Vi har alla följt rapporteringen från Almedalen, om nazistpartiet NMR:s våld och hot mot politiska motståndare. Vi har sett feminister och antirasister fara illa och vi har sett polisen stå bredvid och titta på. Det är ett beklagligt men obestridligt faktum att Polisen och ansvariga politiker så här långt knappast har gjort något för att på allvar skydda oss från angrepp som dessa. Oavsett av vilket skäl så har de i praktiken med få undantag vägrat ingripa med kraft, även fast det varken saknats kunskap eller lagar att tillämpa.

Vi har samtidigt sett fascismens historiska facit: från 20- och 30-talet löper ett spår av våld ända in i vår tids Sverige. Brandbomber mot vänsterlokaler, moskéer och asylboenden, angrepp på antirasistiska demonstrationer som den i Kärrtorp och mot enskilda vänsteraktivister. I förlängningen på var och en som inte passar in i eller vågar sätta sig upp mot deras vision om en vit, heterosexistisk diktatur.

Vi minns också namnen på de döda: John Hron, Gerard Gbeyo, Björn Söderberg, Lavin Eskandar, Ahmed Hassan, Nazir Amso.

I ljuset av de senaste veckornas och årens händelser är det hög tid att arbetarrörelsen och vänstern börjar förbereda och utbilda sina medlemmar i hur de ska försvara sig mot fascistiska angrepp. Behovet av vänsterpolitik i Sverige och världen är akut just nu. Det är bara med vänsterpolitik som flyktingströmmar, klimatkris och en skenande ojämlikhet, lokalt och globalt, kan mötas. Vi vet alla att det till syvende och sist är det just ur dessa orättvisor som fascismen växer. Men för att ge vår kamp en chans att växa och blomma ut måste vi hålla oss säkra från de som med våld vill slå ner vår kamp.

De historiska lärdomarna, såväl som den mest grundläggande marxistisk analys av samtiden, säger oss detta: arbetarrörelsen och dess organisationer och medlemmar måste vara beredda på att försvara sig själva och varandra från akuta hot och angrepp. Detta behöver egentligen inte ens uppfattas som ett principiellt ställningstagande: om vi verkligen kunde lita på att de som gör anspråk på våldsmonopolet i samhället skulle göra det åt oss skulle vi förstås helst slippa organisera enbart i syfte att säkerställa våra mest grundläggande fri- och rättigheter och vår egen och våra kamraters fysiska trygghet.

Men skydd av våra lokaler, våra strejker och aktioner och av oss själva, är uppenbarligen inte något vi kan räkna med att Polisen prioriterar. Det är ett faktum som vi borde vara väl medvetna om vid det här laget, och som det är hög tid att vi inser och agerar på.

I dagens politiska läge, där vänstern är relativt svag, kan delar av högern och till och med näringslivet kosta på sig att ta mer eller mindre tydlig ställning mot fascisterna.

Det handlar också om att förbereda oss för det långa perspektivet. I dagens politiska läge, där vänstern är relativt svag, kan delar av högern och till och med näringslivet kosta på sig att ta mer eller mindre tydlig ställning mot fascisterna. Men den dagen en rörelse för ekonomisk omfördelning och för ett progressivt politiskt program verkligen blir ett hot mot kapitalismen kommer vi inte kunna lita på sådant. Det kan till och med komma en tid när fascismen uppfattas som rumsren även av den mer moderata högern, och när den återigen släpps lös som ett vapen mot oss, som ett sätt att bevara rådande maktordning och privilegier.

Som vi ser det är det alltså idag nödvändigt att vänstern, gemensamt och så brett som överhuvudtaget är möjligt, tar fram planer och strukturer för hur vi ska skydda oss. Dels från angrepp på kort sikt, men också för hur vi ska kunna mobilisera vår gemensamma styrka för att underminera fascisternas verksamhet. Vi är och kommer alltid att förbli oerhört många fler. Vi måste lära oss själva och varandra att använda den styrkan.

