År 1800 tillhörde hälften av Sveriges befolkning den jordägande bondeklassen, en fjärdedel var jordlösa lantarbetare. 40 år senare hade de jordlösa ökat till femtio procent. ”Freden, vaccinet och potäterna” hade skapat en kraftig befolkningstillväxt. Samtidigt slog jordreformer sönder de tusenåriga bygemenskaperna och skiktade landsbygden. En ny befolkningsgrupp, proletärerna, växte på några årtionden fram.
Precis som alla politiska frågor i dag nästan automatiskt kommer att handla om invandring och integration så var arbetarfrågan, den sociala och ekonomiska nöd som präglade den nya klassen, fixstjärnan för all offentlig debatt i Sverige under andra halvan av 1800-talet.
Mycket av debatten kom att kretsa kring brännvinet. I Sverige har vi druckit brännvin sedan 1500-talet (brännvinsproduktionen började något århundrade tidigare men enbart i syfte att göra krut). Med de gamla bygemenskaperna försvann också många av de ritualiserade normer som begränsat drickandet. Samtidigt slog potatisbrännvinet och de storskaliga ångkraftsdrivna brännerierna på allvar igenom under 1800-talets första årtionden. Brännvinet blev på många sätt den första industriellt tillverkade produkten för masskonsumtion.
Borgerliga filantroper och delar av prästerskapet såg supandet som den främsta orsaken till arbetarklassens fattigdom. Över hela landet bildades föreningar som uppmanade sina medlemmar att avstå brännvinet. De hämtade sina ledare ur samhällets toppskikt, flera landshövdingar, biskopar och höga officerare ingick i sällskapens styrelser. 210 av 350 lokalföreningar leddes av präster. Samlande gestalt var domprosten Peter Wieselgren.
För dessa överklassreformatorer var svaret på arbetarfrågan nykterhet, sparsamhet och flit. Så skulle arbetarklassens ställning förbättras utan politisk eller ekonomisk omstörtning. Denna hållning kom att formuleras som en specifik ideologi, självhjälpsideologin. Arbetarklassen kunde lyfta sig själv, inte genom politisk eller facklig kamp utan genom nykterhetsföreningar, bildningscirklar, konsumentkooperativ och sparkassor. Det gällde att hindra ”samhällsfientliga” agitatorer från att göra sig till ledare för arbetarnas krav.
Under 1860-talet bildades i flera städer så kallade arbetarföreningar. De utgick från självhjälpsideologin och leddes i regel av demokratiskt sinnade kapitalister, kulturpersonligheter och liberaler av Aftonbladetsnitt. Målet var att skapa harmoniska relationer mellan arbetare och arbetsköpare. Men samtidigt som de liberala arbetarföreningarna växte utvecklades en spontan strejkvåg över landet.
1864 fick militär och ett lokalt borgargarde slå ner en strejk vid Norrköpings valsverk. Fram till 1874 utkämpades 25 strejker i Stockholm, där murarna var särskilt organiserade och militanta. Ordet strejk hämtades under dessa år från engelskan för att beteckna arbetsnedläggelsen. Varvsarbetare i Göteborg, bagare i Stockholm och tobaksarbetare i Västerås deltog alla i framgångsrika strejker.
1879 inleddes, bokstavligt talat, en ny tid. På nyårsdagen sändes en signal från Stockholms observatorium till samtliga landets telegrafstationer för att markera det nya tolvslaget. Tidigare hade klockan varit en lokal angelägenhet, ställd efter solen. Mellan Stockholm och Göteborg skiljde 24 minuter. Nu skulle hela landet följa samma lagstadgade tid, den borgerliga tiden.
Nykterhetsrörelsen skulle inte längre styras av ett fåtal filantroper som ville uppfostra arbetarklassen
Våren 1879 meddelade sågverkspatronerna i Sundsvall att sommarlönen skulle sänkas. Situationen var redan svår för arbetarna. En undersökning visade att en sågverksfamilj på fem personer kunde ha 18 ½ öre om dagen att leva på. Dagsransonerna för en fängelseintern beräknades till minst 25 ½ öre. Den 26 maj gick Sundsvallsarbetarna ut i strejk.
