Ön Cypern som befolkas av cirka 780 000 innevånare, delades 1974 efter en nationalchauvinistisk tuppfäktning mellan två fascistiska länder, Grekland och Turkiet.
I Grekland hade en militärkupp sopat bort demokratin. På Cypern fanns en stark vänster och en demokratirörelse kvar. Greknationalismen blev diktaturens instrument för att göra upp med den demokratiska rörelsen på ön och samtidigt ett tydligt hot för de turkcyprioter som levde i grekiskt dominerade områden.
Nu såg det likaledes fascistiska Turkiet sin chans och lät fallskärmstrupper besätta den norra delen av Cypern. Turkiet fick efter striderna närmare 40 procent av öns yta, trots att turkcyprioterna endast är cirka 20 procent.
Effekterna av konflikten är en närmast total delning, med ett parallellt grekiskt och turkiskt styre (det är dock den grekiska presidenten som erkänns internationellt) över de respektive delarna av ön åtskilda av en FN-bevakad zon. Den etniska rensningen har förvärrats under de 30 år som följt striderna. Fram till för några år sedan gick det inte att resa fritt, ännu mindre bosätta sig i ”fel” del. Parti- och organisationslivet är också delat.
Turkcyprioterna, som nu är i minoritet är generellt fattigare och har mindre utbildning. De var före 1974 inte diskriminerade i lag, men ekonomiskt och socialt underpriviligierade. Turkcyprioterna har generellt varit mer negativa till återförening på grund av de villkor som ställts. Vid det senaste försöket var de dock mer positiva än grekcyprioterna. Ironiskt nog blir den grekiska sidan, som röstat nej till delningsplanen, medlemmar i EU, medan den turkiska sidan, som röstat ja, lämnas utanför.
