”Varför fokuserar vi inte mer på partyknarkarna som finansierar gängkriget?” frågar Socialdemokraternas kriminalpolitiska talesperson Ardalan Shekarabi på Twitter.
Att sporadiska brukare skulle stå för en substantiell del av konsumtionen är förstås en statistisk absurditet. Minst hälften av drogmarknaden består av cannabis, som knappast främst är en ”partydrog” (CAN, rapport 191). Dessutom står låginkomsttagare och storkonsumenter, det vill säga människor i beroende, för en större del av bruket (CAN, rapport 198). Shekarabis rop på ökad repression mot brukare skulle alltså slå mot samhällets allra svagaste.
Men riksdagsledamoten svarar inte på en enda saklig invändning. I stället ägnar han sin tid åt fåtalet aggressiva kritiker: ”Vi är medmänniskor. Vi kan tycka olika men respektera varandra.” (12/6) Vi som följt debatten ett tag känner igen charaden. Sveriges största parti kastar ur sig inlägg som trotsar både logik och forskning – och använder sedan nättrollen som ursäkt för att smita undan resonlig kritik.
Talepunkten återkommer några dagar senare, när partikollegorna Meeri Wasberg och Carl Melin i Dagens Opinion (21/6) påstår att ”partyknarkare” från ”den övre medelklass och överklass som köper narkotika” finansierar gängens ”barnsoldater”.
Samtidigt genomdriver högerregeringen tuffare droglagar än någonsin. I det sköna nya Sverige ska även ”förberedelse” och ”försök” till ringa narkotikabrott kunna leda till fängelse. Lagen har ännu inte prövats, men där kan ingå att ha en krypterad samtalsapp eller en alltför finkalibrerad våg. Kriget mot drogerna ska alltså trappas upp och ingen säger emot.
Av oklara skäl har även Vänsterpartiet hakat på den socialdemokratiska propagandan, och därmed övergivit sin roll som enda rimliga parti i frågan. Under ledning av partiets hälsopolitiska talesperson Karin Rågsjö har man tidigare lagt sig nära de föreningar som intar ett medkännande perspektiv, som Föreningen tryggare ruspolitik och Svenska brukarföreningen.
Dessa har sitt ursprung i 1960-talets försök från socialdemokrater och andra till vänster att humanisera narkotikavården, enligt logiken att det inte är den enskilde som är sjuk utan samhället. Tanken att socialister skulle ställa brukarna till svars för sina handlingar var på den tiden en absurditet – det är ju högern som skyller på individen, medan vänstern söker efter lösningar på samhällsnivå.
Men det är andra tider nu. Socialdemokratin gav under 1980-talet upp sina stora reformprogram, och gick med statsvetaren Jonas Hinnfors ord över till att ”lappa och laga”.
I stället för att leda samhällsutvecklingen skulle man värna välfärdsstaten från yttre hot som globala finansmarknader, men också inre hot som tärande människor. I dag är det framför allt ”invandraren” som fyller denna funktion i debatten, men på den tiden var det ”missbrukaren” som ansågs friåka på välfärdssystemet. När reformambitionerna försvinner behövs i stället syndabockar.
Det är ingen slump att eget bruk kriminaliserades just 1988, samtidigt som socialdemokraterna började öppna för valfrihet inom välfärden. Lagen var ännu en eftergift från regeringen till högern, efter framgångsrikt kampanjande av bland annat folkpartisten Bengt Westerberg under parollen ”Det ska vara förbjudet att knarka”. Därmed inleddes den period som pågått fram till nu, där ansvaret för missbruksproblemet flyttas från samhället och politikerna till den enskilda brukaren.
Nu föreslås alltså intensifierad repression mot brukare som fräscht nytänkande, trots att nolltolerans har prövats i 35 år och av allt att döma är ett misslyckande. Landet som länge hade världens starkaste välfärd ligger i Europatoppen vad gäller dödlighet, och även om siffrorna är svåra att jämföra mellan länder så har dödligheten mångdubblats sedan lagens genomförande. Det minsta politikerna kan göra är alltså att utreda effekterna av kriminaliseringen av eget bruk. Men av någon anledning är man rädd för att ta reda på sanningen.
