– Om fyra månader är det jul, och då får ni jullov. Men jag, vad får jag? Pippis röst lät sorgsen. Inget jullov, inte det allra minsta lilla jullov, sa hon klagande. Här måste bli en ändring. I morgon börjar jag skolan.
Jag brukar jämföra Pippi Långstrumps liv med mitt liv som frilansare – ingen tjänst, ingen semester.
Som frilansare satt jag också på kvällarna och räknade guldmynt medan bovarna strök runt huset. Inte som ett kvällsnöje så mycket som av nödvändighet. Skulle jag få ihop till lunch, bensin, telefon? Sjuttielva, sjuttitolv, sjuttitretton… Pippis guldmynt är helt klart mer värda än mina guldtior. Pippi började skolan och jag tog ett jobb. För Pippi räckte det med en halv dag, sen fick hon nog. Det får bli som det vill med jullovet, sa hon och svingade sig upp på hästen. Själv har jag klarat två månader som anställd, och jag uthärdar. Kolleger säger till mig; det måste vara skönt med månadslön? Jo, visst. Det är det. Men det var ändå inte för lönen som jag tog jobbet. Utan för de tomma kvällarna och de lediga helgerna, för kompensationsledigheten och den betalda semestern. För att få (åter)uppleva Fri Tid. Fritid. Då när man kan göra allt det där andra. Eh? Vilket andra?
Första månaden som anställd sjönk jag ihop när jag kom hem på kvällen. Nya människor, nya platser, nya vägar, nya affärer… Som en zombie satt jag vid köksbordet och spelade den nya mobilens dataspel.
Med tangentbordets siffror förde jag en boll genom en labyrint fylld med hinder och belöningar. Utanför fönstret föll mörkret och augusti blev september. Katten försökte störa mig. Jag föste otåligt undan henne och fortsatte jakten efter digitala poäng. En kväll får jag sms från Malin. Hon är hos sin mormor och via mobilen berättar hon lyriskt om ett broderi hon just har påbörjat. Det hade hon aldrig kunnat tro, att det skulle vara så roligt. Det slår mig. Dataspel har samma meditativa inverkan på själen som ett broderi.
Oberoende av om man för en digital boll genom och över hinder, eller lägger stygn på stygn, så gör man någonting med händerna. Samtidigt rensar man i tankarna. Det man har upplevt under dagen, eller veckan, dyker osorterat upp i medvetandet. Men man TÄNKER inte. Situationer, repliker, tankar, idéer ploppar upp och dunstar bort. När allt är genomkört och bearbetat har man fått förnyad energi.
Brodera, sy, teckna, sticka, skriva julkort, baka, stöpa, lappa, laga, snida eller sortera verktygslåda. Det handlar om pyssel, och om att pyssla, och jag slår upp orden i mina ordböcker.
Pyssel är knåp, småbestyr, bestyr, petig syssla. Ändå handlar pyssel främst om ett tillstånd av rofylld aktivitet. Om att skapa på det lilla planet. Att pyssla är att göra de små sysslorna samtidigt som tankar och associationer får löpa fritt och utan hinder. Haken är dock att – i samma ögonblick som pysslet blir ett måste, så är det inte längre pyssel. Om man rensar rabatterna för att man måste få det gjort, då pysslar man inte. Om man lappar sina jeans under stress, då är det inte pyssel. Att försöka få den där dj-a datorn att fungera är inte heller att pyssla. Pyssel går inte att sätta på ska-göra-listan. Det är en stillsam aktivitet som kommer inifrån och helt oförenlig med stress. Pyssel är läkande, befriande, uppiggande just för att det är sysslor som inte är livsnödvändiga. Det är inte heller möjligt att både pyssla, och grubbla, på en och samma gång.
Förr när jag hade tydlig fritid pysslade jag ofta. Jag knåpade, pillade, fingrade, mixtrade, plockade, pillade samtidigt som jag lyssade på radio eller musik och tänkte, drömde, filosoferade. Eller samtalade med familj och vänner som pysslade med sitt.
Med åren pysslar jag allt mindre, har det med åldern att göra? Nej. Det är snarare att inte se pysslandet som tillräckligt viktigt för att prioritera det. Eller snarare – att anse att allt annat är viktigare än det. Att inte ha tid.
Eller – ve och fasa! Är det sedan jag fick dator och mobil som jag pysslar mindre? Jo, lite. Dataspel har i vissa lägen samma sorts ”kick off” som pyssel. Men det finns en väsentlig skillnad, de digitala slutpoängen kan vare sig hängas på väggen eller ges bort i present. Jag är fri-lansaren som lade ner striden och bytte fri-het mot fri-tid, i alla fall för ett tag. Och i mitten av september, när jag behärskar mobilspelets alla elva nivåer, beslutar jag mig för att förverkliga en gammal dröm. Jag skaffar en vävstol.
Så snart jag sätter mig vid väven och börjar slå hör jag kattens snabba steg i trappan. Med ett förnöjt leende hoppar hon upp på vävpallen och lägger sig till ro bredvid mig, och spinner.
