Inrikes 04 november, 2023

”De här svamparna är giftiga”

Skogens guld. Både 2022 och 2023 anses ha varit bra svampår. Illustration av Marcus Nyblom.

Under jorden förenas politiker, lobbyister och företagare av osynliga trådar. Och i friskolesystemets snåriga värld har en mylla uppstått där gyllene svampar har lätt att gro. Nu har en utbränd och förbannad lärare gett sig sjutton på att avslöja de hemliga svampställena.

Det främsta misstaget när man plockar svamp är att gå längs stigen. Den som är för bekväm av sig ser aldrig skymten av skogarnas guldskimrande skatter. Då måste man våga sig in på otrampad mark.

Det säger Marcus Larsson (bilden), skolgranskare på Tankesmedjan Balans och kantarellplockare sedan barndomen. Han minns hur familjen varje sommar åkte till sommarstugan, belägen några mil utanför Örebro mellan flera små sjöar och svamprika skogar. Utan skärmar fanns bara naturen att förlora sig i.

Vår plan var egentligen att ge oss ut i Marcus nya svampmarker en bit norr om Göteborg, men det nollgradiga oktoberregnet ville annorlunda. Så vi möts i stället upp på klassiska hotellet Eggers för att prata om hans två favoritämnen – kantareller och koncernskolor.

– Som svampplockare är det lätt att effektivisera. När du väl har hittat ett ställe så kommer du bara tillbaka dit nästa år. Till slut har du 20 ställen i en stor skog där man kan plocka svampen som en orienterare.

Här skulle det egentligen ha varit en betalvägg…

Men på grund av stort intresse lämnar vi artikeln öppen lite längre än vanligt.

Om du uppskattar den, teckna gärna en prenumeration på Flamman. Det gör du enklast via den här länken: flamman.se/prenumerera.

Processen kring det nya mediestödet gör att mindre tidningar som Flamman riskerar att bli utan pengar under en längre tid från och med början av nästa år. Därefter vet ingen vad som händer.

Uppskattar du journalistik i stil med artikeln du just nu läser och vill se fler artiklar som den – här är vad du kan göra för att hålla Flamman levande:

Dela och sprid artikeln så att fler ser den
Stötta oss genom att prenumerera
Swisha en engångsdonation: 123 44 17 630 (märk betalningen med ”gåva”)

Tack för ditt stöd!

Plockandet har blivit hans sätt att varva ned. Sedan han grundade tankesmedjan 2017 tillsammans med Åsa Plesner, redovisningsforskare och tidigare skoladministratör, har de – vågar jag påstå – på en tunn budget förskjutit samtalet om marknadsskolan. Hemligheten ligger just i att gå sin egen väg.

– Precis som med skogen finns det i skolvärlden ”ställen” som alltid har funnits, men där ingen har letat. Ta ordet ”effektiviseringskrav”, som gör det möjligt för politiker att påstå att de satsar när de egentligen skär ned. Vi märkte att ingen skrev om det – så då gjorde vi det i stället.

Det första området som tankesmedjan Balans undersökte var föreställningen om att undervisningen ständigt måste bli mer ”effektiv”.

– Vi har lärt barn saker i tusentals år. Nu försöker politikerna hitta snabba knep, men alla metoder är redan testade. Det går inte att hitta den där årliga effektiviseringen på två, tre procent som de drömmer om.

Nästa fråga tankesmedjan tog sig an var effekten för de kommunala skolornas elever när det öppnar friskolor i stil med Internationella Engelska Skolan (IES), trots att det egentligen inte finns behov av en ny skola i kommunen. Effekten blir ofta att den kommunala skolan börjar förlora elever och tvingas betala en straffavgift för de tomma platserna – vilket sänker kvaliteten på undervisningen för de elever som blir kvar.

Med tiden har tankesmedjan Balans fått ett allt starkare fokus på det som sker bakom skolpolitikens kulisser: lobbyismen. Det är i alla fall den benämningen som används i Sverige när näringslivet försöker påverka politiker till gynnsamma beslut. Robin Zachari, kampanjchef på Skiftet, drar sig inte för att använda ett hårdare ord.

– När du tittar på det här, förklara för mig varför det här inte är korruption?

I oktober lanserade han sajten Skoligarkerna.se. Namnet är en blinkning till Rysslands oligarker – företagsledare som använt sina kontakter och nätverk inom staten och politiken för att berika sig själva. Robin Zachari förklarar:

– Precis som några rika ryssar kapade åt sig landets resurser efter Sovjets fall fanns det under 90-talskrisen personer i Sverige som tog beslut om skolsystemet – för att sedan starta skolor som de tjänade pengar på. Folkets resurser plundras.

Skolan hade problem som man ärligt ville lösa, men lösningen visade sig vara värre.

Enligt Robin Zachari gjorde den ekonomiska krisen att man försökte hitta sätt att effektivisera verksamheten. I samband med det tog man inspiration från företagsvärlden.

– Skolan hade problem som man ärligt ville lösa, men lösningen visade sig vara värre. Nu har vi i stället fått mer administration, eftersom staten behöver bygga upp en stalinistisk kontrollapparat för att se till att företagen gör det de ska, säger Robin Zachari.