Strejken hade snart vuxit till 4 000 arbetare vid 18 sågverk. De ställde tre krav. Återgång till förra årets sommarlöner, att ingen skulle straffas för strejken samt att samtliga krogar i Sundsvall skulle stängas. Myndigheterna, med landshövding Curry Treffenberg i spetsen, anklagade traktens frikyrkor och nykterhetsföreningar för att ligga bakom.
Treffenberg beklagade senare i sin rapport till Civildepartementet arbetarnas nykterhet. Han visste av tidigare erfarenhet att det var betydligt enklare att övertyga försupna arbetare att gå tillbaks till arbetet. I smyg öppnade man en av stadens krogar. Strejkvakterna lyckades dock hålla den blockerad. Tills sist fick strejken slås ner med militär.
En regnkall höstafton, den femte november samma år, samlades ett fyrtiotal göteborgare i poliskonstapel Hagmans hus högt uppe på Masthuggsberget. De hade kommit för att bilda en helt ny typ av förening. Den första logen av IOGT i Sverige.
IOGT, vilket utlästes International Order of Good Templars, hade bildats i Förenta staterna 1851. Att det krävdes nykterhet av medlemmarna var ingen nyhet för de församlade, de flesta var baptister och redan organiserade nykterister. Däremot var formerna för mötet främmande. Man arbetade enligt en ritual, en nedskriven mötesform, som var hemlig för utomstående.
När IOGT bildades fanns det i princip två kända organisationsformer i Förenta staterna, kyrkans och ordenssällskapens. Precis som den första stora fackliga organisationen i USA, Knights of Labour, eller den stora bondeorganisationen The Grange, hämtade man inspiration från hemliga sällskap, framförallt frimurarna.
Till skillnad från de flesta sällskapen välkomnade IOGT alla som var beredda att lova livslång nykterhet, oavsett kön, klass, religion eller ras. De senare var mycket radikalt 1851 i ett land där slaveriet fortfarande var en verklighet. Sedan 1830-talet hade det funnits en stark koppling mellan nykterism och abolitionism. IOGT fick sin första bas i Syracuse, New York, den underjordiska järnvägens ”centralstation”.
Till Sverige importerades inte bara ritualerna utan även en amerikansk demokratism där alla medlemmar räknades som likvärdiga. Nykterhetsrörelsen skulle inte längre styras av ett fåtal filantroper som ville uppfostra arbetarklassen.
Från den äldre nykterhetsrörelsen övertog man dock mycket av självhjälpsideologin. När August Palm 1881 började sin agitation i Sverige gick IOGT:s tidning Reform i svaromål. Till skillnad från socialismen som ville riva ner och göra alla lika fattiga ville godtemplarna höja arbetarnas ställning genom sitt program: ”Gudfruktighet, nykterhet, sparsamhet.”
Palm, Branting, Axel Danielsson och Fredrik Sterky ansåg å sin sida att godtemplarna lockade bort arbetarna från aktiv politisk kamp till tomma ritualer och ”socialt kvacksalveri”
Under 1880-talet byttes häftiga ord mellan godtemplarpressen och Palms anhängare. Socialdemokraterna anklagades för att vara blodtörstiga samhällsomstörtare. Palm gav igen och antydde att nykteristerna var hycklare och smygsupare. Hjalmar Branting menade att godtemplarna ”samarbeta med det värsta reaktionära byket i landet, med alla slags religiösa galningar”.
Motsättningen var inte bara ideologisk, de båda rörelserna konkurrerade om samma medlemmar. Ledande godtemplare flirtade med tanken på att bygga en anti-socialistisk arbetarrörelse med IOGT som utgångspunkt. Godtemplarrörelsen var under 1880-talet den klart största av de två folkrörelserna. 1889 fanns 85 000 organiserade nykterister mot cirka 3 000 socialdemokrater.
Palm, Branting, Axel Danielsson och Fredrik Sterky ansåg å sin sida att godtemplarna lockade bort arbetarna från aktiv politisk kamp till tomma ritualer och ”socialt kvacksalveri”. Enligt dem var det den sociala nöden som skapade fylleriet, inte tvärtom.
Flera offentliga debatter ordnades mellan rörelsernas företrädare. Men något höll på att förändras. Fler och fler arbetare blev både socialister och nykterister. Inom IOGT väcktes frågan om de skulle uteslutas men motionen röstades ner till förmån för ett uttalande som fastslog ordens politiska neutralitet.
På den socialdemokratiska kongressen 1889 la Stockholms allmänna grovarbetareförening fram ett förslag om att partiet borde ta upp kravet på allmänt rusdrycksförbud inom 20 års tid. Kongressen antog istället ett uttalande där man erkände nykteristernas betydelsefulla arbete mot arbetarnas ”moraliska och intellektuella försoffning” men beklagade att nykterhetsarbetet upptog så mycket av arbetarnas tid att de inte hann med socialekonomiska frågor.
Samtidigt började inställningen inom nykterhetsrörelsen mjukna. 1880-talets betoning av personlig helnykterhet och gudsfruktan kom allt mer att ersättas av det samlade politiska kravet – rusdrycksförbud. Alla politiska krafter skulle bedömas objektivt utifrån hur de ställde sig till förbudskravet. När socialdemokratin behandlades i nykterhetspressen var det oftare utifrån utgångspunkten att nykterhet var en förutsättning för att kunna genomdriva sociala reformer.
Den socialdemokratiska kongressen 1894 förklarade sig neutral i frågan om alkoholbruk men menade att ett förbud skulle vara ett allvarligt ingrepp i den personliga friheten. Samtidigt manade man till försiktighet för att inte splittra arbetarklassen efter vad som ansågs som en ”sekundär fråga”.
Nykteristerna inom arbetarrörelsen började organisera sig. På partikongressen 1905 stod striden hård om nykterhetsfrågan. Resultatet blev att partiet på sitt program tog upp ”nykterhetssakens främjande genom undervisning” samt ”praktisk alkohollagstiftning”. 1908 skärptes programmets skrivning samtidigt som man ålade partipressen att inte ta in några annonser för alkohol.
1911 beslutade så SAP:s kongress att man skulle förespråka rusdrycksförbud. Förslaget kom denna gång från partistyrelsen och röstades igenom av en nästan enig kongress, August Palm var ett av två ombud som röstade mot. Detta plötsliga ställningstagande har i huvudsak två förklaringar. Dels var man rädda för att ett rent förbudsparti kunde bildas och splittra arbetarrösterna. Dels berodde det på erfarenheterna från storstrejken 1909.
Alla politiska krafter skulle bedömas objektivt utifrån hur de ställde sig till förbudskravet
När LO i augusti 1909 tog ut 300 000 arbetare i strejk rådde tillfälligt alkoholförbud i Sverige. Förbudet visade sig ha god effekt och blev populärt. I Stockholm antog ett stort strejkmöte ett uttalande från samtliga fackföreningsstyrelser där man önskade att förbudet skulle fortsätta:
”Skola Sveriges arbetare utan protest finna sig uti, att alkoholkapitalet ånyo tillåtes slå sina polyparmar kring många tiotusentals svenska medborgare; att tusentals män och kvinnor årligen offras på alkoholkapitalets moloksaltare.”
Efter strejken arrangerade nykterhetsrörelsen en egen ”folkomröstning”, en omfattande namninsamling. 1,9 miljoner personer, 56 procent av den vuxna befolkningen undertecknade kravet på alkoholförbud.
August Palm fortsatte att bekämpa nykterhetsrörelsen i sin tidning Appell men blev allt mer isolerad. De två stora folkrörelserna, vid sidan av frikyrkorna, kom att närma sig varandra.
Anledningen var framförallt att de båda rörelserna bestod av samma människor. Både såtillvida att man organiserade samma sociala skikt och rent konkret att många ledande inom rörelserna var dubbelorganiserade. De käbblande ledarfigurerna från 1880-talet ersattes av personer som Oscar Olsson, Ture Nerman eller Einar ”Texas” Ljungberg som såg nykterhet och socialism som sidor av samma kamp.
En lika viktig orsak var att självhjälpsideologin förlorade. Kollektivt politiskt agerande visade sig vara en mer framkomlig väg för arbetarfrågans lösning.
Den svenska nykterhetsrörelsen blev aldrig socialistisk, man höll på sin partipolitiska neutralitet. De två dominerande strömningarna inom rörelsen blev en socialdemokratisk närstående arbetarrörelsen och en frisinnad som låg frikyrkorna nära.
Nykterhetsrörelsens roll blev att peka ut att det inte räcker att reformera samhället för att få bukt med alkoholproblemen. Alkoholen är ett aktivt hinder för politisk kamp, det Curry Treffenberg visste 1879 var sant, försupna arbetare är alltid lättare att kuva.
