Bland dem som stödjer Ohly inom Vänsterpartiet finns framför allt två argument. Ohly är en bra debattör som använder tydlig vänsterretorik – han har dessutom blivit bättre med tiden, menar hans supportrar. Men ännu viktigare är förmågan att hålla ihop partiet. Bakgrunden till att han valdes för sju år sedan är de uppslitande konflikter som då delat partiet i närmare tio år. Ohly stod för en tydlig majoritets åsikter och räckte ut handen till minoriteten. Här finns också karaktärsargumenten – Lars Ohly är en partiledare som syr ihop, förankrar och kompromissar. Och därefter säger det partiet vill utåt. ”Ohly sätter partilinjen före sig själv – man kan lita på honom”, sägs det.
Men det finns en baksida av alla dessa egenskaper, också enligt dem som stödjer Ohly. Samtidigt som han prisas för förmåga att hålla samman partiet, menar folk att han själv saknar en framåtsyftande agenda. Det är inte nu alla partiledare som har tydliga egna idéer – Lars Ohlys styrka har varit att istället kunna suga upp nya idéer. Men påfallande ofta har också det lämnat många i besvikelse, därför att genomförandet är så halvhjärtat. Under åren har satsningar på feminism, ekonomiskt politik, gräsrotsaktivism, antirasism högtidligt utlovats, nödtorftigt påbörjats och sedan passerats av nya idéer. Efter valet 2006 var alla överens om att ”smörgåsbordet” av frågor skulle kastas bort så att Vänsterpartiet kunde fokusera och vässa sin profil – idag är det mycket svårt att förknippa någon profilfråga med Ohly. Av den gräsrotsorganisatoriska storsatsning under kongressparollen ”Förändring” 2008 är det svårt att se några större konsekvenser.
De flesta är därför ense om att Vänsterpartiet år 2011 saknar det som krävs för att utgöra effektiv opposition – starkt utomparlamentariskt arbete, enveten opinionsbildning, förmåga att skapa debatt och väcka sympati. Ingen har påstått att Lars Ohly ensam bär allt ansvar – Vänsterpartiet är ett parti med ”svaga exekutiva muskler”, som en uttrycker det. Men att han som partiledare ofta hållit ihop partiet till priset av en låg förändringstakt går inte att komma ifrån. Efter sju år är det den korta perioden av rödgrönt samarbete som utgör Ohlys främsta merit.
Detta är dock snarast ett problem mellan Ohly och den del av hans stöd som kommer från partivänstern. När Ohly valdes efter striden med Vägval vänster 2004 fanns regeringsfrågan hela tiden med mellan raderna och många uppfattade Ohly som vänsterkandidaten som skulle återföra ett parti, som skadats av smärtsamma kompromisser med Göran Persson, till en självständig linje. Partiets vänsterflank valde honom, väl medveten om att han egentligen stod i mitten, men med förhoppningen att kunna pressa honom vänsterut. Att Ohly sedan blev den drivande kraften för det rödgröna samarbetet är närmast oförlåtligt för många av dem som organiserade hans tillträde. Den stora paradoxen är att många som stödjer Ohly idag samtidigt är de mest besvikna över det som han själv uppfattar som sin viktigaste insats – att gå in i det rödgröna samarbetet.
Det var genom att både hålla en tydlig vänsterretorik och anamma nya idéer som Lars Ohly vann sitt en gång kompakta stöd inne i Vänsterpartiet. Det är genom att inte mena allvar med dem han har förlorat det. Kvar finns förmågan att hålla ihop partiet.
Det bästa argumentet för Lars Ohly är därför Jonas Sjöstedt. Trots att Ohly ”inte är bra för partiet”, som en uttrycker det, fruktar hans supportrar samma sak som partiet upplevde före 2004 – intern splittring och högervridning. Samtidigt som ledningen officiellt är glad över den öppna debatten sprids argumentet att Sjöstedt spelar fult när han söker stöd i distrikt och hos personer. Att så få uttalat starkt stöd för Ohly talar för att andra alternativ vid sidan av Ohly och Sjöstedt kommer presenteras – antingen för att rädda Lars Ohly med breddat ledarskap eller för att få någon av hans förtrogna att efterträda honom.
Jag tillhör dem som tycker det är naturligt för Ohly att avgå på kongressen 2012. Jag tror inte alls på den idé som många torgför för att bagatellisera frågan – att det går att skilja en partiledare helt ifrån ett partis övriga utveckling. En partiledare har stor påverkan på sitt parti.
När vänsterpartister funderar över varför Ohly inte fungerat som röstmagnet hamnar analysen oftast i kommunistdebatten. Det ligger en del i detta, men inte bara i kommunistbegreppet, utan i sättet Ohly hanterade det på när SVT:s Uppdrag granskning kastade sig över honom. Ena dagen benhårt säker på att det inte fanns något som helst problem (när han uppmanade alla att hitta ”ett enda citat” som han inte kunde stå för), för att nästa dag vara ursäktande (när han plötsligt, trots att allt var för sent, skickade brev till Kirunasvenskarna) för att därefter försöka bagatellisera frågan och till sist göra full reträtt.
Samma kritik som finns mot honom internt – att han inte menar allvar med vad han lovat – gäller hans sätt att fungera som opinionsbildare. Den låga trovärdigheten kommer av att Ohly lovar benhård opposition, men sedan inte fyller rollen. Stora ord om hur fruktansvärd borgerlig politik är imponerar inte när man samtidigt inte lyckas vare sig att punktera Reinfeldt med sina ord eller visa handfasta alternativ.
Många av dem som anser att Ohly skall sitta kvar för att han är ”bättre än alla andra alternativ” missar att allt talar för att Ohly i allmänhetens ögon är förbrukad. Jag själv kan inte se hur han skulle kunna vända sin trend. I det läget är både Josefin Brink, Jonas Sjöstedt, Ulla Andersson och Hans Linde bättre kandidater.
Det är olyckligt att debatten startade så tidigt som ett år före kongressen. På bara några veckor har Vänsterpartiet de facto splittrats i ledarskapsfrågan, men det var oundvikligt eftersom Ohly gav besked så tidigt. Alla som ville se något annat tvingades ut på banan.
Nu är Vänsterpartiet i en för partiet unik, närmast primärvalsliknande situation. Det innebär per definition att nya kandidater söker stöd och bygger sin kandidatur med utspel. Vill man förhindra att det går till destruktiva överdrifter får man försöka sätta upp regler och hyfsa debatten, men anden har sluppit ur flaskan.
