellmammorna, men också kristna grupper som kväkarna och Svenska kyrkan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]
Rörelsen 21 september, 2023

Verdinelli underskattar arbetarnas kollektiva makt

I flera städer har det arrangerats demonstrationer mot förslaget om informationsplikt. Foto: Oscar Olsson/TT.

Sedan den SD-ledda moderatregeringen tillträdde sker många attacker på personer med migrantbakgrund. Men ingen har mött sådant motstånd som den föreslagna angiverilagen, som går ut på att ge personal i offentlig sektor uppgiften att ange papperslösa de kommer i kontakt med till gränspolisen och Migrationsverket.

Sedan juni har en rad region- och kommunpolitiker deltagit i protesterna, främst genom skrivelser till regeringen om undantag för vård- och skolpersonal. Det ger hopp åt Cecilia Verdinelli, som i Flamman den 14/9 skriver att ”i just detta fall är motståndet från ledningen viktigare än motståndet från golvet”.

Hon menar att de gräsrotsmobiliseringar för olydnad som föregått regionpolitikernas gester, i synnerhet vårdarbetarkampanjen Vi anger inte, saknar en ”obehaglig pusselbit” i sina analyser: vissa offentliganställda röstar på SD och vill säkert ange papperslösa oavsett vad deras kollegor säger. Hon avråder därför från synliga kampanjsymboler på jobbet. Enligt Verdinelli är den viktigaste funktionen för dessa kampanjer att understödja region- och kommunpolitikers motstånd mot regeringen.

Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Kampanjen är dock tydlig med att den inte riktar sig till politiker. Samma dag som Region Skåne blev först ut att fatta beslut om att personalen inte ska omfattas av anmälningsplikt, den 23 maj, skrev Vi anger inte i en debattartikel i Vårdfokus att ”Vårt budskap riktar sig varken till Sverigedemokraterna, regeringspartierna eller oppositionen. Det riktar sig till vårdpersonal, patienter och anhöriga.”

Vid det laget var kampanjen två månader gammal och hade fått mycket uppmärksamhet. Den föregicks i sin tur av ett upprop från december 2022 där över 4 000 vårdarbetare och studenter offentligt lovade att inte följa lagen. Den har också följts av liknande mobiliseringar bland bibliotekarier, lärare och socialarbetare, och protester från samtliga berörda fackföreningar.

Verdinelli vänder förhållandet mellan gräsrötter och ledning upp och ned. Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Artikeln har också – trots Verdinellis ”fackligt-autonoma hjärta” – en pessimistisk syn på arbetarnas kollektiva makt. Visst finns det SD-väljare och andra rasister som arbetar i offentlig sektor, men skillnaden är stor på en angivare eller trettio. Verdinelli hoppas att rödgröna regionpolitiker kan stoppa lagförslaget. Det är mer troligt att mobiliseringar bland personalen kan minska angiveriets omfattning när lagen väl är på plats.

Det märkligaste i artikeln är dock tanken att papperslösa skulle bli mer otrygga i väntrummen om de ser vårdpersonal med ”Vi anger inte” skrivet på nyckelband eller pins. Hur deras trygghet skulle minska av offentligt stöd för deras rätt till vård är svårt att förstå. Det som skapar rädsla för att söka vård är nog snarare regeringens förslag än motståndet mot det.

Den här diskussionen berör också en större fråga. Hur ska vi förhålla oss till en öppet antidemokratisk regering? Vi ser redan lagstiftning riktad mot oppositionens ekonomi, statlig och oppositionell media, samt mot politisk aktivism. Angiverilagen måste ses i den kontexten.

Under sådana förhållanden är det viktiga med storskaliga olydnadskampanjer inte eventuellt stöd till oppositionella politiker. De är viktiga för att de försvarar demokratin genom att praktisera den direkt, och på så sätt gör den levande på nytt.

Viktor Mauritz, psykolog som avgett löfte om att aldrig ange.

Cecilia Verdinelli svarar direkt:

Jag håller med om att välfärdsanställdas motstånd från golvet spelar en avgörande roll för att regioner och kommuner, i sin tur, skall stå emot regeringens förslag om angiveri – etik i all ära, men det sista välfärdens arbetsköpare vill ha är en het konflikt med yrkesgrupper som redan i dag är svåra att anställa.

Vi ser dock olika på situationen på arbetsplatsen: Mauritz skriver att det är stor skillnad på en och trettio angivare. Förvisso, men min poäng är att det räcker med en enda angivare för att orsaka en personlig katastrof för patienten. Om jag påstår att ”vi anger inte” samtidigt som hon-nya-i-receptionen visst gör det har vi oavsiktligen skapat en fälla. Därför är det säkraste skyddet för den papperslöse en arbetsköpare som gör motstånd oavsett vad utredningen kommer fram till. Säkerheten måste rimligen vara riktmärket här, snarare än ideologin.

Cecilia Verdinelli, läkare som också avgivit löftet.

Viktor Mauritz
Psykolog.
Ledare 20 september, 2023

Regeringen presenterar misshandel som massage – och alla spelar med

Regeringen skär ned på värnandet av Östersjön och andra svenska vatten – men framställer det som en satsning. Foto: Kustbevakningen/TT.

