Jag kom att tänka på en idrottsklubb som jag var aktiv i för några år sedan. På ett årsmöte deklarerade styrelsen att de ville ta bort stadgan om ett visst antal kvinnor på förtroendeuppdrag. Inte för att de inte strävade efter jämställdhet, utan för att den hade spelat ut sin roll. Klubben hade massor med profilerade tjejer, både i styrelsen, som instruktörer och som duktiga idrottare. Att ha ett stående krav om att hälften av styrelsen skulle vara kvinnor när man nästan fick kvotera in killar kändes gammaldags.
Vi var kanske några som var skeptiska till att den feministiska revolutionen hade inträffat i en liten budoklubb utanför Stockholm, men hur det nu var blev det ingen diskussion kring det. Nyligen tittade jag in på klubbens hemsida. Alla i styrelsen var män, så när som på en suppleant. Bland funktionärerna var det nästan lika illa.
För någon vecka sedan var jag på ett seminarium där bland andra Rossana Dinamarca, riksdagsledamot (V) deltog. Hon berättade att när hon valdes in i riksdagen fanns ett feministiskt förtroenderåd inom V:s riksdagsgrupp, som skulle granska alla frågor ur ett jämställdhetsperspektiv. Senare upplöstes rådet. Tanken var att alla riksdagsledamöter nu skulle vara tillräckligt duktiga för att själva klara av det. Det blev inte riktigt så. Hon konstaterade en smula självkritiskt att det nog hade behövts ett särskilt råd för att hårdgranska jämställdheten.
Det är lätt att vara naiv kring vilka landvinningar man åstadkommit. Hade någon sagt till mig som Fittstimsinspirerad tonåring att det skulle finnas både ett växande hemmafruideal och ett vårdnadsbidrag när jag fyllde 30 hade jag nog inte trott på det. Just nu är jämställdheten på tillbakagång, men jag vill ändå blicka framåt. Nästa gång vi börjar tro att vi åstadkommit något ska vi inte luta oss tillbaka. Då ska vi lägga in överväxeln.