Men kunde då inte ett förbud av rasistisk organisering vara en lösning? Vi tror inte det. Ser man till exempel på det tyska exemplet så har de misslyckats med att komma åt det tyska nazistpartiet NPD, att hindra utvecklingen av våldsamma massorganisationer, och inte ens lyckats fungerat för att stoppa framväxten av rena terrorgrupper med fascistisk agenda. När vi talar om lagstiftning är det också viktigt att minnas att vi aldrig kan vara säkra på att ett förbud enbart kommer att användas mot just fascistiska och nazistiska grupper. Risken finns alltid, att en sådan lag kan komma att användas utan urskiljning för att istället slå ned arbetarrörelsens och vänsterns organisationer.

Till sist: även om en lagstiftning faktiskt kunde utformas på så sätt att vi kunde vara säkra på att endast rasistiska organisationer omfattades, och även om dessa faktiskt försvann så skulle det inte nödvändigtvis ta bort problemet med fascismen i vår vardag, som hot mot våra liv och vår kamp. Även om vi just nu ser ett uppsving för organisationer som NMR så har fascismens våld historiskt sett ofta varit ansiktslöst och kunnat frodas även utan särskilt fasta organisatoriska former.

Hur tänker vi oss då att en sådan antifascistisk självorganisering som vi föreslår kunde se ut? Något som vi tror kan fungera som inspirationskälla är det feministiska självförsvar som bedrivits i många år.

En viktig poäng att ta lärdom av där är att det är något som utgår ifrån en vardaglig erfarenhet: de flesta kvinnor har erfarenheter av att ha blivit kränkta eller utsatta för våld av en man. Det feministiska självförsvaret lär alltså ut tekniker för att försvara sig mot såväl vardagliga trakasserier som livshotande våld. Det består alltså inte bara av att lära sig slåss för att genom självförsvar freda sig mot angrepp utan lika mycket av övningar som syftar till att med hjälp av sitt kroppsspråk och sin röst stärka sig mentalt och förmå sätta sig upp mot övergrepp. Så ser vi också att det antifascistiska självförsvaret bör genomföras: som en utbildning lika mycket i att försvara sig mot direkta angrepp som i att hantera aggressiva, våldsamma eller hotfulla situationer.

På samma sätt så måste antifascismen också spänna från att praktiskt och konkret lära sig om fascismens funktion i dagens samhälle och därmed hur man står upp mot den emot den i ord och handling, över att träna sig i hur man säger ifrån mot rasistiska påhopp och hot i kollektivtrafiken eller på arbetsplatsen, till konkreta strategier för att skydda sig och sina kamrater från angrepp, till exempel demonstrationer och möten.

Det finns naturligtvis inget som säger att ens den sistnämnda formen av antifascistiskt självförsvar måste fokusera på eller ens innefatta våld. Ofta kan en massas beslutsamhet och närvaro räcka för att undanröja hot – den massiva, breda och framgångsrika antifascistiska mobiliseringen mot NMR:s marsch i Göteborg i september förra året är ett bra exempel på detta. Samtidigt får vi inte glömma att fascismen är en rörelse vars själva kärna är att utöva våld mot sådana som vi. Det är något vi måste vara medvetna om och förberedda på att bemöta.

Hur tänker vi oss då att en sådan antifascistisk självorganisering som vi föreslår kunde se ut? Något som vi tror kan fungera som inspirationskälla är det feministiska självförsvar som bedrivits i många år.

Det tål att upprepas: det här är inga förslag vi egentligen skulle vilja ägna vår energi åt att lägga fram eller genomföra. Att få våra lokaler sönderslagna eller bli attackerade och misshandlade i vår vardag eller när vi uttrycker våra åsikter är inget vi njuter av att behöva bekymra oss om. Men nu är det faktum det att det är just där vi befinner oss, nu är det så vårt samhälle ser ut. Det fascistiska våldet drabbar inte bara ett fåtal, det drabbar stora grupper människor, vare sig de väljer det eller inte. Det är hög tid att vi ser den sanningen i vitögat och börjar organisera oss för att göra något åt saken.

Fascismen kan i längden bara motas tillbaka med radikal vänsterpolitik som skänker människor hopp om en bättre värld. Låt oss därför se till att ge oss själva de bästa möjliga förutsättningarna att bedriva sådan politik.