Zyed och Bouna dog av elektriciteten inne på elstationen i Clichy-sous-Bois. Denna station är, som någon uttryckt det, ”inget ställe för fritidsaktiviteter”, tvärtom: ett farligt ställe.
De dog, enligt uppgifter, för att de jagades av polis. Ett polismeddelande över kommunikationsradio bekräftar så mycket som att polisen var medveten om att ungdomarna närmade sig elstationen. Men någon utredning lanserades inte. Inrikesminister Nicolas Sarkozy grep genast tillfället att ställa sig oreserverat på polisens sida och skicka fler trupper. Två veckor av kravaller har sedan passerat.
Från en svensk horisont är det, trots att vi haft vårt Ronna, nästan obegripligt. Varför denna enorma förstörelse av bilar, bussar, affärer, till och med skolor?
Artiklarna i fransk dagspress ger ett tydligt svar: De som bränner bilar är inte militanta islamister. Inte heller en ”gerilla”, som Le Pen påstått. Snarare små grupper av ungdomar, som följder händelseutvecklingen i media och på internet, som leker katt och råtta med polisen. En del är väldigt unga. Polisen tog en kille på 10 år som höll på att sätta eld på en bil. De slogs från början för att de anser att insatspolisen inte har något att göra i deras förort efter att två döda ungdomar inte ens utretts. Nu slåss de för att regeringen inte backar, och de anar mer repression i framtiden om de slutar. Och problemet är att de, med den nuvarande franska regeringen kan ha rätt. De kan också få mycket fel.
Inrikesminister Sarkozy personifierar kombinationen av nyliberala ekonomiska recept och en auktoritär statsmakt, som i Nationella Frontens bakvatten kommit att få representation i det franska etablissemanget. Han är en farlig man och detta är hans strid. Det finns inget sätt för högern att vinna ett val på ekonomi eller sociala frågor, och striden om EU-konstitutionen innebar en katastrof. Högern i Frankrike föredrar, liksom på många ställen, att diskutera ”säkerhet”, snarare än ”trygghet”. Nu har de sin chans. Precis som studentkravallerna stärkte De Gaulle i valet 1968, kan det bli etablissemanget som kammar hem spelet. Men ännu värre: denna gång med etniska förtoner.
Hade det kunna undvikas? Självklart. Bakom all säkerhetsretorik har antalet poliser i Clichy-sous-Bois dragits ned med en tredjedel sedan 2001. Invånarna i många Parisförorter vittnar om en polis som uppträder som provocerande insatsstyrka. Färre poliser i ett samhälle så hårt som det franska är inget vänsterkrav. Bättre relationer med lokalbefolkningen är det däremot.
Men alla poliser i världen hjälper föga mot en samhällsmodell där stora delar av befolkningen ställts utanför eller tvingas in i arbeten som det inte går att försörja sig på. Varken den nuvarande högerregeringens illa dolda vilja att anpassa Frankrike till EU:s alltmer misslyckade utopi om en liberaliserad arbetsmarknad eller vänsterregeringen Jospins svaga reformism har lyckats få fler i arbete långsiktigt.
Sociologen Manuel Boucher, författare till Repolitiser l´insécurité (L´Harmattan, 2004) argumenterar för ett perspektiv på säkerhet som inte inskränks till polisiära resonemang. Boucher jämför de arbetslösa i dagens situation med 1800-talets indelning mellan ”arbetande” och ”farliga” klasser. Då kom landsbygdens befolkning till städerna, och långt ifrån alla kunde hitta arbete. Idag, efter välfärdstatens och den fulla sysselsättningens bortvittrande har denna osäkra existens kommit tillbaka och en ”farlig klass” återuppstår. Även om de flesta i förorterna jobbar, lever andra i en situation där de anser sig inte ha något att förlora. 12 dagars kravaller i Frankrike visar vad det kostar ett samhälle.