Vad krävs för att man ska kvala in på er lista över skoligarker?

– Att man någon gång fattat ett beslut om skola och utbildning som man sedan dragit nytta av. Helst ska man ha en position inom skolsystemet. Till exempel jobbat som ordförande för Friskolornas riksförbund, eller motsvarande på lokal nivå, förklarar Robin Zachari.

Camilla Nothaft forskar om lobbyism vid Lunds universitet. Även om hon inte anser att det går att göra en direkt jämförelse mellan lobbyisterna i skolvärlden och ryska oligarker, som existerar inom ramarna för ett odemokratiskt system, håller hon med om att de liknar varandra på vissa sätt.

– Det finns en likhet i att det skapas en osund maktkoncentration. Ägarskapet hamnar långt från verksamheten, och andra värden tillåts styras än elevens rätt att få god undervisning.

Lobbyism beskriver hon som ett samlingsbegrepp för en bred uppsättning av former för politisk påverkan. Enligt Camilla Nothaft blir lobbyismen problematisk först när sådan påverkan inte sker öppet och transparent, och politikerna inte är ärliga med vilka som fått vara med och bestämma.

– När utomstående inte kan granska, då är det ett stort problem, säger hon.

Under 90-talet försvann gradvis det korporativistiska system som präglat både Sverige och Europa under 1900-talets mitt. Modellen innebar att olika representanter var inbjudna att delta i utformandet av lagstiftningsförslag. I Sverige var det i stor utsträckning arbetstagarrepresentanter. Nu sker påverkan utifrån i stället, berättar Camilla Nothaft.

– Svenskt näringsliv sade att det var orättvist att de fackliga företrädarna hade företräde i statliga styrelser. De tyckte att arbetsgivarna också skulle få vara med och påverka.

Den statliga demokratiutredningen från år 2000 rekommenderade lobbying som system, men med ett förbehåll.

Insyltad. Peje Emilsson är grundare till Kunskapsskolan och PR-byrån Kreab. Under den senaste månaden har hans affärer i diktaturen Saudiarabien ifrågasatts. Foto: Anders Wiklund/TT.

– Utredningen sade att detta krävde integritet hos politikerna, goda journalister och ansvarstagande lobbyister som agerar hederligt. Man lade ansvaret på dem som är med påverkar, säger Camilla Nothaft.

Men enligt Marcus Larsson följer hederlighet på tydliga regler.

– De fackliga företrädarna döljer inte sina kopplingar eller vilka frågor de vill driva, vilket däremot lobbyisterna kan göra.

Tankesmedjan Balans bildades inte för att titta på lobbyism. De fick i stället upp ögonen för frågan gradvis, i takt med att de bevakade lärarnas situation, skolornas ekonomi och hur etableringen av friskolor påverkade kommuner. Under tiden har Marcus Larsson märkt att människors reaktioner på slutsatserna förändrats.

– Tidigare när vi skrivit om lärarnas situation sa folk saker som ”jag blir ledsen, vi måste ändra på det här”. När vi pratar om lobbyism är reaktionerna annorlunda: vanligt folk blir förbannade, säger Marcus Larsson.

Han beskriver en värld där 1 procent av svenskarna befinner sig på systemets insida, i en värld där lobbyism är normaliserad och som de övriga 99 procenten inte ens känner till.

– Jag vet inte någon annan fråga där det finns en så stor skillnad mellan dem som vet och dem som inte vet, och där acceptansen för det skiljer sig så ofantligt, säger Marcus Larsson.

Han menar att tankesmedjans granskning av lobbyismen inte handlar om att sätta dit någon, utan om att förklara varför något som få vill ha kvar ändå lever vidare.

– Jag och Åsa slipper gärna gå ut i det här korståget, säger han, med en blinkning till sitt användarnamn på X, ”Skolinkvisition”.

För Marcus Larsson är det inte viljan att påverka folk mot en viss uppfattning som gör lobbyismen farlig, utan snarare närvaron av bakomliggande ekonomiska intressen, vilka inte sällan går på tvärs med den demokratiska viljan.

– I en sorts grunddefinition ju jag själv också lobbyist.

Om sossarna styr så blir det lite mindre nedskärningar, med moderaterna lite mer, men systemet bygger på att det hela tiden skärs ned.

Men som lobbyist för lärarnas intressen verkar Marcus Larsson vara ganska ensam. Utöver några kunniga skolforskare – han nämner särskilt Lärarförbundets utredare Johan Ernestam – så säger han att lobbyismfrågan knappt har lyfts från fackligt håll. Något som gör honom besviken som mångårig fackligt aktiv. Och medan Balans ständigt intervjuas både i vänsterpressen och de stora dagstidningarna, så har lärarfackets tidning Vi lärare varit betydligt kyligare.

De två senaste redaktionella texterna som nämner honom är ”Trenden: Cyberlärarna blir stjärnor på sociala medier” (26/9) och ”Influencer-lärarna – hur påverkas trovärdigheten?” (20/8 2021), som sampublicerades med de varnande artiklarna ”Korruptionsprofessorn: Granska lärarna i sociala medier” (26/9) och ”Tre frågor att ställa dig innan du dansar på Tiktok” (20/8 2021).

Det framstår som att fackets tidning granskar dig, snarare än frågar dig om skolans egentliga makthavare?

– Så framstår det ja.

Vad Marcus Larsson framför allt saknar från fackligt håll är dock en kritik mot de strukturer som ytterst ligger bakom problemen i skolan.

– ”Satsa på skolan!” Det har man sagt i 30 år. Men man pratar mindre om de politiska styrsignaler som omöjliggör dessa satsningar, och därför ser vi inte heller någon förändring. Vi har ju bestämt att man ska jobba med åtstramningar. Om sossarna styr så blir det lite mindre, med moderaterna lite mer, men systemet bygger på att det hela tiden skärs ned.

Han nämner det ”finanspolitiska ramverket” – svenskans osexigaste term, men en central del i att förstå varför den ekonomiska politiken inte tycks förändras särskilt mycket oavsett vilka partier som styr Sverige. Att facken är ovilliga att ta samtalen om dessa styrningsmekanismer tror han beror på att de själva har varit med om att nästan undantagslöst acceptera dem.

Svampar är kopplade till varandra genom underjordiska nät av tunna trådar, så kallade mycel. Foto: Christian Scheckhuber/Wikimedia.

Frågan är också undangömd i den bredare debatten. En sökning på begreppet på veckotidningen Flammans hemsida ger 3 410 träffar, mot 236 hos DN och 160 på Aftonbladet. De stora dagstidningarna verkar alltså ointresserade av att folkbilda om de principer som styr finansieringen av den svenska välfärden, trots att skolan och vården var väljarnas två viktigaste frågor enligt SVT:s vallokalsundersökning i fjol.

– Då uppstår känslan att det blir skit oavsett vem som styr.

Fackförbundet Sveriges lärare tackar nej till att besvara Marcus Larssons kritik, utan hänvisar till sina rapporter. När vi ringer upp svarar deras presskontakt Helena Mehra med ett skratt:

– Ja, han har hållit på länge.

Hon säger att de kan tänka sig att diskutera finansieringsfrågan, men att de inte vill ”bemöta den här enskilda personen” och därför tackar nej.

Senare återkommer Åsa Fahlén, ordförande för Sveriges lärare, i ett mejlsvar till Flamman. Där skriver hon följande: ”Systemfrågorna är bland våra allra viktigaste frågor, men vill man driva på det hårdare eller på ett annat sätt så går det bland annat att skriva motioner till kongressen. Det är där vi formar vår politik. Eller att engagera sig. Marcus Larsson är en av alla Sveriges Lärares medlemmar. Han är precis som alla andra medlemmar välkommen att driva frågor och engagera sig i vårt nya förbund.”

Den som vill förändra skolan måste alltså ha tålamod nog att förklara de krångliga mekanismerna som ligger bakom skolans problem. I ett blogginlägg beskriver Balans exempelvis ”produktivitetsavdraget” på de statliga myndigheterna (8/11 2022). För 2023 fanns där ett lönepåslag på 2,31 procent, följt av ett avdrag på 1,82 procent då alla handläggare förväntas arbeta så mycket mer produktivt.

Den inbyggda krångligheten är en av anledningarna till att marknadsskolan har överlevt. Det andra är att borgerliga tankesmedjor och tidningar badar i pengar. Samtidigt menar Marcus Larsson att högern också verkar ha roligare ihop.

– De har en härlig kollegialitet som jag inte upplever finns på andra sidan. Till vänster, både fackligt och politiskt, är man mer mån om att lyfta sina egna saker, och om någon annan gör någonting bra så sprider man inte gärna det. Almega däremot har inga problem att lyfta exempelvis Henrik Jönssons Youtubevideor.

Det är bara i svenska skogar det växer sådana här svampar. Alla andra länder verkar förstå att de är giftiga.

I bästa västkustanda illustrerar han poängen med ett skämt:

– Har du två värmlänningar i ett rum så kommer de att starta tre dansband. Har du två vänstermänniskor i ett rum så kommer det att grundas tre partier.

Jag förklarar hur vi har tänkt kring omslaget – politiker som lockas av de glimrande lobbysvamparna, utan att bry sig om det underjordiska nätverket av trådar som styr dem. Vi börjar prata plockning igen. Han lovar skicka mig en rejäl kantarellpåse och tipsar mig om att den svarta trumpetsvamp som jag mirakulöst nog hittade för någon månad sedan kan pulvriseras och blandas in i en köttfärssås.

Marcus Larsson eggas av tanken om ett mycelnätverk som styr skolans utveckling under ytan. Tankesmedjan ägnar i dag mycket tid åt att beskriva just den processen – och nu har de även börjat nämna namn.

– Det har inte gjorts tidigare från fackligt håll, men det har varit väldigt framgångsrikt för oss. Att våga prata om de här skolägarna och vilka de umgås med.

Inte nog med att skolministern rekryterades direkt från skandalkoncernen Tellusgruppen, som i flera granskningar – från 2014 i Uppdrag Granskning till 2023 i SVT – gjort sig kända för att låta barnen gå hungriga. Trådarna går hela vägen upp till statsministern. I tankesmedjans senaste bok De gränslösa beskriver de hur Ulf Kristersson delar sommarstuga med Göran Thorstensson, styrelsemedlem i skolkoncernen Watma Education som också jobbar på pr-byrån Nordic Affairs. Nu står det klart att det blir en uppgradering: tillsammans köper de Vängården Fållökna för 13 miljoner kronor – en herrgård, där de enligt statsministerns fru Birgitta Ed ska ”starta en verksamhet för att arbeta med existentiell hälsa”.

Frontfigur. Johanna Jaara Åstrand, ordförande för Sveriges lärare, går i täten för en manifestation mot nedskärningar den 6 maj 2023 i Stockholm. Foto: Anders Wiklund/TT.

– Ännu ett bevis på de starka banden mellan skolkoncerner, som kämpar mot sänkt skolpeng för friskolor, och statsministern som ska besluta i samma fråga 2026, säger Marcus Larsson.

I en av sina granskande trådar på X (28/10) skriver han vidare att koncernens ägare och ordförande Anders Hultin hade uppdraget att ta fram friskolereformen i regeringen Bildt. Liknande kopplingar till partipolitiken finns i flera andra skolkoncerner, med svängdörrar för framför allt moderater och liberalpartister, men även en och annan socialdemokrat.

På tåget från Göteborg skriver jag till Marcus Larsson och ber honom om ett trevligt slutcitat om vad vi ska göra med de underjordiska lobbynätverken som styr i det fördolda. Han svarar med en kornig kortvideo från en skog.

Den ser ut att föreställa en napalmbombning.

Snart utvecklar han sig. Problemet är inte lobbyismen, utan att vi över huvud taget tillåter aktiebolagsdrivna skolor ägda av till före detta politiker och utländska riskkapitalister – något som en majoritet av väljarna är emot.

– Det är bara i svenska skogar det växer sådana här svampar. Ingen annanstans finns skolkoncerner och skollobbyister betalade av offentligt finansierade skolföretag. Alla andra länder verkar förstå att de är giftiga.

Tack för att du läste!

Om du uppskattade artikeln och vill se mer liknande journalistik, teckna gärna en prenumeration på Flamman. Det gör du enklast via den här länken: flamman.se/prenumerera.

Processen kring det nya mediestödet gör att mindre tidningar som Flamman riskerar att bli utan pengar under en längre tid från och med början av nästa år. Därefter vet ingen vad som händer.

Här är vad du kan göra för att hjälpa oss att hålla Flamman levande:

Dela och sprid artikeln så att fler ser den
Stötta oss genom att prenumerera
Swisha en engångsdonation: 123 44 17 630 (märk betalningen med ”gåva”)

Tack för ditt stöd!

Intervjun med Marcus Larsson är skriven av Leonidas Aretakis, övriga texten av Jacob Lundberg och Tuija Roberntz.

Artikeln har tillfogats en kommentar från Sveriges lärare.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare/Opinion 17 maj, 2024

Högerns reaktioner är läskigare än trollen

Ulf Kristersson och Carl-Oskar Bohlin skådespelar upprördhet inför den sverigedemokratiska soptunnebranden. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Vi har alla länge vetat att Sverigedemokraterna piskar upp näthat som stundtals bryter ut i verkligt våld. Men det riktigt mörka är att koalitionspartierna inte bryr sig, så länge de får fortsätta sälja ut välfärden.

”Ingen kan faktiskt säga att man inte visste. Alla visste.”

Så inleder Annie Lööf ett inlägg på Facebook där hon anklagar den övriga högern för att tillåta avhumanisering av politiska motståndare för att vinna makten.

Hon drabbades själv hårt. Som Dagens ETC har visat har sverigedemokratiska sidor kallat henne för ”landsförrädare” och ”mytoman”, och delat inlägg där man ”hoppas hon straffas rejält för straff hade jag fått om jag ljugit som hon”.

När vänstersidan varnade för en högerextrem hotbild i Almedalen skrockade många till höger åt hur larvigt det var, exempelvis Johan Hakelius i Expressen: ”Inte såg jag till några nazister, heller. Jag gjorde åtminstone två stora söklovar av ren nyfikenhet, men inget napp.”

Polisen delade hans uppfattning, så nazisterna fick fortsatt tillåtelse att sprida skräck där, tills tre år senare en man med NMR-koppling mördade psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren på öppen gata. Annie Lööf var också en potentiell måltavla.

Alla visste. Att nazisternas hotelser drabbar andra än Hakelius – kvinnor, ”vänsterliberaler”, representanter för den ”djupa staten”. Att under ytan hos Sverigedemokraterna puttrar våldet ständigt. Ändå är högerfolk ständigt redo med kålsuparteorier mellan vänster och höger, för att relativisera hotet från Sverigedemokraterna och legitimera samarbetet.

Som om något annat parti skulle ha partiföreträdare som hotar folk på stan med järnrör och ropar ”blatte”, eller publicera adresser till flyktingboenden samtidigt som det pågår en våg av mordbränder. Föreställ er Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson ta bussen till Djursholm med basebollträn, eller publicera fina adresser parallellt med en serie attentat. Det låter som en sketch, och därför är varje försök till hästskotänkande en aktiv relativisering av högerextremt våld.

En sport som vår nuvarande regering är mästare i.

Partiernas existensberättigande är att försvara välfärdskapitalet med alla medel, och om den enda vägen går via högerextrema trollfabriker så är det bara att spänna fast sig.

Ulf Kristersson, den högsta ansvarige för ett högerextremt partis väg till makten i Sverige, påstår att ”den autonoma vänstern har länge hotat judar”. Johan Pehrson är alltid blixtsnabb med att skylla på ”båda sidor” eller ”antidemokratiska krafter” när extremhögern går till attack.

Och efter TV4:s avslöjande om att Sverigedemokraterna har betalat för vitmakt-propaganda skriver Carl-Oskar Bohlin att Socialdemokraterna inte är bättre, med hänvisning till två partimedlemmar som omedelbart kastades ut efter att ha drivit trollkonton. Den svensk som ansvarar för samhällsskydd mot otillbörlig påverkan påstår alltså att systematisk desinformation är att likställa med uteslutningen av två frifräsare. Man undrar hur han skulle reagera om Ryssland anfaller, som han ständigt varnar för. ”Norge och Danmark är ju inte heller så bra…”

Nu är det inte så att Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna uppskattar den sortens hatretorik. De är bara inte principiellt emot den. Visst grymtar Ebba Busch om att Sverigedemokraterna ska ”städa”, och Ulf Kristersson om att de ska be om ursäkt. Men i en normal värld hade den här sortens hatretorik mot politiska motståndare varit grund för att lämna samarbetet. Som sagt: alla visste.

Partiernas existensberättigande är att försvara välfärdskapitalet med alla medel, och om den enda vägen går via högerextrema trollfabriker så är det bara att spänna fast sig. Det handlar inte om att representera sina väljare, för även borgerliga väljare är emot vinster i välfärden. Det handlar om att representera en liten grupp företagare som finansierar dessa partier, som känner politikerna personligen, och som lovar dem lukrativa tjänster omedelbart efter politiken.

Målet om att sälja ut den svenska välfärden är så pass viktigt att man tar hjälp av högerextrema nätkrigare. På den moraliska nivån befinner sig just nu svensk höger.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Utrikes 17 maj, 2024

Klassamhället efter detta

I Atens största kyrkogård finns anonyma benhögar för de allra fattigaste. Foto: Ester/Adobe.

Den ekonomiska krisen i Grekland har inte bara blottlagt jordelivets orättvisor, utan även dem som väntar oss efter döden. Flamman har besökt Atens största begravningsplats, där de fattigas skelett kastas på hög.

Jag sitter i utkanten av en nästan nedsläckt matmarknad med en grillad fisk, en sallad, ett askfat och en kanna vitt vin. En amerikansk familj har gått vilse och hamnat vid bordet intill. Min kompis skriver i ett sms att hon bara sovit tre timmar och varit på dejt. Det är duggigt. Min telefon är full med bilder på cypresser, tallar, marmorblock, svarta katter, jesusstatyer och änglar. Metallådor staplade på varandra, märkta med namn. Vackra gravar, trasiga gravar, tomma gravar. Det är länge sedan jag var i Aten.

Det är slut på begravningsplatser i flera av världens stora städer. På platser där kremering inte praktiseras är problemet mer akut. Lösningen behöver inte vara ovärdig, men blir ofta det.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Rörelsen 16 maj, 2024

Risklösa försäkrare

Ett eldmoln syns över ett bostadshus i Markleeville, Kalifornien den 16 juli 2021. Området är ett av flera i USA som försäkringsbolag har börjat dra sig tillbaka från. Foto: Noah Berger/AP.

Den eskalerande klimatkrisen gör allt fler regioner för dyra att försäkra. Men det hindrar inte människor från att bosätta sig i dem. I brist på privata vinstmarginaler är det staten som måste ta det sociala ansvaret.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Redan 2015 utfärdade Henri de Castries, som då var vd för Axa-gruppen, en varning: om klimatkrisen förvärras bör man inte vänta sig för mycket av försäkringsbolagen. ”En höjning av snittemperaturen med två grader i världen kan man fortfarande försäkra sig mot”, meddelade affärsmannen, ”men inte mot en höjning med fyra grader”. Det räckte dock med 1,2 graders höjning för att State Farm, en av de stora spelarna inom försäkringsbranschen, skulle vända ryggen åt Kalifornien. Orsaken? En ”snabb ökning av exponeringen mot katastrofer.” Sedan ett år tillbaka tecknar bolaget inga nya kontrakt för fastigheter och företag i delstaten, och de har sagt upp 72 000 försäkringsbrev. Det är en allt vanligare utveckling i USA, i synnerhet i Louisiana där 17 procent av fastighetsägarna fick sina kontrakt uppsagda 2023. De olyckliga klienterna kan vända sig till konkurrerande bolag som erbjuder skyhöga avgifter och absurda klausuler, såsom vägran att täcka vanliga katastrofer som orkaner.

Stormar, torkor, översvämningar – överallt i världen medför ökningen av klimatrelaterade incidenter stora förluster för försäkringsbolagen. Dessa vet dock vad de ska göra i sådana fall. Om en risk visar sig alltför stor höjer de premierna; om det inte räcker slutar de att täcka risken. Med den globala uppvärmningen och den medföljande ”riskökningen” har alla länder numera sårbara regioner som riskerar att bli olönsamma. Det är inte bara Tuvalu, Angola eller Bangladesh – som det har gällt sedan länge – utan även Australien, Spanien och Italien. I Frankrike är regeringen så bekymrad att den tillsatt en utredning som precis har lämnat sitt betänkande: man måste genomföra en ”finansiell ombalansering” och ”stärka de förebyggande åtgärderna” – det vill säga öka avgiftsbetalningarna, få staten att betala och skydda sin bil när det haglar.

De enda som inte tar någon risk är försäkrarna.

Om man ska tro deras styrelser fungerar försäkringsbolagen som spejare. Genom att dra sig tillbaka från riskzoner och visa på naturkatastrofernas reella kostnader, bidrar de till att medvetandegöra offentligheten. I brist på tillräckligt skydd kommer människor att lämna farliga områden, och på så vis bidra till en social geografi som till slut anpassat sig till klimatkrisen.

Men det är inte det som sker i verkligheten. Trots att de ignoreras av försäkringsbolagen fortsätter folk att flytta till de utsatta regionerna. I Frankrike tycks inget rå på aptiten på solen i söder och landskapen längs Atlantkusten – varken torkor eller stormar. I USA ökar befolkningen i Georgia, North Carolina och Texas. Och pensionärer fortsätter att flockas till Florida, där fastighetspremierna är högst i landet (6 000 dollar om året i snitt). De höga avgifterna och risken för skogsbränder hindrar inte heller byggandet av bostäder intill skogar, särskilt sedan medelklassen insåg fördelarna med att jobba hemifrån under coronapandemin.1 De rikaste har inte heller ändrat sina preferenser. Och de fattigaste bosätter sig där de kan. Om ingen väljer att försäkra dem betyder det inte att de kommer flytta – de lever utan försäkring.

Läs mer

Sex miljoner amerikanska fastighetsägare befinner sig i dag i denna situation, fast i bostäder som förlorat allt värde. Minsta olycka kan driva dem i personlig konkurs, och deras oförmåga att betala av sina lån medför risken för en kedjereaktion hos bankerna och hela bostadsmarknaden. För att undvika en större kris har myndigheterna öppnat plånboken. Louisiana subventionerar företag för att de ska fortsätta sin verksamhet och Florida erbjuder ett allmänt försäkringsskydd, vars abonnenter har tredubblats sedan 2019. De enda som inte tar någon risk är försäkrarna.

Översättning: Jonas Elvander.

Benoît Bréville
är chefredaktör för Le Monde diplomatique
Nyheter 16 maj, 2024

EU uppmanar Sverige: Vårda patienter från Gaza

Ett barn som skadats i ett israeliskt flyganfall vårdas på al-Aqsa-sjukhuset i Gaza i lördags. Bild: Saher Alghorra/AP.

EU-kommissionen ber Sverige och övriga medlemsländer att ta emot och vårda allvarligt sjuka palestinier som evakueras från Gaza.

I tisdags uppmanade EU-kommissionärerna Stella Kyriakides och Janez Lenarcic medlemsländerna att ge besked om sin förmåga att ta emot patienter från Gaza. I brevet, som Flamman tagit del av, beskriver kommissionärerna sjukvårdssituationen i Gaza:

”Många patienter är i akut behov av specialiserad sjukvård som helt enkelt inte är tillgänglig på grund av förstörelsen av sjukvårdsinfrastrukturen. Dessa patienter inkluderar kvinnor och barn som lider av allvarliga skador, och individer med kroniska sjukdomar vars liv är i fara utan omedelbar läkarvård”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Opinion/Rörelsen 16 maj, 2024

Rasvänstern saknar egna idéer

Rasbegreppet har gjort en återkomst tack vare den amerikanska radikalhögern, skriver Sven Widmalm. Foto: Stephanie Keith/AP.

Det biologiska rasbegreppet är sedan länge vederlagt, men har fått nytt liv med den amerikanska radikalhögern. Det är ingenting som den svenska vänstern borde importera, skriver professor i idé- och lärdomshistoria Sven Widmalm.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Diskussionen i Flamman om rasbegreppet har varit upplysande genom att exemplifiera några vanliga samtida ståndpunkter. Men den har i stort sett bortsett från det historiska sammanhanget. Tobias Hübinettes och Catrin Lundströms inlägg har tvärtom varit vilseledande på den punkten.