I dag finns ytterligare en aspekt att väga in i en utredning av svensk narkotikapolitik: det eskalerande gängvåldet. Magdalena Andersson påpekar ofta att politikerna borde ”vända på varje sten”, men där ingår uppenbarligen inte avkriminalisering av eget bruk. Om orden var på allvar så hade hon kunnat uttrycka ånger över att Socialdemokraterna har skänkt ensamrätten på en avreglerad narkotikamarknad till de kriminella nätverken. De slogans som skattefinansierade initiativet Krogar mot knark har tagit fram, som ”Jag sponsrar bara gängkrig när jag är med polarna” (24/6), vore alltså mer träffsäkra om de gällde lagstiftarna.
Därför räcker det inte att tala om en avkriminalisering, som ju inte rör försäljningen, utan vi borde även diskutera en legalisering av cannabis. Ingen tror förstås att en legal marknad skulle ”lösa gängvåldet” likt en trollformel, men nog skulle den drastiskt minska gängens intäkter. Att det vore önskvärt är en självklarhet, men Sveriges narkotikadebatt är inte ett kaninhål som alla andra. Här påstås att gängen kommer att ”hitta andra intäktskällor” – en uppmaning på fullt allvar till polisen och samhället att ge upp försöken att påverka gängens ekonomi, enligt den framhallucinerade formeln ”gängens intäkter är konstanta”.
Tur att man inte resonerade så när effekterna av 1920-talets förbudspolitik blev kända i USA. Även där valde en stat att ge mäktiga gangstrar som Al Capone ett informellt monopol på försäljningen av ett populärt rusmedel, vilket ledde till en högkonjunktur för gängvåld över hela landet, och så småningom till att förbudet hävdes. Logiken är densamma kring cannabis.
Visst bör vi vara försiktiga med att jämföra med andra länder, i synnerhet med den moderna amerikanska vilda västern-legalisering som resulterat i ett lapptäcke av delstatslagar, ett starkare inflytande för kommersiella intressen, samt ett uselt hälsosystem.
Snarare bör vi snegla mot den kanadensiska statens samlade grepp, där gängens intäkter från cannabisförsäljning har mer än halverats sedan legaliseringen, samtidigt som den legala marknadsandelen har gått upp från nära noll till mer än två tredjedelar på fem år. Branschen bringar nu både skatteintäkter och ökad säkerhet för brukarna. Ett annat intressant fall att följa är Tyskland, där det sedan den 12 april är lagligt med innehav och odling av begränsade mängder cannabis, samt försäljning i icke vinstdrivande cannabisklubbar.
I stället för en legalisering borde man alltså snarare prata om en reglering, som när den sker varsamt visar att folk faktiskt föredrar att handla lagligt. Dessutom skulle polisens resurser frigöras till bättre saker än att jaga brukare, vare sig det gäller dem som fastnat i beroende (de som på socialdemokratiskt nyspråk ”göder gängen”) eller dem som röker en oskyldig joint på helgen.
Inte minst som denna jakt tenderar att vara kontraproduktiv. Enligt en ny studie ökar exempelvis risken för dödlig överdos dramatiskt när polisen beslagtar opioiddroger, då brukarna i stället söker sig till okända säljare för att täcka in sina behov. Studier visar också att polisens förföljelse tenderar att främst drabba fattiga och ickevita, och i Storbritanniens ”stop and search”-program löper svarta en sju gånger så stor risk att visiteras utan brottsmisstanke av polisen.
För socialister borde det vara självklart att ställa sig på de utsattas sida mot sådan repression, inte minst när Tidöregeringen beskriver missbruk som ”bristande vandel” som ska kunna leda till utvisning. I stället hjälper man högern genom att framställa de utsatta som välbeställda hedonister.
Sällan visar sig den nya konservativa hegemonin så tydligt som i narkotikafrågan. Inte för att regeringen trappar upp kriget mot drogerna, utan för att oppositionen hejar på.