Jag förstår att regeringen kallar nedskärningar på klimatet och välfärden för ”satsningar”, men inte varför vi andra låter dem göra det.

Äntligen stod klimatministern vid mikrofonen.

Församlingens huvuden lyftes. Så, där var hon ändå, Romina Pourmokhtari!

Det kom en visshet över henne, medan hon stod där, att hon hade idel fiender i pressen, fiender i alla bänkar.

I mars hade regeringens klimatarbete sågats av Klimatpolitiska rådet, bland annat för att utsläppen enligt regeringens egen bedömning förväntades öka i närtid. I början av september beskrev John Hassler – regeringens egen klimatexpert – hur sänkningen av bränsleskatten motverkar omställningen och riskerar leda till ”grova böter” av EU.

Men nu, den 17 september, skulle hon visa dem alla.

”Sveriges havs- och vattenmiljöer är unika, och ska bevaras för framtida generationer”, dundrade hon och presenterade en satsning på 158 miljoner kronor på att skydda vattenmiljöer.

Underbara nyheter! Problemet är bara att regeringen i fjol skar ned på samma post med 258 miljoner kronor. Det största hotet mot Östersjön kommer alltså från regeringen själv. Eller som man säger på skräckfilmsprosa: samtalet kommer inifrån huset.

Så här fortsätter det på område efter område.

Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

”Kraftiga tillskott till välfärden i höstbudgeten”, påstod regeringen lika fräckt den 15 september. De generella statsbidragen till kommuner och regioner ”förstärks” med 10 miljarder kronor från och med nästa år, plus 6 miljarder i riktade statsbidrag till kommunsektorn.

”Regeringen är tydliga med att vi inte kommer lämna välfärden åt sitt öde”, lovade Elisabeth Svantesson i vad som snarast lät som en hotelse. Samtidigt beräknar Sveriges kommuner och regioner ett underskott på 20–30 miljarder under kommande år. Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

Det är häpnadsväckande hur ofta regeringens spinn publiceras rakt av, utan granskning.

”Kommuner och regioner får tio miljarder mer nästa år”, skriver Dagens Nyheter. ”Tio nya miljarder ska stötta kommuner och regioner i en svår tid”, skriver TT.

Det är som om vi plötsligt skulle börja kalla misshandel för ”knogmassage” – och av någon anledning spelar medierna med i charaden. Samtidigt är det inte så konstigt, med tanke på att båda sidor av politiken har lärt oss att tänka så här på ekonomin. Då pengarna till välfärden inte är indexerade – det vill säga anpassade för att följa inflationen – skärs dess budget i praktiken ned på varje år. Storleken på nedskärningarna är vad som på nyliberalt nyspråk kallas för ”reformutrymmet”. Därför borde politikerna inte få stå och presentera ”satsningar”, utan i stället berätta vad de skär ned på.

Tyvärr resonerar Socialdemokraterna likadant.

I Stockholm klubbade det rödgröna styret en höjning av schablonersättningen till skolor som var lägre än SKR:s prisindex över kommunernas förväntade kostnadsökningar för 2023. Eller som man säger på vanlig svenska: de skar ned på skolan. Men det kunde de förstås inte erkänna rakt ut, så i stället presenterade skolborgarrådet Emilia Bjuggren och finansborgarrådet Karin Wanngård budgeten som en ”rekordbudget” och en ”historisk satsning” på skolan.

Om jag sänkte mina barns veckopeng med 10 kronor, för att sedan lansera en ”godissatsning” på 5 kronor i veckan, så skulle jag ha behövt störta ned på mina knän och be dem om förbarmande. Det är synd om vi låter politikerna komma billigare undan.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 20 september, 2023

En vanlig kille

Sjuhundra sidor killbeundran i den nya biografin om Musk, skriven av Walter Isaacson. Foto: John Raoux/AP.

I den nya biografin förvandlas psykopati till gudars krafter. Även om Musk i dag är mer ett kulturellt fenomen än en affärsman framstår han mest som ett Sommarprat i P1.

Elon Musk är min svurna fiende. Inte på samma sätt som att rika är socialisters naturliga fiender, eller för att han är en manskille som leker med rymdraketer och bilar. Utan för att han tog Twitter ifrån mig. Plattformen finns för all del kvar som X men är mer dysfunktionell än någonsin.

I den över 700 sidor långa nya biografin om Musk, skriven av Walter Isaacson, får jag lära mig att han köpte Twitter för att kunna äga liberalerna, own the libs, alltså ta revansch mot den majoritet av användare som tillbringade sin tid online med att håna honom, och som enligt honom tillhör ett ständigt kränkt, socialliberalt etablissemang. En situation han visserligen själv satt sig i med sina utspel – allt från att kalla dykaren som räddade några thailändska pojkar från att drunkna i en grotta för pedofil, till att ge Kanye Wests presidentkampanj sitt fulla stöd. Musk är i dag lika mycket ett kulturellt fenomen som en affärsman. Bilden på när han röker en joint i Joe Rogans podcast 2018 har blivit ett mem att använda för när någon säger någonting som ska verka smart men låter pårökt. Och hela detta kulturkrig mellan Musk och andra nördar har förstås utspelat sig på Twitter.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr