När den indigoblå skylten dök upp på ännu ett hörn i Friedrichshain var reaktionen omedelbar. En cappuccino för 2,50 euro och en espresso för bara bråkdelen av det. I Berlin.

– Alla har inte råd att betala fyra eller fem euro för en cappuccino. Det är bra att det finns alternativ, säger Lauren Kavanagh, som sitter sitter utanför en av lokalerna i Neukölln med en blå pappmugg i handen.

Hon berättar att billigt kaffe är något många saknat. Samtidigt tackar hon nej till att vara med på bild, med hänvisning till uppståndelsen kring kedjan på sista tiden.

Vad vissa såg som en lättnad såg nämligen andra som en provokation. Staden där kaféhäng blivit en livsstil fick plötsligt en kedja som fungerar mer som snabbkiosk för kaffesugna fotgängare.

När flera butiker klottrades ned med blodröd färg i oktober blev det uppenbart att det här inte bara handlade om kaffe, utan om berlinarnas självbild.

I en omtalad Reddit-tråd diskuteras attackerna mot butikerna, men också en större frustration över vad många menar är en kapitalistisk invasion av stadskärnan. En del anser att kedjan riskerar att pressa bort små kaféer och bidra till en mer anonym och automatiserad kafékultur.

Andra kopplar LAP till en bredare oro över gentrifiering och att Berlin håller på att förlora sin särart, även om det inte finns några bevis för att kedjan hittills haft någon direkt påverkan på hyror eller lokala verksamheter. Diskussionerna är känslomässiga, ofta på sociala medier och visar hur starkt människor reagerar på förändringar i sina kvarter. I finanspodden Lokr room talk tar de upp kafékedjans etablering i ett avsnitt och reelen på Instagram fick snabbt hundratusentals visningar.

Jag kan verkligen förstå irritationen gentemot LAP där kaffepriset delvis kan uppfattas som subventionerat av riskkapital.

”LAP Coffee har en helt annan plan: monopol. Några år med förlust tills den lilla konkurrensen är utslagen”, skriver en användare.

”Varför går priserna upp överallt? Inflation och gentrifiering. Och varför sprider sig LAP Coffee så lätt? För att LAP är en nepobaby. Jag hade hellre tagit en kaffe från [matbutiken] Rewe”, skriver en annan.

Nyligen lanserades också sajten ”Lapcoffeescheisse” som pryds av en toppbild med en spyende emoji och texten ”Lap coffee? Piss off!”

För vissa handlar oron om att det låga priset pressar små kaféer. För andra handlar kritiken mer om hur LAP är organiserat. Många beskriver kedjan som en it-startup snarare än ett traditionellt kafé.

Den snabba expansionen, möjliggjord av riskkapital och automatisering, har också väckt frågor om arbetsvillkor, maskiner som ersätter baristor, hur mycket kunddata som samlas in och vilken roll stora investerare ska ha i stadsbilden. Att grundarna själva kommer ur kontroversiella teknik- och gigföretag, som Foodoras ägarbolag Delivery Hero och elsparkcykelbolaget Lime, suddar knappast ut bilden av LAP som ett uppstartsmaskineri snarare än ett klassiskt kafé.

Men trots den starka kritiken på nätet är det svårt att faktiskt hitta någon som är missnöjd. Inte ens när jag kliver in på det anarkistiska kaféet med AFA-flaggor hängande i fönstret, två kvarter bort, har någon en stark åsikt emot den nya kaffekedjan. Kvinnan bakom baren är inte intresserad att prata med journalister och rycker bara på axlarna när jag nämner LAP, och återgår till att försöka få pli på sin tvååring som är med på jobbet vid öppning.

Per Meurling (bilden), gastronomijournalisten bakom matguiden Berlin Food Stories på Instagram beskriver debatten kring LAP som typisk för Berlin.

– Om man bor här känner man igen den här typen av diskussion som ofta handlar om att berlinare ser snett på allt som uppfattas som kommersiellt. Det finns en underliggande konsensus om att Berlin för alltid ska vara underground och fritt från de kapitalistiska mönster som många har flytt ifrån.

Perspektivet går igen även utanför kafévärlden. För att en technoklubb ska accepteras måste den kännas som ett gammalt kraftverk, helst med kablar fortfarande hängande från taket. En fräsch och modern klubb funkar inte riktigt i Berlin.