”Sverige var”, säger de, ”en spetsnation för rastänkande” vars arv ”gör sig gällande än idag, exempelvis i form av segregation”. Men Sverige har inte en framstående position i rasbiologins historia, varken praktiskt eller teoretiskt. Den tillkommer länder med mycket tyngre historiskt arv med avseende på kolonialism, slaveri, folkmord och virulent rasistisk propaganda – främst kanske USA, Storbritannien och Tyskland.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Sven Widmalm
Professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.
Kommentar/Kultur 16 maj, 2024

Bonniers gav under några decennier ut arbetarlitteratur i billighetsupplagor med omslag av Sven X:et Erixson. Foto: Paulina Sokolow.

Romanen gör att vi förstår hur vi hänger ihop med varandra. Läsningens kris blir till slut också klasskampens, menar Emmy Stiernblad.

Vad händer när arbetarklassen slutar läsa? Jag och min pojkvän är på Lidingö stadsbibliotek, det är författarsamtal med Mikael Niemi om hans senaste roman, Sten i siden. Romanen handlar om en strejk bland vägarbetare i Tornedalen under 1930-talet. Mikael Niemi fångar rummet från första ordet. Man kan ana hur Lidingö-tanterna darrar när Niemi basunerar ut: ”De blev kommunister.”

Strejken formade hela samhället, och minnet efter ”Det röda Tornedalen” ekar än i dag. Samtidigt är strejken i sig bortglömd. Den har inte ens någon Wikipediasida. Två av Niemis främsta källor var Arne Ylipääs egna och egenutgivna böcker och Paulus Isaksson, två karaktärer i Niemis bok som fanns på riktigt. De var inte födda i akademiska hem, men båda läste och skrev, och deras liv präglades av strejken och den djupröda ideologin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 15 maj, 2024

Kampen om mossen

Klimataktivister arbetar med att fylla igen diken på Grimsås mosse. Foto: Återställ våtmarker.

Med nygrävda diken ska Grimsås mosse torrläggas och den åtråvärda torven brytas. Men för många är dikena som öppna sår. Här står nästan hela lokalsamhället på klimataktivisternas sida, när de i helgen började gräva igen de förhatliga dikena.

– Det här är en våldtäkt på naturen! säger Helen Wahlgren, talesperson för aktionsgruppen Återställ våtmarker, och pekar på de långa spikraka dikena genom Grimsås mosse, precis på Smålandsgränsen i västgötska Tranemo kommun, och som en grupp från organisationen på fredagsmorgonen började skotta igen med spade och grep.

På den två kvadratkilometer stora mossen, lika stor som Grimsås tätort och granne med centrum, har finländska halvstatliga Neova börjat återuppta den torvbrytning som blev olönsam efter andra världskrigets slut. Men tillståndet har överklagats och vandrade vid den här artikelns publicering ännu långsamt uppåt i rättsapparaten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 15 maj, 2024

Arbetstidsförkortning är välfärdens räddning – inte invandring

För att täcka välfärdens behov av arbetskraft behöver villkoren förbättras, skriver Per Sicking. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Nyliberala dogmer cementeras när delar av vänstern pekar ut invandring som lösningen på rekryteringsproblemen i välfärden.

Arbetstidsförkortning har återigen hamnat på den politiska dagordningen. Fackliga organisationer som Vårdförbundet har lyft frågan i avtalsrörelsen och Socialdemokraterna uppges överväga förslag om kortare arbetstid i sitt arbete med en ny ekonomisk politik.

Högerns och kapitalägarnas reaktion har varit förutsägbar. Arbetstidsförkortning skulle vara förödande för ekonomin och leda till svåra bemanningsproblem inom välfärden, menar företrädare för Svenskt Näringsliv på DN Debatt. En reformidé som snabbt kan bli populär måste kvävas med hot om längre köer till vård och omsorg.

Att välfärden hotas av brist på arbetskraft är en myt som tyvärr inte bara sprids av högern. Redan 2004 skrev statsvetarna Gregg Bucken-Knapp och Jonas Hinnfors i alarmistiska ordalag på SvD Brännpunkt att välfärdssamhället hotas av ”katastrofal arbetskraftsbrist” när befolkningen åldras. I dag används SKR:s analyser som belägg för liknande påståenden – som när Dagens ETC i en intervju pressar Nooshi Dagdostar med frågan om vi verkligen kan stärka välfärden utan ökad invandring.

I själva verket kan vi utan problem både ta hand om en åldrande befolkning och öka personaltätheten om vi är redo att göra välfärdsyrken mer attraktiva.

Det finns många anledningar att ha en solidarisk flyktingpolitik, men idén att invandring krävs för att rädda välfärden illustrerar snarare hur nyliberala föreställningar vunnit acceptans genom att klä sig i moralisk skrud. Att Dagens ETC okritiskt upprepar SKR:s stenhårt vinklade påstående att över hälften av den tillkommande arbetskraften måste arbeta i välfärden är ett bra exempel.

SKR:s uträkning förutsätter inte bara att dagens massarbetslöshet är naturgiven, utan även att inga svenskar i andra sektorer är redo att söka sig till välfärden. Formulerad på ett annat sätt framstår utmaningen som betydligt mindre dramatisk: någon enstaka procent av den arbetsföra befolkningen behöver gå från andra sektorer – eller arbetslöshet – till välfärden.

