Han – mannen som utstrålade 50-talets film-gangster à la USA = arab – knackade på min rygg och väste i ena mungipan ”Do you want to enter?”
Jag viskade genom dunket av hjärta och pulsar ”Yes!”
Plötsligt hade jag fått ett silverfärgat namnkort fastsatt på bröstet och kunde – så oberörd som min sinnesstämning nu tillät – passera FBI:s personal in i The Ballroom på tredje våningen på Waldorf Astoria Hotel i New York.
Till Nixons valvaka!
Jag kramade ulstern runt kroppen för att inte avslöja jeans-klädseln inför denna tusenhövdade galaklädda publik.
Lionel Hamptons orkester spelade längst fram i salen. TV-kamerorna arbetade mitt på golvet och runt de skymningsbelysta väggarna var utskänkningar av olika slag.
Jag var tvungen att lämna från mig silvermärket, så jag var ett lovligt byte för alla dessa smygande ordningsmän, som spejande rörde sig i massan.
Upp på barstol i dunklet! Starta konversation!
Snabbt var jag inbegripen i en diskussion om Nixons möjligheter att vinna valet!? Min samtalspartner ansåg att Ronald Reagan vore en bättre president – ”en bättre president för världen”. ”Men var det inte en USA-president, som skulle väljas?”
Kafka-stämningen var iscensatt!
Plötsligt såg jag Gustafsson passera på golvet inpressad mellan två stora gossar, som inte såg välvilliga ut.
Han hade alltså också erbjudits några minuters silvermärke, men nu avslöjats.
Han hade naturligtvis farit runt och fotograferat med sin Leica. Och med tanke på hur vi blivit avlyssnade av CIA i Mexiko under vår resa, så kunde jag utan större fantasi snabbt inse att hemresan dagen därpå lätt kunde bli fördröjd.
Adrenalinet rensade hjärnan! Konversationen fortsatte!
Men argusögonen hade nu nått även mig. Utan att jag märkte det hade jag lyfts ned från barstolen.
Jag försökte lite whisky-påverkad, teatraliskt förklara borttappandet av namnkort och Nix-ons vänlighet att inbjuda mig till…
När vi promenerade uppför Manhattan i natten var vi inspirerade av vårt modiga tilltag att utmana USA:s presidentkandidat (som det senare visade sig – president) genom att anta Aftonbladets journalists utmaning att det var ”omöjligt att komma in på valvakan”.
Ingenting är omöjligt!
I och för sig fick vi hjälp av ”vår arab” med silverkortet men…
Och idag – 36 år senare – är det dags att anta den ”hjälp”, som den fruktansvärda situationen i Mellanöstern ger. USA:s aggressivitet är naknare än någonsin. Världen/Vi måste nu ta konsekvenserna av imperialismens spel och sluta huka i USA:s skugga.
Å nog vore det på sin plats att vi, innan nationen USA blivit av med Vulcanusgruppen och blivit en mindre aggressiv, demokratisk nation och därmed inte så farlig för världen, ger Sidas demokratibidrag till demokratiska rörelser i USA och nog vore det rätt, som det nu är, att världens folk nominerar kandidater och deltar i valet till ny USA-president!?