De första gerillasoldaterna har börjat eftermiddagens svalkande bad och tvätt av kläder. Stora spindlar springer över bäcken medan papegojor, grodor eller paddor har inlett sin eftermiddagskonsert. En kraftig trädstock ligger över bäcken och är en bro i denna fuktiga, varma men otroligt vackra del av Amazonasdjungeln. Trädkronorna ger ett visst skydd mot insyn av bombplanen som med sina infraröda kameror kan penetrera de djupaste trädkronor i regnskogen.
Gerillasoldaten Marleny sitter vid sin sängplats och lägger på ett lager av mascara på ögonfransarna. På sängen ligger det en grön kudde broderad med gula kanter och utformad som ett hjärta medan hennes AK-47:a hänger på en sängstolpe. Allt i en slags surrealistisk atmosfär av vapen och kamouflage. Bokstavlig revolutionsromantik, tänker jag.
– Allt för att revolutionen ska bli så vacker som möjligt, säger hon med ett avslappnande skratt och fortsätter att breda på rött på sina läppar.
Under det senaste halvåret har konflikten i Colombia intensifierats. Gerillan har återhämtat sig efter flera allvarliga förluster av viktiga ledare sedan 2008 och attackerar armén i stort sett över hela landet. De tidigare stora gerillakoncentrationerna har ersatts av den vietnamesiske militäre strategen Nguyen Giaps mindre rörliga gerrillaenheter. Gerillan rör sig som fisken i vattnet, slår till och drar sig tillbaka.
Överallt i landet pågår det ekonomiska och sociala konflikter. Desperata människor som inte har råd att betala elräkningarna ockuperar eller bränner helt sonika ned det privatiserade elbolagets kontor. Eller arbetare från olika branscher som befinner sig i strejk eller i hungerstrejk, trötta på att bli behandlade som modern slavarbetskraft till slavlöner.
– Framväxten av den breda vänsterfronten Marcha Patriotica har skakat om makteliten. Till skillnad mot övrig politisk opposition i Colombia har Marcha Patriotica vuxit fram från basen, från byarna på landsbygden eller de fattiga bostadsområdena i städer som Bogota eller Medellin. Den uppvaknade ungdomen utgör en grundpelare i denna enorma rörelse som i dag samlar 1 700 sociala och folkliga rörelser.
Det säger den före detta liberala senatorn Piedad Cordoba, eller ”La Negra”, som hon kärleksfullt kallas av de närmaste. Hon leder Colombianer för Fred och är ett av språkrören i Marcha Patriotica. Få colombianer är som Piedad så hatade av den elit som har styrt landet sedan spanjorerna besegrades. Anklagad att vara i tjänst hos gerillan, anklagelser som fördes ända upp till Högsta domstolen som avvisade dem blankt.
När Flamman träffar henne i ett av Colombias grannländer blir det ett kärt möte, nära sju år sedan sist.
– Dick, först och främst ett tack för din tid i Colombia som var kritisk, alternativ och konstruktiv och som synliggjorde den colombianska verkligheten. För det andra, situationen i Colombia i dag är dramatisk och desperat. De åtta åren med Uribe innebar att det infördes ett system av död, försvinnanden och en krigföring mot civilbefolkningen som tvingades bort för att uppfylla vad Santos i dag genomför; ett överlämnande av naturresurser och territorium till de transnationella företagen.
– Inte ens under den spanska kronan genomfördes en så brutal plundring av naturresurserna som i dag, säger Piedad och tar fram ett pressklipp från hennes hemlän, Chocó. Detta befolkas i huvudsak av svart befolkning som lever i extrem fattigdom mitt bland ädelstenarna. Chocó är i dag föremål för ett enormt intresse och de transnationella gruvbolagen står i kö för att ta över exploateringen av Colombias ädelmetaller.
– Tjugofem gruvbolag har ansökt och fått koncessioner för 434 egendomstitlar som de ska använda för att plundra Chocós naturresurser. Dessa bolag tar varje år upp 28 ton enbart i Chocó, av de 56 ton guld som utvinns över hela Colombia, säger folkledaren.
Det är mot denna politik som människor i dag samlas och organiserar sig i Marcha Patriotica.
– Pjäserna på det politiska schackbrädet har flyttats efter framväxten av Marcha Patriotica. Santos och hela den maktgrupp han tillhör eller den kriminella apparat som Uribe och extremhögern representerar, är skakade av det enorma gensvar som Marcha Patriotica har mött, säger Piedad.