Det kan förklara irritationen mot LAP-kedjan, med sitt utstuderade typsnitt, överdimensionerade croissanter och kliniskt rena bardiskar i rostfritt stål.

Kedjan grundades 2023 av Ralph Hage och Tonalli Arreola, utifrån en idé om ”demokratiskt specialkaffe”, vilket innebär att kaffe av hög kvalitet ska finnas tillgängligt för fler, inte bara för konnässörer eller för den som har råd att betala 4–5 euro. De arbetar med optimerade processer och helautomatiserade maskiner i lokaler som mest liknar små hål i väggen. Ralph kallar det ett nytt operativsystem för kaféer. I praktiken innebär det små ytor och korta stopp.

– Den största vinsten kommer inte från priset vi tar utan hur bra vi kontrollerar våra kostnader, säger han till Flamman.

Per Meurling menar att LAP i sig inte är en symbol för gentrifiering.

– Om man skulle argumentera så skulle samma logik kunna riktas mot vilket kommersiellt restaurangkoncept som helst. Det tycker jag inte riktigt håller.

Samtidigt förstår han småskaliga aktörer som känner frustration när en kedja dyker upp i samma kvarter.

– Jag förstår absolut perspektivet hos en lokal aktör som driver ett småskaligt kafé och lägger mycket tid på att hitta rätt bönor och säkerställa en hållbar leveranskedja. Jag kan verkligen förstå irritationen gentemot LAP, där kaffepriset kan uppfattas som subventionerat av riskkapital.

Men han säger också att kritiken missar helheten.

– Samtidigt får man inte glömma att en stor del av anledningen till att LAP kan erbjuda billigt och bra kaffe är deras smarta affärsmodell. De hyr in sig i väldigt små och billiga lokaler som ingen annan vill ha, de har knappt någon personal, och de använder helt automatiska maskiner och jobbar med små marginaler och hög volym.

Det går inte att missa att LAP redan blivit en del av stadsbilden. De blå muggarna finns på cykelstyren längs lummiga Maybachufer och i händerna på stressade pendlare vid Warschauer Strasse. Kedjan är bara några månader gammal men känns ändå märkligt etablerad. Skriver du in LAP på Google Maps poppar det upp hur många som helst.

Ralph Hage själv är fortfarande förvånad över reaktionerna.

Argumenten om att LAP tränger ut andra eller sänker priserna på ett oschyst sätt håller inte riktigt från mitt perspektiv.

– Jag försöker fortfarande förstå hur en cappuccino för 2,50 euro kan skapa sådan uppståndelse. Men efterfrågan talar för sig. Tusentals människor köper kaffe hos oss varje dag.

Samtidigt lever irritationen kvar. Aktivistgrupper publicerade öppna brev om att kedjan borde kompensera kvarteren och sajten Lapcoffeescheisse uppdaterades nästan dagligen under hösten med hård kritik. När Flamman försöker nå personen bakom sajten för att fråga mer om kritiken, möts vi dock av tystnad.

Kulmen nåddes när en majoritet av alla kaféer vandaliserades en och samma natt. På sociala medier syntes hur anställda och grannar städade tillsammans och fick butikerna öppna igen.

Men de små oberoende rosterierna känner av konkurrensen. Hos Silo vid Boxhagener Platz har den australiensiske ägaren Morgan Love redan sett skillnaden.

– I slutändan handlar det om att de använder ny teknik för att få större effektivitet, framför allt genom helautomatiska espressomaskiner som minskar arbets- och utbildningskostnader. Det gör att de kan sälja kaffe billigare än vad vi är vana vid, samtidigt som de håller en okej nivå, säger han till Flamman.

Han delar samtidigt inte den hårda kritiken som syns i sociala medier.

– Jag tycker att kritiken mot LAP är överdriven. Argumenten om att de tränger ut andra eller sänker priserna på ett oschyst sätt håller inte riktigt från mitt perspektiv.

Han säger att LAP tvingat honom att tänka mer på varför han driver sitt ställe. Specialkaffe handlar om hela kedjan från sydamerikansk bonde till berlinsk pappkopp.

– När målet blir att pressa priserna, då får bönderna betala. Det strider mot mina värderingar.

Samtidigt rycker han en aning på axlarna och konstaterar att konceptet fungerar.

– Jag tycker inte att deras kvalitet är fantastisk, men de har gjort helt okej kaffe mer prisvärt och mer konsekvent, och det är i slutändan bra för konsumenterna.

LAP själva upprepar gång på gång i media att de inte driver upp hyror och i stället tar över lokaler som stått tomma länge. Hållbarhetsarbetet är dessutom mer omfattande än många trott, med återvunna material och en snabbt ökande andel återanvändbara koppar, menar de.

– Just nu är över 50 procent av kopparna återanvändbara. Det är vi stolta över, säger Ralph Hage.

Per Meurling, som i jakt på content besöker krogar och restauranger över hela staden, både i lyx och sunk, har själv inget emot att ta en kaffe på LAP ibland.

– Men det är mest när jag vill ha något snabbt i handen. Sedan sätter jag mig gärna på ett småskaligt rosteri och dricker en specialkaffe också. Det finns utrymme för båda.

Han påpekar också att kritiken ofta blir oproportionerlig i jämförelse med andra kedjor.

– Om man dessutom jämför med andra stora kaffekedjor som Starbucks eller Espresso House som knappt får någon kritik alls blir det ännu tydligare att kritiken mot LAP ofta är överdriven.

I slutänden är LAP-debatten typisk för Berlin. Allt händer samtidigt. Protester, hjälpsamma grannar och långa köer på morgnarna i väntan på en blå kopp cappuccino att ta med på språnget. Ekonomer ser effektivitet. Aktivister ser hot. Grannar ser ett lyft eller ett störningsmoment, beroende på vem man frågar. Berlin är komplext.

Och kanske är det just som nyckeln ligger. Det här handlar egentligen mindre om en cappuccino för 2,50 euro och mer om hur mycket en stad kan förändras innan människor känner att den inte längre är deras.

LAP fortsätter växa men stannar än så länge i Tyskland, konstaterar Ralph Hage. Trots framgångarna och den snabba tillväxten har man inga planer på att ta konceptet utomlands. Men samtidigt, gör inte LAP själva det så kommer antagligen konkurrenterna dyka upp i Stockholm, Malmö och Göteborg – på samma sätt som det gjort med elsparkcyklar och gigföretag som tävlar om att leverera vår hämtmat.

Så vad säger de anställda? I sociala medier har LAP gjort content på att de alla verkar ta det med ro och hjälper till att städa om morgnarna när kaféerna vandaliserats under natten. När jag själv besöker ett par kaféer är de dock mer tystlåtna och säger ofta att de inte har tid och att de hänvisar till att mejla företagets styrning. När jag gör det får jag svaret:

”Vi kan däremot inte gå med på en intervju med personalen. Det är inte möjligt eftersom vi behöver skydda vårt team. Vänligen kontakta inte någon för intervjuer och inkludera inte namn eller personliga uppgifter om teammedlemmar i din artikel. Jag hoppas du förstår att deras säkerhet inte är förhandlingsbar.”

Oavsett om det är företagspolicy eller om det faktiskt finns intern kritik bland de anställda som företaget inte vill ska läcka ut, så är det tydligt att vandaliseringarna har satt sin prägel.

Till slut kan jag inte hålla mig längre. Jag öppnar dörrarna till den blå kafélokalen på Graefestraße 19, ställer mig i kö i den sterila och metalliska miljön. Framför står ett hipster-par och beställer två matcha latte. Deras beställning levereras på ett kick och det blir min tur.

– En cappuccino med havremjölk, tack.

– Har du ett stämplingskort?

– Nej.

– Scanna här så får du din tionde beställning gratis.

Baristan drar i gång den stora maskinen, ångorna väller ut och en dunst av nymalda kaffebönor slår emot mig. 20 sekunder så står min cappuccino med hjärtformat skum för 2,50 euro på bänken bredvid.

Med ett stämpelkort i min mobila plånbok och en blå kopp i handen går jag vidare. Längs promenaden vid Maybachufer känns koppen värmande i novemberkylan. Med handen på hjärtat är det den godaste kopp kaffe jag druckit för det priset.