1986 satt den då 39-årige popgangstern Clark Olofsson på Kronobergshäktet och plitade ned sina tankar om brott och straff i boken Rättvisans lotteri. Även om han redan i förordet slår fast att ”angivare och kollaboratörer” bör likvideras så duggar namnen på gamla kumpaner och rövarprofiler tätt. Lägg till skumma diamantaffärer, spektakulära rån som lämnar Olofsson med röven – bokstavligen – full av pengar, ett vanvettigt flängande mellan länder och telefonlinor och den påminner om montagescenerna i en Guy Ritchie-film. Boken slutar på nyårsafton 1985 med en optimistisk Clark som hoppas på bättre, mer rättssäkra tider i frihet. 

Han skulle få anledning att bli besviken.

Nästan 30 år senare, varav de flesta bakom galler, utkom Olofsson med en ny uppsättning memoarer, den tudelade Vafan var det som hände  som ligger till grund för Jonas Åkerlunds fartfyllda miniserie Clark, som hade premiär i förra veckan på Netflix. Dessa böcker är om möjligt än mer eldfängda, sanningstöjande och vilt svingande och allt tyder på att Åkerlund, som inte på något sätt gör anspråk på att objektivt skildra verkliga skeenden, tvingats avdramatisera och nyansera Olofssons egna utsagor. För att det något Clark Olofsson aldrig varit en vän av, förutom lag och ordning, så är det stringens i berättandet. På så vis har Åkerlund och Bill Skarsgård i titelrollen gjort ett hästjobb med att bena ut de mest återgestaltningsvänliga och publikfriande bitarna.

Några recensenter har redan knorrat kring att Clark ägnar sig åt idolisering av en simpel skurk. Och visst framstår Clark Olofsson i Skarsgårds tappning som gränslöst egocentrisk, manipulativ och statuskåt, alla egenskaper som anses eftersträvansvärda i kapitalismens tidevarv. Men snarare än något skönmålande filter har Åkerlund valt att konsekvent använda sig av en komiskt uppförstorande lins som effektivt värjer sig för den mest förutsägbara kritiken.

Den som söker en svajig politisk analys av kriminalitetens orsaker och samhällskonsekvenser kan därför tryggt stanna kvar i journalistiken, snarare än fiktionen, kring Clark Olofsson. Den liberala kulturskribenten Per Svensson förklarar till exempel i Clark Olofsson-dokumentären Folkhemsdesperadon (2001) att Sverige på 70-talet var så folkhämmande sövande och vänsterpolitiskt pekpinnigt att det behövdes ”en varg strykandes runt knuten i och med att byn var så prydlig”. Den amerikanska tidskriften Herald Tribune resonerade på liknande sätt i ett idolporträtt av Clark 1976 att det ”i ett land där staten officiellt rekommenderar sina medborgare att äta sex skivor bröd om dagen… har en djup trängtan efter lite grann oordning förvandlat en bankrånare till ett slags folkhjälte”.

Miniserien gör halt ungefär samtidigt som Rättvisans lotteri utkom och Olofssons Robin Hood-gloria definitivt hamnat på sniskan efter den första i en längre rad knarksmugglingsdomar. När Folkhemsdesperadon  spelades in avtjänade han ett nytt straff för grovt narkotikabrott, denna gång i Danmark, och suckade som en bedrövad FIFA-delegat över hur ”det inte är en slump att jantelagen är uppfunnen här”. Fiktionens  Clark  är en lustfylld, roande fars medan verklighetens Clark Olofsson för länge sedan växlat över i tragedi.