Barack Obama prisade Deneens första bok Why liberalism failed (2018). Presidenten menade att boken ger insikter om den förlust av mening och gemenskap som många i västerländska demokratier känner i dag.

Obama har rätt. Det har även Deneen.

I sin andra bok Regime change (2023) utvecklar filosofen sitt budskap. Liksom i sin första bok är Deneen svepande, bombastisk, mässande. Han upprepar sig som någon som på fyllan inte riktigt hittar orden, men ändå vet sig ha något viktigt att säga.

Ofta svingar Deneen så vilt åt alla håll att många djupsinniga observationer bleknar bakom en dimma av svammel.

Det har hans kritiker tagit vara på. Svamlet, alltså.

De pekar på någon av de många feltolkningar Deneen gör, eller blottlägger de rent falska saker han påstår, och anser sig själva därmed kunna stuva undan hela hans idékropp längst ned i bokhyllan.

Så ska man inte hantera en filosof som Deneen. De saker han trots allt har rätt om är för betydelsefulla. Och den politik han själv förespråkar – hans alternativ till liberalismen – är alldeles för skrämmande för att arkiveras och glömmas bort.

Till att börja med måste man förstå vad Deneen menar när han säger ”liberalism”. Han är amerikan och använder därför ordet korrekt, i historisk mening. Liberalismen står i motsats till konservatismen: Liberaler är vänster, konservativa är höger.

När Deneen går till angrepp mot liberalismen är det alltså inte bara timbroitiska nyliberaler som får på nosen. Samma rallarsvingar träffar även socialister och marxister.

Den liberalism som Deneen menar har misslyckats – notera titeln på hans första bok – är liberalism i bredast möjliga bemärkelse: Det frihetsprojekt som inleddes under 1700-talet och sedermera gav upphov till västerländska demokratier. Vår tids organisatoriska struktur med rättigheter som knyts till enskilda individer – som yttrandefrihet och associationsfrihet – är enligt Deneen trasig, både politiskt, socialt och moraliskt. Samhället har slutat fungera och människan lever i synd.

Han förespråkar någonting revolutionärt: Ett totalt systemskifte. Uppfriskande att höra från en konservativ tänkare!

Vi till vänster – liberaler och socialister – förenas enligt Deneens filosofi genom att dela vissa grundläggande idéer om människan och samhället. För det första är vi individualister. Vi tror på den enskilda människans frihet, även om vi ofta har olika teorier om hur den kan förverkligas. För det andra förespråkar vi framsteg. Vi tror att en bättre värld är möjlig.

Dessa idéer, menar Deneen, har tillåtits råda i närmare 250 år. Och man kan skönja hur de leder till samhällets oundvikliga förfall.

Individualismen frikopplar människor från varandra. Innan samhället började organiseras så att varje enskild individ fick sin egen frihet – på den tid då hennes personliga önskemål, värderingar och rättigheter var helt obetydliga för hur hennes liv tedde sig – var varje människa djupt inbäddad i sociala samfund. Gemenskaper, som Deneen kallar dem.

Gemenskaperna bestämde individens identitet. Varje person var en bonde, en son, en hustru, en präst, en adelsman – alla spelade sociala roller för en helhet, snarare än att vara sin egen människa. Den som var exempelvis ”förstfödd” hade ett facit att följa. Ärv gården. Harva och plöj.

Livet var inte någonting man skapade själv, utan någonting man fick tilldelat sig genom det sammanhang man befann sig i. Gemenskapen skrev livets manus för individen.

Han förespråkar någonting revolutionärt: Ett totalt systemskifte. Uppfriskande att höra från en konservativ tänkare!

När individualismen gjorde entré på den politiska scenen bröts sådana gemenskaper upp. Individen erhöll en social status och politiska rättigheter. Staten klev in där gemenskapen tidigare hade funnits. Den straffade alla som försökte tvinga fram åtlydnad – ”ånej, om han inte vill harva och plöja så måste han inte!” Staten erbjöd individen ett skydd som hon, om hon hade tur, tidigare endast fick från sin omgivning – ”seså, nu behöver du inte längre leva på kyrkans allmosa”.

Liberaler och socialister ser det som ett framsteg. Vi vill, på olika sätt, ha mer av samma!

Men Deneen har gillrat en fälla för oss. Själva idén om ”framsteg” är nämligen också fel. Vi kan inte rättfärdiga individualismen på den grunden, eftersom ”framsteg” inte rättfärdigar någonting. Tvärtom.

Vår doktrin om ”framsteg” har nämligen ett liknande slags separerande funktion som individualismen. Friheter och rättigheter skiljer individen från gemenskapen. Framsteget skiljer nuet från dåtiden och framtiden.

Under framstegets mantra går kontinuiteten förlorad. Det klipper mänsklighetens band till sin historia, till alla våra förfäder som slet i sitt anletes svett.

Därtill hämmar framsteget också mänsklighetens vilja att bädda för sina efterkommande. Säg, är det inte på framstegets altare vi har bränt koldioxid i århundraden? Är det inte för framstegets skull vi har offrat kommande generationer?

I Deneens filosofi bär framsteget lika stor skuld till samhällets fall som individualismen. Det ena rättfärdigar inte det andra. Båda två måste ersättas av någonting annat.

Så långt, allt gott. Åtminstone i bemärkelsen att Deneen gör en samhällsanalys som ingen borde förneka är intressant. Individualismen har haft en omvälvande betydelse för organiseringen av samhället i västvärlden. Framsteget är en samlande och motiverande kraft för många. Det är bra med kritiska perspektiv på dem båda, som kan lära oss att laga de eventuella brister som finns.

Det är när Deneen presenterar sitt alternativ – en politik han vill ska ersätta liberalismen efter 250 års dominans – som hans filosofi blir illavarslande.

Han förespråkar ett totalt regimskifte. Ledorden är gemenskap, stabilitet, ordning och kontinuitet.

Den individualistiska friheten ska ersättas av ett frihetsbegrepp som är ”förenligt med auktoritet”, så att människor bara är fria att fatta beslut som främjar det gemensamma goda. Individen är fri att välja att harva och plöja – ingenting annat.

En ny aristokrati ska ersätta den liberala ”elit” som ”styr” i dag. Samhället ska vägledas av aristoi – ett grekiskt ord som i sammanhanget betyder ungefär ”de excellenta” – som har till uppgift att främja ett dygdigt liv. Skolor och universitet ska anställa betrodda medlemmar ur aristoi för att säkerställa att ordningen upprätthålls.

Arbetsdelning ska motverkas. I stället för att, som i dag, ägna sig åt en eller ett fåtal saker i yrket ska människor göra allt möjligt. Är du expert på att köra grävmaskin? Synd. Dags att lära sig att kärna smör, väva och programmera.

”Är inte det ineffektivt?” Visst är det så. Men ”framsteg” har vi lagt bakom oss.

Deneen föreställer sig ett homogent ”folk”, utan inbördes skillnader och motsättningar, vars ”vardagliga visdom” ska ersätta specialiserad expertis. De kunskaper och färdigheter vanligt folk har i sin vardag, som de förvärvar genom att möta varandra i slutna gemenskaper, är tillräckliga.

Om det leder till matbrist och förfallna byggnader är det värt priset. Den vardagliga visdomen är nämligen historiskt förankrad och upprätthåller därmed bandet mellan generationer. Ordning! Stabilitet! Kontinuitet!

Samhället ska vägledas av aristoi – ett grekiskt ord som i sammanhanget betyder ungefär ”de excellenta” – som har till uppgift att främja ett dygdigt liv.

Deneen är, kort sagt, skvatt galen. Och att läsa honom är alldeles underbart.

Hans långa armar må fånga många oätliga ting när han sveper genom politiken. Å andra sidan finns i fånget även filosofiska kärnor som tål att tuggas.

Den konservatism Deneen utvecklar hade behövt finslipas rejält för att ta sig igenom ett akademiskt seminarium. Men politik är inte en seminarieverksamhet. Deneen formulerar ståndpunkter som många säkert inte visste att de hade. Han erbjuder ett intellektuellt alternativ till det trumpistiska gläfsandet och ljugandet.

En sak är säker. Deneens filosofi kommer att påverka politiken. Mer finkorniga inkarnationer av hans ”aristopopulism”, som Deneen kallar den, lär tragglas på seminarier i framtiden. Oneliners ur hans böcker (”Machiavelliska medel för att uppnå aristoteliska mål!”) kan säkert kunna höras i riksdagens debatter.

Deneen kommer – peppar, peppar – nog inte få sin revolution med ett konservativt avantgarde på svenska universitet, och arbetsdelning lär förbli det normala ekonomiska arrangemanget. Men hans filosofi kan mycket väl komma att samla svenska konservativa.

De har ju inget annat. Och de behöver ha något.