De som, liksom Jonas Sjöstedt (DN Debatt 2006-09-27), menar att valet förlorades för att vänsterpartiet hade en för orealistisk ekonomisk politik, bortser från det uppenbara.
Att vänsterblocket efter åtta år vid makten varken klarat att bekämpa arbetslösheten eller påtagligt minska de sociala klyftorna.
Utan detta misslyckande hade borgerligheten aldrig så framgångsrikt kunnat utmana vänsterblocket, till synes från vänster. Att det med dagens nyliberala normpolitik är omöjligt att nå full sysselsättning måste vara utgångspunkten för varje valanalys.
Valplattformens uppgörelse med normpolitiken var nödvändig förnyelse av vänsterpartiets ekonomiska politik, även om den uppenbarligen kom för sent. Men om den ska kunna få genomslag måste vänsterpartiet också förnya sina politiska och organisatoriska strategier, och sluta med önsketänkandet att socialdemokratin kan vridas åt vänster utan tillräckligt utomparlamentariskt tryck. Ett önsketänkande som lätt följer om det allt annat överordnade målet är att hamna i en styrande majoritet.
När partiet på 1990-talet steg i opinionen symboliserade det kritiken mot nyliberalismen, utan att i praktiken ha något särskilt tydligt ekonomiskt-politiskt alternativ. Det var när partiet kommit till makten som det senare blev uppenbart och nedgången började. Från våren 2000 till valet 2002, långt innan kommunistdebatten eller bråken kring Vägval vänster, halverades partiets stöd hos opinionen, från 16 procent till åtta procent.
Vänsterns strategi har varit att, via framför allt parlamentariska allianser, vrida socialdemokratin till vänster. ”Alternativet är värre – att socialdemokraterna gör upp åt höger” har det ofta hetat. Idag ser vi beviset på att detta inte nödvändigtvis är sant. Det värsta som kan hända är snarare att högern tillåts bli de som kanaliserar en berättigad samhällskritik och därför får bestämma vad som bör göras åt problemen. Det måste konstateras att vänsterns strategi inte varit särskilt framgångsrik.
Att detta beror på ofördelaktiga styrkeförhållanden är ingen ursäkt. En strategi värd namnet måste syfta till att ändra dessa styrkeförhållanden.
Den förnyelse av vänsterpartiet som nu måste diskuteras är framför allt vilken politisk och organisatorisk strategi som ska ersätta den misslyckade. För när borgarna med stor sannoliket misslyckas med att få ner arbetslösheten kan vänstern lätt komma att ägna sig åt önsketänkande igen.
Som att arbetslösheten nog kan bekämpas även om normpolitiken är kvar – bara det startas tillräckligt med småföretag. Eller som att den här gången ska nog vänsterpartiet – utan att maktförhållanden i samhället ändrats i övrigt – kunna vrida socialdemokratin åt vänster. Bara partiet får sitta med i regeringen.
Snarare än att i vid varje enskilt tillfälle se det som partiets högsta uppgift att få högsta möjliga valresultat eller hamna i en styrande majoritet (även om de förstås är viktiga delmål), borde målsättningen vara att stärka, samla och mobilisera progressiva krafter till långsiktigt radikala politiska projekt, att bygga hegemoni helt enkelt, för att kunna förflytta hela samhällets mittpunkt åt vänster. Detta görs inte alltid bäst inom en regering. 1990-talet har visat att vänsterstyren kan gå åt höger, och borgerliga regeringar trappa ner, om motståndet blir för stort.
Årets katastrof var inte total, vilket den borde varit om valresultatet betydde allt. Men kampen mot nyliberalismen har skapat ett samhälleligt konsensus om att den solidariskt finansierade välfärden ska bevaras. Det är dags att skapa fler sådana samförstånd.
Bara så kan vi garantera att kommande vänstermajoriteter också leder till vänsterpolitik.