I själva verket kan vi utan problem både ta hand om en åldrande befolkning och öka personaltätheten om vi är redo att göra välfärdsyrken mer attraktiva samtidigt som andra branscher effektiviseras.

Det borde inte behöva sägas, men det är inte låga födelsetal som gör att varannan anställd i vård- och omsorgsyrken överväger att sluta eller att utbildningar till undersköterska eller barnskötare inte lockar unga svenskar i den utsträckning som vi skulle behöva. Att prata om invandring i stället för bättre villkor är i praktiken att befästa idén att välfärdsjobb ska vara tunga, undervärderade och underbetalda – och därför utföras av några andra än infödda svenskar.

Läs mer

Jobb inom vård, skola och omsorg är det mest meningsfulla man kan göra och villkoren borde vara därefter. Det handlar både om löner och tillräcklig bemanning – och rimlig arbetstid. Sedan 40-timmarsveckan infördes för 50 år sedan har produktiviteten i ekonomin fördubblats och en generell arbetstidsförkortning vore både önskvärd och möjlig. Men om någon sektor förtjänar att gå före så är det välfärden.

Till skillnad från industrin är det mycket svårt att minska arbetsbelastningen i välfärden med ny teknik. Ökad effektivitet innebär för välfärdsarbetare fler mänskliga kontakter och tyngre ansvar. Det finns skäl till att många bara orkar arbeta deltid eller att lärare och förskollärare löper högre risk att bli utbrända. Välavlönade spinndoktorer som utmålar arbetstidsförkortning som ”omöjligt” borde testa att ägna 40 timmar i veckan åt att ta hand om barn, sjuka eller äldre och sedan förväntas ha energi över till familj, hushåll och en meningsfull fritid.

Långtidssjukskrivningar – som i många fall kan kopplas till arbetsmiljön – motsvarar enligt SKR över 30 000 årsarbetare inom välfärden. Med sänkt arbetstid skulle fler hålla sig friska och orka jobba fram till pensionen, vilket vore en stor vinst för både individer och samhälle. Samtidigt skulle sänkt arbetstid visa för unga att välfärden är en möjlig framtidsbana för den som vill kombinera ett meningsfullt arbete med mer fritid.

Arbetstidsförkortning inom välfärden är kort sagt inte bara möjligt. Det är nödvändigt.

Utrikes 15 maj, 2024

AI-kapitalet köper fattiga argentinares ögon

I väntan på att registreras av Worldcoins ögonskanningsapparater. Foto: Jon Weman.

Sam Altmans nya företag Worldcoin skannar människors iris för att bygga ett globalt id-system. Flamman besöker krisens Buenos Aires, där förortsbor säljer avbildningar för en tusenlapp – medan lagstiftare världen över fruktar för deltagarnas integritet och säkerhet.

I krisens Argentina, där på bara några månader reallönerna fallit med tio procent och nedläggningar och massuppsägningar haglar, är det sista någon förväntar sig att få pengar i present. Inte desto mindre verkar det vara vad företaget Worldcoin, som startades av Open AI:s Sam Altman, gör: de utlovar motsvarande tusen kronor – en hel del pengar för många i Argentina just nu – för alla som kommer till deras stationer och skannar sina ögon. Mönstren i en persons iris är nämligen lika unika som ett fingeravtryck.

Är det ett bedrägeri, som alla erbjudanden om distansarbete med generös betalning i dollar som blivit allt vanligare i argentinska Facebookgrupper den senaste tiden? Nej. Visserligen betalar Worldcoin i sin egen kryptovaluta med samma namn, och att växla den till dollar, pesos eller Bitcoin är komplicerat, men det är fullt möjligt och tusentals personer har i slutändan fått in verkliga pengar på sitt konto.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 maj, 2024

Tältprotester vid flera svenska universitet

Demonstranter har slagit läger vid Stockholms universitet för att kräva att universitetet avbryter sina samarbeten med Israel. Foto: Peter Eriksson.

Studentprotesterna mot Israels krig i Gaza har nått Sverige. På tisdagsmorgonen slogs tältläger upp vid flera universitet och högskolor runt om i landet, med krav om att lärosätena bryter sina akademiska samarbeten med Israel och fördömer dödandet av civila i Gaza.

Tidigt på tisdagsmorgonen satte ett 20-tal aktivister upp tält på Stockholms universitets campusområde Frescati. Vid tältlägret syns en banderoll med texten ”Israel is committing genocide – ceasefire now” (”Israel begår folkmord – vapenvila nu”). Strax intill står fyra poliser vid en svart skåpbil. På en gräsplätt utanför Bloms hus, där rektorsämbetet finns, står ett dussintal tält uppställda och omkring 25 demonstranter har samlats i en ring, vissa iklädda Palestinaflaggor och sjalar. 

Klimataktivisten Greta Thunberg är en av demonstranterna som talar i ringen. Vid utkanten står flera journalister som försöker höra vad som sägs i gruppen, men de blir snabbt ombedda att backa.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr