”Det svenska EU-valet blev en katastrof för de EU-negativa partierna.” Den insikten står numera att läsa även på Vänsterpartiets hemsida under en bild på partiledaren.

Nu är det ju inte helt sant då ett EU-kritiskt parti gick väldigt bra. Jag tänker förstås på Sverigedemokraterna som ökade med nästan 200 procent. Till skillnad då från Vänsterpartiet, som efter två riksdagsval i rad där man tappat cirka 30 procent av väljarna bägge gångerna, nu toppade dessa resultat med en nedgång på 55 procent jämfört med förra EU-valet. I Skåne är nu SD drygt 50 procent större än V.

Ett långt liv i det kommunala har oerhört tydligt visat på nödvändigheten att makt och ansvar hänger ihop. Men också att den som fått förtroendet att få makt och ansvar måste vara beredd att också utkrävas ansvar. Enligt min uppfattning är möjligheten till ansvarsutkrävande en av demokratins verkliga grundbultar. Som förtroendevalda ska vi förstås utifrån övertygelse vara både rättrådiga och kloka; men risken för upptäckt och en kultur av ansvarsutkrävande är en bra stödkorsett om man någon gång, trots att anden är villig, skulle bli lite svag i köttet.

I partierna däremot är det ett axiom att valarbetarna slitit och de vidriga yttre omständigheterna är huvudorsaken till katastroferna.

Säkert sant till en del, men skäligen ointressant om man har ambitionen att lära och lära om. Då ska man istället skärskåda alla de faktorer vi själva kan påverka, vare de större eller mindre.
Och därefter att utkräva ansvar. För mig vore det självklart att de anställda som varit i ansvarig ställning när det gäller valkampanjens upplägg, måndagen efter valet erbjuder sig att lämna av.

Lika självklart är det väl att den valda ledningen själv allvarligt överväger om de är rätt personer att leda partiet, med tanke på att ett fjärde val med samma riktning innebär nästintill utplåning. Men det är bråttom; det är i skrivande stund 14 månader kvar till valet. Och som Gorbatjov sade till Honecker: Historien straffar den som kommer för sent…