Bok
How to Change the World
Eric Hobsbawm
Little, Brown, 2011
Enligt den brittiske historikern Eric Hobsbawm är 1900-talet ”det korta seklet”, som börjar 1914 och slutar 1989. Hobsbawm själv är nästan jämngammal med det, han är född 1917 i Alexandria i Egypten, men växte upp i Wien och Berlin under 1920-och 30-talet, och naturligtvis har nazismens framväxt och maktövertagande satt outplånliga spår i hans medvetande, något han har vittnat om vid flera tillfällen. Hans judiska bakgrund har ytterligare förstärkt denna känsla.
1936 gick Hobsbawm med i kommunistpartiet, något han egentligen hade velat göra tidigare, men inte fick för sin farbror, som var hans förmyndare, då han blev föräldralös vid 14-års ålder.
Efter Ungernrevolten då många, framför allt intellektuella, lämnade partiet, förblev Hobsbawm lojal, även om han uttryckte en stark kritik mot utvecklingen i Sovjet och Östeuropa. Han blev med tiden en ledande marxistisk historiker, specialiserad främst på 1800-talets historia. Han är mest känd för svenska läsare för sin monumentala trilogi Revolutionens tidsålder, Kapitalets tidsålder, och Imperiernas tidsålder, som dessutom sedan kompletterades med Ytterligheternas tidsålder.
Vid 93 års ålder är Hobsbawm still going strong, och levererar nu en tegelsten om Marx och marxismens historia. Titeln How to change the world (en svensk översättning är tyvärr än så länge inte på gång) anknyter förstås till Marx berömda uttalande i Teser om Feuerbach: ”Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, men det gäller att förändra den”.
Därmed har Hobsbawm sagt att världen verkligen behöver förändras, och att det är gamle Marx som har svaret hur.
Hobsbawm är en lärdomsgigant av nästan osannolika mått, han kan med samma lätthet redogöra för översättningar av Kommunistiska manifestet till azeriska eller jiddisch, skillnader mellan finsk och svensk marxism, som marxismens öden i olika delar av Indien. How to change the world är inte bara en bok om marxismen, utan lika mycket 150 år av global – låt gå huvudsakligen europeisk – kulturhistoria.
Boken består av två delar. Den första behandlar Marx, och givetvis också den oskiljaktige Engels, och en rad av deras viktigaste skrifter. Den delen är förvisso djuplodande, men om än inte akademisk så i hög grad avsedd för de redan insatta, med stort teoretiskt intresse för marxism.
Den andra delen beskriver marxismen, som vetenskap, som ideologi och som politisk kraft, ur ett historiskt perspektiv. Tilläggas bör att också den första delen har en konsekvent historisk synvinkel. Där ligger utan tvekan styrkan i Hobsbawms framställning, Marx och marxismen är inte en samling kanoniska skrifter ur vilka lärdomar och sanningar kan utläsas, utan skildras som ett historiskt fenomen, del av och delaktigt i det historiska skeendet, och därmed självfallet underkastat förändring.
Marxismen är oupplösligt förenad med kapitalismens egen historia, dess framgångar och kriser. Från 1880-talet med framväxten av socialistiska masspartier ökar Marx inflytande, under 1930-talet blir marxismen en avgörande intellektuell kraft i västvärlden, och efter 1945 blir Marx världens kanske mest inflytesrika tänkare, då närmare en tredjedel av jordens befolkning lever i länder som åberopar Marx som sin lärofader, samtidigt som det över hela världen verkar masspartier som grundar sin teori och praktik – eller åtminstone påstår sig göra det – på Marx.
Samtidigt, som Hobsbawm påpekar, har det knappt gått en vecka de sista 150 åren utan att någon har försökt vederlägga och dödsförklara marxismen. Hittills har liket dock visat sig vara vid förvånansvärt god vigör.
Därmed inte sagt att marxismen inte drabbas av uppgångar och fall. Dess första kris inträffade redan på 1890-talet. Anledningen var att det trots kapitalismens djupa kris inte blev någon proletär revolution. Det avskyvärda systemet grävde inte sin egen grav, och inte heller ersattes det av ett socialistiskt samhällsskick. Den här problematiken går igen flera gånger i historien, kapitalismen tar sig genom sina kriser relativt ohotad, det gäller till och med 30-talskrisen som många uppfattade som systemets dödsryckningar. Också idag är kapitalismen i uppenbar kris, och dess undergång är lika uppenbarligen inte i sikte.
Här finns helt tydligt en svaghet hos marxismen, som kontrasterar mot dess styrka. Marxismen har visat sig förvånansvärt precis i sin analys av kapitalismen och dess historiska tendenser. Överproduktionskriser, kampen mellan finans- och industrikapital, arbetslösheten som ökar och lönerna som pressas neråt samtidigt som styrkebalansen på arbetsmarkanden ändras. Den fallande profitkvoten, monopolisering, och kanske framför allt globaliseringen, det är tydligt att Marx än idag tillhandahåller en uppsättning mycket vassa analysinstrument.
Men det är lika tydligt att alla förutsägelser om kapitalismens oundvikliga undergång gång på gång har kommit på skam. Det är möjligt att arbetarklassens befrielse ska vara dess eget verk, men än så länge har arbetarklassen visat föga intresse för att befria sig.
Här finns en påtaglig svaghet i marxismens politiska teori, och det är ingen tillfällighet att den enda marxistiska tänkare som Hobsbawm tar upp är Gramsci, en originell och, som Hobsbawm skriver, överraskande marxist, som har ägnat mycket tankemöda åt just den politiska teorin.
Gramsci är ofta mycket populär bland de intellektuella, förmodligen därför att han tillskriver dem en central roll i upprättandet av det han kallar för ”hegemoni”. Att döma av det öde som italienska kommunistpartiet – som var under starkt inflytande från Gramsci – har gått till mötes, har hegemonibegreppet klara svagheter. Nu är PCI långt ifrån ensamt bland socialistiska parter att befinna sig i djup kris, så det finns säkerligen fler orsaker, den traditionella arbetarklassens minskade numerär och betydelse, globaliseringen, välfärdssamhällets kraftiga tillväxt och Sovjets fall, är några. Men jag skulle ändå insistera på att försummelsen av populärkulturen av vänstern och dess intellektuella är en bidragande orsak till de socialistiska partiernas nuvarande svaga position.
I ett större perspektiv kanske idéhistorikern Lichtheim har rätt i att marxismen egentligen aldrig har gått in på djupet i de socialistiska partiernas medvetande, utan snarare utgjorde ett uttryck för ”politiskt gruppmedvetande”, en ”integrativ ideologi” som motiverade arbetarrörelsens självständiga ställning inom det borgerliga samhället. Och eftersom liberalismen och marknaden saknar lösningar för vår tids utmaningar, samtidigt som kapitalismens framfart blir allt mer destruktiv, är det hög tid att vi äntligen tar Marx på djupaste allvar.