Folk har tappat rädslan. Ungdomar, studenter, bönder, indianfolk och folkliga samhällsgrupper organiserar sig över hela Colombia och bygger steg för steg upp en lokal folkmakt, hävdar Piedad.
– De bryr sig inte om att det sitter en idiot på en privatklubb för överklassen i Bogota och kallar folk på landsbygden för ”gerillasoldater” och ”terrorister” i en region där gravida förlöses utan läkare och barnmorskor. Marcha Patriotica är ett oåterkalleligt faktum och rörelsen går inte att stoppa, säger hon nu med entusiasm i ögonen.
Ever, med Paezblod i venerna, avslutar programmet Cadena Radial Bolivariana, Voz de la Resistencia, gerillans egen radiostation och börjar plocka ner antenner och mixerbord. Hans fyra journalistkollegor Alex, Dayanis, Tatiana och Alirio har under tre timmars sändningar fört ut gerillans budskap i ett område som täcker cirka 120 kilometers radie i norra Colombia. De avvisar anklagelserna om att gerillan skulle finansiera sin kamp med inkomster från narkotikahandeln.
– Jag vet inte hur många gånger vi har försökt förklara för reportrar eller politiker att Farc varken har tid eller en politik som baserar sig på kokaodlingar eller inkomster från droghandeln i allmänhet. För två decennier sedan påstod samma krafter att utan Sovjetunionen skulle vi försvinna på ett par månader. Sovjetunionen försvann 1991. Farc försvann inte utan växte och blev ett militärt hot för oligarkin som fick intensifierad militär hjälp av USA via Plan Colombia. Dessa krafter piskades att hitta på en ny lögn för att legitimera sin hjälp. Förevändningen blev att Farc hade ”övergett sin politiska karaktär och förvandlats till en knarkkartell”. Om det inte finns något, så hittar de alltid på något, det lär oss historien.
Det säger Alirio en 35-årig gerillasoldat och är nästan sur när jag ställer frågan som han menar ältas till leda i utländsk press.
– Kom ihåg Noam Chomskys ord om att 90 procent av inkomsterna från knarkhandeln filtreras och tvättas i USA:s finansiella system. Farc tar ut en skatt i alla regioner i Colombia där vi är den parallella statsmakten. Storgodsägare, bananföretag, alla verksamma grupper men även representanterna för maffian som köper böndernas kokapasta beskattar vi. Vi är en garant för att bönderna inte blir lurade av maffian. Men gerillan ägnar sig inte åt någon som helst form av narkotikahandel eller odling. Den ser vi som ett uttryck för det kapitalistiska system som staten och USA står garant för. De som motsätter sig en politisk lösning är samma krafter som driver kriget vidare.
Efter att Flamman lämnat gerillan och Piedad Cordoba, dyker nyheten upp om att Farc och regeringen Juan Manuel Santos slutit en ramöverenskommelse i Havanna om att inleda fredsförhandlingar. Om en månad ska de inledas i Norge och nära femtio års militära konfrontationer kan gå mot sitt slut.
Men skepsisen hos folk och framför allt den colombianska vänstern, är stark. Erfarenheterna är att när förhandlingarna börjar nudda de strukturella frågorna så drar sig maktens elit sig tillbaka och bryter fredsförhandlingarna. Samtidigt har också det smutsiga kriget mot den nya politiska oppositionen accelererat. Exemplet Union Patriotica, som bildades i maj 1985 efter att fredsavtalet mellan Farc och regeringen Betancour undertecknats, är illustrativt. Mer än 5 000 av den bästa kadern hos vänsteralliansen mördades av den statliga terro
rismen, bland dem två presidentkandidater, åtta kongressledamöter, 13 landstingsledamöter, 70 kommunalråd och elva borgmästare.
– Från Santos´ perspektiv är fred eller krig inget annat än strategier för att införa ett ohållbart ekonomiskt, socialt och nyliberalt projekt. Det baseras på en nationell utveckling som har agraindustrin och gruvexploateringen som hörnpelare, säger José Antonio Gutiérrez D., en av de främsta politiska analytikerna av den colombianska konflikten.
Han menar att den sittande makten vill vinna tid och med andra medel neutralisera gerillans militära och politiska makt genom att dra dem till sig. Men enbart det faktum att Santos har gett grönt ljus för fredsförhandlingar är en delseger för och ett erkännande av gerillan, menar Gutiérrez. Han uppmanar till en folklig mobilisering för att denna fredsprocess inte ska gå i stöpet som de tidigare.
Colombia är komplext men vackert, som vid bäcken i djungeln. Det kan bli ett bokstavligt paradis, om det får fred.
