Amnesty har rätt i att båda sidor måste kunna granskas i krig, men rapporten om att Ukraina riskerar civilbefolkningen håller för låg kvalitet. Det är synd att organisationen solkar sitt rykte, inte minst för att oberoende granskningar av båda krigförande sidor är så viktiga.
En ny rapport av Amnesty har drivit fram en debatt om vilka lagar som ska gälla i krig. Organisationen påstår där att Ukraina har brutit mot internationell rätt genom att anlägga militära centraler i bostadsområden, inklusive i skolor och sjukhus, vilket har försatt civila i onödig fara. Man är också tydliga med att detta inte rättfärdigar ryska attacker på dessa områden.
Rapporten möttes inte oväntat av ett ramaskri.
Dels fanns en principiell kritik mot att det land som försvarar sig lastas för att angriparen Ryssland mördar civila. Om inte Putins armé hade raserat hela bostadsområden med det uttryckliga målet att utplåna den ukrainska kulturen, så hade inte heller de ukrainska styrkorna behövt placera sig där.
Mot detta argument har vissa, däribland folkrättsexperter som Pål Wrange och Mark Klamberg, båda vid Stockholms universitet, påpekat att krigets lagar gäller båda sidor. Att ett land har rätt att försvara sig betyder inte att det har rätt att bryta mot krigets lagar, exempelvis genom använda kemiska stridsmedel, tortera tillfångatagna soldater eller använda sexuellt våld.
Andra menar att andemeningen i Genèvekonventionen är att skydda den angripna parten, och att lagarna framför allt gäller för angriparen. Det är en farlig tolkning. Bevare oss en för värld där krigets lagar inte gäller båda sidor.
En andra mindre lyckad invändning är att Putin kan använda rapporten i sin propaganda. Denna kritik innebär i princip att inga synpunkter får framföras mot den ukrainska militären oavsett vad de gör, vilket återigen är en farlig hållning. Dessutom har Amnesty i flera rapporter slagit fast att Ryssland begår krigsbrott. ”Rysslands terrorbombningar av civila mål talar Amnesty betydligt mindre om”, som DN:s Michael Winiarski skrev den 5 augusti, stämmer alltså inte. Den som däremot beskriver situationen som att ”båda sidor begår krigsbrott” sitter i Putins knä, då ansvaret för att man alls strider i bostadsområden ligger på Ryssland.
En tredje kritik är att Amnestys gren i Ukraina har reserverat sig. Det är dock långt ifrån säkert att de är bäst lämpade att formulera en opartisk rapport mitt under kriget, även om det väcker frågetecken.
Men det finns också rimlig kritik att framföra. De flesta som försvarar rapporten har gjort det på principiella grunder, men färre har uppbackat dess innehåll. Knäckfrågan är dock om den verkligen belägger att Ukraina systematiskt bryter mot internationell rätt. Så här står det i Genèvekonventionens första tilläggsprotokoll från 1977, artikel 58: ”Försiktighetsmått avseende följderna av anfall”:
”Parterna i konflikten skall i möjligaste mån
a) utan intrång i bestämmelserna i artikel 49 i fjärde konventionen sträva efter att förflytta civilbefolkning, civilpersoner och civil egendom som står under deras kontroll från grannskapet av militära mål;
b) undvika att förlägga militära mål till platser belägna inom eller i närheten av tättbefolkade områden;
c) vidtaga övriga nödvändiga försiktighetsmått i syfte att skydda civilbefolkning, civilpersoner och civil egendom som står under deras kontroll mot faror som uppkommer till följd av militära operationer.”
Ukraina har av allt att döma uppfyllt första punkten, då de sedan länge har upprättat flyktkorridorer, medan Ryssland upprepade gånger har brutit mot den andra. Amnesty hävdar i rapporten att Ukraina ”tydligt” har brutit mot den tredje, det vill säga de har inte ”i möjligaste mån [vidtagit] övriga nödvändiga försiktighetsmått i syfte att skydda civilbefolkning”.
Eller det får man anta, för den vaga rapporten citerar ingen lagstiftning.
Det är dock inte uteslutet att anklagelsen stämmer, och jag vill inte uttala mig starkt om internationell rätt – men jag känner igen slö bevisning när jag ser den. Amnesty vittnar om enstaka tillfällen där ukrainska styrkor har befunnit sig i bostadsområden eller civila byggnader, men det står ingenting om hur stor del av befolkningen som faktiskt fanns kvar efter utrymningarna.
Dessutom saknas militärstrategiska analyser som förklarar vilka alternativ som finns med tanke på att Ryssland konsekvent jämnar bostadsområden med marken. Att hänvisa till närliggande skogspartier duger inte. Med tanke på hur kontroversiell de visste att en sådan här rapport skulle vara är bevisföringen närmast trotsigt knapphändig. Det verkar som att man främst har velat göra en poäng om opartiskhet.
Misstanken stärks av organisationens kaxiga krishantering. Chefen Agnès Callamard kallade rapportens kritiker för ”troll” som sprider ”propaganda, desinformation, felinformation” – vilket är märkligt med tanke på att de bara någon dag senare bad om ursäkt för rapporten. (Till trollen får man förmoda.)
Den ukrainska militären ska dock kunna kritiseras, och Human Rights Watch har lyckats göra just det utan att dra på sig samma kritikstorm. Amnesty har slirat i geopolitiken förut, som när de först inte tillerkände Aleksej Navalnyj status som samvetsfånge – för att även den gången ändra sig efter massiv kritik. De skulle verkligen behöva en uppryckning, just för att det behövs opartiska organisationer som kan säga sanningen oberoende av politiska konsekvenser.
